Denna sida har uppdaterats den 20 maj, 2026; CEST 20:56
Tisdag 28 februari 2006
Det hade gått nitton dagar sedan våra fötter senast trampade den rödbruna jorden i Malolo, nitton dagar sedan svetten rann under arbetet med att forma och bränna tegelstenarna. Nu var stunden kommen att förvandla råmaterialet till något bestående. När vår dammiga terrängbil rullade in på skolgården bröt ett jubel ut. Det var ett mottagande som rymde en sådan renodlad, oskyddad glädje att hjärtat tog ett extra slag; barn och lärare strömmade till från alla håll, likt en färgstark våg mot fordonet, för att hälsa oss välkomna tillbaka.
Med i bilen fanns muraren från organisationen MIGESADO. Han hade tillbringat natten i Malolo efter gårdagens intensiva arbetspass i grannbyn Nzugilo – en vandring mellan byarna som mätte några kilometer längs en slingrande, torr stig kantad av glesa akacior och buskage där jorden skiftade i brinnande ockra. Tack vare att han redan var på plats kunde arbetet påbörjas utan dröjsmål.
Vi går tillbaka till köket igen för att hjälpa till med att blanda cement tillsammans med vår chaufför, Msafiri.
Människokedjan och den ”våta kartongen”
För att få tegelstenarna till köksbyggnaden ställde vi upp oss i ett långt hantlangarled. Lärare, bybor, murare och vi långväga gäster arbetade sida vid sida. Sten efter sten vandrade från hand till hand, en rytmisk dans ackompanjerad av lågmälda samtal och skratten från barnen som nyfiket betraktade skådespelet.
Bygget flöt på smidigt under murarens säkra händer. När stommen började ta form fanns tid att dra sig undan till skolgården, precis i tid för att bevittna dagens viktigaste händelse: frukosten.
För dessa barn var denna måltid ofta det enda som lades i magen under ett helt dygn. Den bestod av CSB – en tjockflytande majs- och sojablandning berikad med mikronäringsämnen och en gnutta socker. En kollega rynkade på näsan och påstod med absolut precision att det smakade som "våt kartong". Om hon någonsin faktiskt tuggat på blöt cellulosa förblev osagt, men för barnen i Malolo var den gråaktiga gröten ren livskraft. De åt med en intensiv, nästan andäktig aptit.
Solglasögon och stjärnglans
Själva avböjde vi kartongsmaken och svalkade struparna med ljummet flaskvatten. När min flaska var tömd räckte jag plastbehållaren till en av de yngre pojkarna. Hans ansikte sprack upp i ett brett leende. Han tog flaskan, rätade på ryggen och tågade i väg över den solstekta gården med bredbenta, gungande steg – precis som en cowboy i en gammal westernfilm.
Efter en stunds vila under det svalkande lövverket från ett stort träd kom det lilla charmtrollet tillbaka. Han pratade oavbrutet, gestikulerade med sina små händer och signalerade med eftertryck att han ville bli fotograferad. Men en vanlig posering dög inte. Med stor seriositet lånade han mina mörka solglasögon, satte dem till rätta över näsryggen och lät kameran fånga hans stjärnglans.
"Wazungo är min vän!" utbrast han stolt efteråt, och ordet för den vita människan lät plötsligt som den finaste av titlar.
Innan vi återvände till byggplatsen kikade vi in i ett av de enkla klassrummen, där väggarna bar spår av tidens tand och ett slitet betonggolv. Där stod förskolläraren med sitt eget spädbarn tryggt vilande i famnen samtidigt som hon ledde undervisningen.
Ett efter ett fick barnen ställa sig upp vid de nötta träbänkarna för att räkna till tjugo. När en liten röst nådde hela vägen till slutnumret bröt klassen ut i en synkroniserad, rytmisk handklappning. De vände sig mot sin kamrat, sträckte upp tummen i luften och ropade i kör:
"Safi!" – Bra, bra gjort!
Signaturen i cementen
Tillbaka vid köket hjälptes vi åt att blanda den sista cementen tillsammans med vår chaufför, Msafiri. När solen stod som högst var vedspisen fullbordad. Den var ett mindre mästerverk av perfekt dragna linjer och en slät, vacker finish som kontrasterade mot kökets grova lerväggar.
Innan massan hann stelna drog vi våra fingrar genom det översta cementlagret. Vi ristade in våra namn, datumet och "TNT-Sweden". En hälsning till framtiden, inhuggen i hjärtat av Malolos skolkök.
Om ni någon gång kommer till Malolo så kolla in vedspisen och våra autografer...Men vilan blev kortvarig. För att maximera morgondagens arbete tog vi återigen med oss vår skickliga murare i bilen för att skjutsa honom till nästa anhalt, byn Idodoma, där en identisk spis skulle uppföras vid Idodoma Primary School dagen därpå
Vägen till Idodoma och det brutna löftet
Färden från Malolo till Idodoma var en resa genom ett landskap som kändes bortglömt av Gud och människor – en plats som lokalbefolkningen träffande beskrev som "kushoto mwa dunia" (till vänster om världen).
Vägen var knappt mer än ett djupt spår i den röda jorden, kantad av karga buskage, taggiga snår och majestätiska men spöklika baobabträd som sträckte sina knotiga grenar mot en blekblå himmel. Dammolnen hängde täta bakom bilen och letade sig in genom varje springa medan kupétemperaturen pendlade en bra bit över 30-gradersstrecket.
När vi slutligen rullade in i Idodoma förbyttes vår förväntan i bestörtning. Den nya köksbyggnaden, som högtidligt lovats stå klar i slutet av januari, var ingenting annat än en halvfärdig ruin.
Rektorn kallades fram och förklarade med sänkt blick att interna stridigheter och gräl mellan skolans lärare och byns lokala styrelse hade lamslagit projektet. Ingen hade tagit ansvar. Ingen hade burit stenarna.
Vi krävde att styrelsens ordförande skulle inställa sig omedelbart. När han kom, omgiven av en tyst och spänd skara bybor som väntade på vår reaktion, levererade vi beskedet rakt och utan försköningar: – Inget kök, ingen bränslesnål vedspis.
Orden bet. En lång, stundtals högljudd diskussion tog vid under den gassande solen. Till slut, pressad av situationens allvar och risken att förlora donationen, gav ordföranden ett heligt löfte: köksbyggnaden skulle stå klar klockan 10.00 nästa morgon när vi återvände.
Ett liv i vågskålen
Det var på den dammiga vägen tillbaka mot staden Iringa som dagen tog en dramatisk vändning. Längs vägrenen, mitt i den dallrande eftermiddagshettan, fick vi syn på en liten grupp människor. Deras ansikten var märkta av en bottenlös utmattning.
De berättade en osannolik historia: Den lokala styrelsen hade meddelat att regeringens utlovade nödproviant inte skulle nå fram till Idodoma i tid. Om de ville ha sin mat fick de hämta den själva i nästa by. Gruppen hade därför till fots tillryggalagt 49 kilometer dagen innan, helt utan vatten eller färdkost. Nu var de på väg tillbaka, med ytterligare 32 kilometer framför sig, bärande på tunga 20-kilosbördor med mat på sina huvuden. Kvinnorna bar dessutom sina spädbarn på ryggen i den kvävande hettan.
Plötsligt kollapsade en ung mamma framför våra ögon. Hennes kropp gav vika för den totala uttorkningen.
Vi agerade instinktivt. Våra sista vattenflaskor tömdes för att fukta hennes läppar och sakta få i henne vätska. Det fanns ingen tvekan; vi stuvade in den matta mamman och hennes barn i terrängbilen. Därefter lastade vi fordonet till bristningsgränsen med så mycket av gruppens mat som överhuvudtaget gick in, och klämde ner så många kvinnor och barn som bilens utrymme tillät.
Efter att ha kört dem den sista biten till deras hemby, insåg vi att de fortfarande saknade resurser för de kommande dagarna. Vi vände tillbaka till skolan, där vi visste att det fanns ett litet lager av CSB och socker i förrådet. Efter att ha kvitterat ut säckarna körde vi i skytteltrafik tillbaka till byn och levererade maten direkt till de drabbade.
När vi lämnade den unga mamman hade vattnet och tryggheten återfört lite färg till hennes kinder. Hon levde.
Klockan hade hunnit bli 18.30 när mörkret föll likt en tung ridå över det tanzaniska landskapet. Det var en sen, utmattad men djupt tacksam grupp svenskar som slutligen nådde baslägret i Iringa.
Svenskarna
Ett oväntat möte i natten
Kvällen avslutades på en liten, mysig restaurang inne i Iringa. Mitt i sorlet av swahili och engelska skar plötsligt ett välbekant ljud genom luften – karaktäristiska, rullande r-ljud. Det var svenska!
Vid bordet bredvid satt ett par som visade sig vara Ulla-Britt och Christer från Trelleborg. Jag kunde inte låta bli att hälsa, och inom några minuter satt vi samlade runt samma bord. Det visade sig att de var mitt uppe i sitt livs äventyr: en transafrikansk expedition i en specialutrustad, vit Toyota Land Cruiser översållad med namnen på de länder de korsat.
De hade kört hela vägen från Skåne, genom Europa, ner via Marocko, genom Västafrikas sanddyner, Centralafrikas djungler och ända ner till Sydafrika, för att nu vända norrut igen via Moçambique och Malawi. (Deras resa började i Sverige och rutten hade hittills varit; Sverige – Danmark – Tyskland – Frankrike – Andorra – Spanien – Marocko – Västsahara – Mauretanien – Senegal – Gambia – Mali – Burkina Faso – Niger – Tchad – Cameron – Gabon – Kongo Brazzaville – Namibia – Botswana – Zimbabwe – Zambia – Sydafrika – Lesotho – Swaziland – Moçambique – Malawi och nu Tanzania). Över 40 000 kilometer – ett helt varv runt jordklotet – låg redan bakom deras däck, och lika mycket återstod innan den skånska myllan skulle siktas igen.
Vi delade skratt, otroliga historier om vägspärrar, motorhaverier och fantastiska möten under den afrikanska stjärnhimlen medan vi lät natten rulla vidare. Deras fantastiska resa gick att följa via dagboken på deras hemsida, cub-adventure.se, en digital spårbarhet av ett sällsynt mod.
Det var allt från denna händelserika dag i östra Afrika.
Salama – fred och hälsningar till er alla, önskar
”Baba Kjell”
