ta vara på dagen och lev din dröm!
ta vara på dagen och lev din dröm!
En kvinna vid namn Ewa Cheron gick en dag till second hand butiken Myrorna i Västerås och köper en gammal fotoram med en liten flicka på fotot. När hon tog ur fotot såg hon en notering på baksidan “Mor 9 månader i Boston, US5. 2-8 1908 Mildred Linnea Rosén”. Flickan på fotot visar sig vara min farfars farfars farfars barnbarns barnbarn.
Vi följde vägarna som letade sig förbi robusta bergskedjor och genom ett böljande landskap fyllt av karaktär. Ju närmare målet vi kom, desto mer förvandlades omgivningen till ett lapptäcke av knotiga olivlundar, blommande mandelträd och vidsträckta vinodlingar som avlöste varandra längs vägkanten. Den sista sträckan, på den mindre vägen mellan de små samhällena Salinas och Villena, bjöd på en fantastisk vy över dalgången. Här uppe är klimatet kargt och dramatiskt, inramat av skyddande bergstoppar – en miljö där man genast förstår att vinet som odlas bär på en helt egen, stark identitet. Plötsligt dök den upp mitt i det vackra medelhavslandskapet: Bodega Finca Collado. Huvudbyggnaden är en magnifik, varsamt renoverad gammal lantegendom (en så kallad finca) i rustik natursten.
När vi vid middagstid svängde in på skolgården dog motorn, och med den även våra sista förhoppningar. Ingenting hade hänt. Skolan, en långsträckt och sliten länga med rödbruna murar under enkla plåttak, låg loj i middagshettan. Barnen vandrade håglöst ut och in genom klassrumsdörrarna efter eget behag.
På byggplatsen för det nya skolköket rådde en närmast absurd apati. Projektet som vi diskuterat så intensivt dagen innan hade helt avstannat. Elva män befann sig vid det halvfärdiga bygget: en arbetade tveksamt uppe på takstommen av råa träbalkar, medan de övriga tio stod tysta i skuggan och såg på.
Det var på den dammiga vägen tillbaka mot staden Iringa som dagen tog en dramatisk vändning. Längs vägrenen, mitt i den dallrande eftermiddagshettan, fick vi syn på en liten grupp människor. Deras ansikten var märkta av en bottenlös utmattning.
De berättade en osannolik historia: Den lokala styrelsen hade meddelat att regeringens utlovade nödproviant inte skulle nå fram till Idodoma i tid. Om de ville ha sin mat fick de hämta den själva i nästa by. Gruppen hade därför till fots tillryggalagt 49 kilometer dagen innan, helt utan vatten eller färdkost. Nu var de på väg tillbaka, med ytterligare 32 kilometer framför sig, bärande på tunga 20-kilosbördor med mat på sina huvuden. Kvinnorna bar dessutom sina spädbarn på ryggen i den kvävande hettan.
Morgonens åskväder hade dragit bort och lämnat efter sig en hög, ren himmel, men spåren efter skyfallet lamslog vägen. När vi rullade ut från New Dodoma Hotel i huvudstaden insåg vi snabbt att den fyra timmar långa resan genom höglandet skulle bli en tålmodig kamp mot elementen. Den röda jorden hade förvandlats till en såphal välling. De djupa potthålen, som under torrtiden bara är dammiga gropar, liknade nu glittrande små insjöar. Vår vita, UN-märkta Toyota Land Cruiser krängde fram genom terrängen. Däcken tuggade sig fram genom leran och bilen klättrade över våta, solvarma stenhällar där lerigt vatten forsade fram likt vilda bäckar.
Från andra sidan gården hördes fortfarande trummornas dova muller. En grupp pojkar satt i skuggan och övade vidare. Jag lade märke till att en av de vackert dekorerade trummorna stod oanvänd och fick, efter en stum förfrågan, låna den. Jag slog mig ner mitt ibland dem. De första slagen var trevande, men efter några minuter hände något. Jag fann den gemensamma pulsen. Takten rann in i armarna, en genuin ”feeling” infann sig, och under en lång, magisk session samtalade vi genom händernas slag mot trumskinnet i väntan på att lunchen skulle serveras. Det var ett sådant där ögonblick då tiden stannar, ett minne för livet som etsade sig fast djupt i själen.
