Tisdag 28 februari 2006
För 19 dagar sedan var vi här för att tillverka tegelstenar, och nu ska vi bland annat använda det materialet för att bygga en vedspis. Det är trevligt att komma tillbaka eftersom alla barnen och lärarna, kommer direkt för att välkomna oss tillbaka när vi anländer till skolan.
Hantverkaren/Muraren från MIGESADO som vi haft med oss stannade över natten på Malolo från igår då vi var och arbetade i Nzugilo och innan vi då körde till vårt nya basläger så körde vi honom till Malolo och kunde därför börja tidigt med att förbereda bygget av vedspisen och vi börjar direkt att ställa upp lärare, bybor och oss själva i ett "hantlangarled" för att "langa" alla tegelstenar till köksbyggnaden. Byggandet går mycket smidigt och vi har lite ledig tid att prata med barnen och vara med när de får sin frukost.
Frukosten som serveras, och som brukar vara det enda mål mat de får i sig under ett helt dygn, består alltid av CSB (majs-sojablandning) med mikronäringsämnen och tillsatt socker. Smaken beskrivs av en kollega som smaken av våt kartong! Jag undrar jag om min kollega har provsmakat våt kartong, men hon är väldigt precis när hon ger beskrivningen. Hur som helst så äter barnen med god aptit, och några av dem "slickar grytorna" för att få i sig så mycket som möjligt. Några barn samlas omkring kokerskan och så fort grytan tas bort från elden och töms försöker de omedelbart få ut de sista dropparna från grytan.
Själva äter vi ingen "våt kartong" utan nöjer oss med en flaska vatten. Efter att ha druckit ur flaskan ger jag den tomma flaskan till en av de unga pojkarna och han är väldigt glad och stolt och går iväg som en cowboy, en riktigt rolig pojke.
Efter den roliga pratstunden med lilla "charmtrollet" så besöker vi en klass med förskolebarn och just nu sjunger läraren tillsammans med dem samtidigt som hon bär sitt lilla barn i famnen. Hon låter dem räkna till tjugo, ett efter ett, varje barn fick ställa sig upp medan de räknade och när de hade räknat rätt till tjugo så klappar alla eleverna händerna på ett specifikt sätt och lyfter sedan tummen mot barnet och säger i kör "safi" vilket betyder bra/bra gjort.
Vi går tillbaka till köket igen för att hjälpa till med att blanda cement tillsammans med vår chaufför, Msafiri. Dagens vedspis ser extra fin ut när den är färdig då linjerna är perfekta och finishen är riktigt fin. Vi "signerar" spisen genom att skriva våra namn, datum och TNT-Sweden i det översta cementlagret så om ni någon gång skulle komma till Malolo så kolla in vedspisen och våra autografer...
Eftersom det är så fördelaktigt och effektivt att ta hantverkaren/muraren från MIGESADO (Mr MSafari) till nästa by kvällen innan för att stanna över natten och börja tidigt på morgonen, gör vi detsamma idag. För i morgon skall vi bygga en likadan vedspis hos Idodoma Primary School. Så när vi är klara med arbetet i Malolo så ger vi oss väg mot Idodoma. Den här byn är verkligen mer än bara "kushoto mwa dunia" och när vi anländer upptäcker vi till vår förvåning att den nya köksbyggnaden inte är klar än vilket hade utlovats redan i slutet av januari och att vi skulle komma imorgon....
Vi frågar rektorn varför köksbyggnaden inte är klar och han informerar om att det finns problem inom byns lokala styrelse och att de har en "intern" diskussion. Vi ber honom att hämta ordföranden för den lokala styrelsen så att vi kan prata direkt med honom så han kan förklara för oss varför de inte har uppfyllt sina skyldigheter som förväntats inför byggandet av vår vedspis. Tydligen hade kommunen och skolans lärare grälat och ingen tog ansvar för att bygga köket! Alla runtomkring oss stod tysta och väntade på vår reaktion och de fick vårt svar rakt upp och ner... – inget kök, ingen bränslesnål vedspis.
På detta följde en lång diskussion och slutligen lovade han att ha köksbyggnaden klar klockan 10.00 i morgon då vi kommer tillbaka.
Vi räddade en kvinnas liv
På vägen hem mötte vi en liten grupp människor vid sidan av vägen. De hade gått 49 kilometer dagen innan eftersom byns styrelse hade sagt att regeringen inte få ut gratis mat till Idodoma i tid som utlovats och att om de ville ha sin tilldelning skulle de behöva gå till nästa by. Några ur lokalbefolkningen gav sig av på dessa vandringar utan synliga försörjningsmedel som vatten eller mat, kvinnorna bär barn och temperaturen är långt över 30 grader. Gruppen hade gått till nästa by och var nu på väg tillbaka (32 kilometer) till Idodoma bärandes 20 kilo mat på sina huvuden. En ung mamma hade kollapsat av utmattning så vi samlade våra vattenresurser och försökte få henne att dricka. Vi hade inget annat val än att få in henne och barnet i bilen och köra henne hem. Vi lastade bilen med så mycket av deras mat som möjligt och så många kvinnor och barn som det gick att klämma in. Vi körde till deras by och bestämde oss för att åka tillbaka till skolan för att hämta lite mat (vi visste att de hade lite CSB eftersom vi såg det i förrådet). Vi hämtar CSB och socker och levererar det tillbaka till byn. Vattnet har återupplivat henne lite grann och hon ser lite bättre ut. Klockan är nu 18.30 och det börjar bli mörkt.
Svenskarna
