Kapitel 40 – Den stora festen med projektleveransen

Morgonstund vid Lodge Inn och färden mot Sagara

Morgonen den 27 mars vid Lodge Inn i Singida randades med ett förväntansfullt löfte om förändring. Dagen bar på en dubbel och historisk bemärkelse: det var stunden då Singida skulle lämnas bakom ryggen, men framför allt dagen då de nybyggda regnvattentankarna officiellt skulle överlämnas till eleverna och lärarna på Sagara Primary School.

Innan nyckeln vreds om i tändningslåset satte vi oss samlade över morgonkaffet när Willbroad Karugaba, ansvarig för skolmatningsprogrammet (School Feeding Responsible), plötsligt kläckte idén att ett litet hålla-tal krävdes vid ceremonin. Det blev till att i all hast krafsa ihop några väl valda ord på ett papper mellan tugga två och tre av frukostmackan. Med det färska talet tryggt i fickan sa vi varmt farväl till den vänliga personalen på Lodge Inn, packade bilen full med all vår utrustning och rullade ut på vägarna.

Vägen från Singida mot Sagara slingrar sig genom det centrala tanzaniska höglandets böljande busklandskap och savann. Runt omkring reser sig de ståtliga akacieträden och glesa skogspartier, medan den röda, dammiga jorden virvlar upp i ett ständigt moln bakom bilen. Resan var beräknad att ta oss till skolan lagom till klockan 10.00, men tanzanisk tidsuppfattning och grusvägarnas opålitliga gupp ville annorlunda – en timmes försening var ett faktum när vi till slut svängde in på skolans område.

Ankomsten till Sagara Primary School: En festskrud utan dess like

När vår vita UN-märkta terrängbil rullade in på skolgården var det knappt att skolan gick att känna igen. Det annars ganska karga och dammiga skolområdet var helt förvandlat. Blomsterarrangemang och färgstarka prydnader glittrade under den gassande tanzaniska solen. Ett tillfälligt solskydd av uppresta trägrenar och tätt vävda lövverk hade byggts på skolgården för att ge svalkande skugga åt hedersgästerna. Barnen var festklädda och stod uppställda i prydliga rader i sina skinande rena skoluniformer. Så fort bildörrarna öppnades stämde eleverna upp i sprudlande välkomstsånger och viftade med blommor i händerna.

Eftersom varken District Executive Officer eller District Commissioner hade anlänt ännu, utnyttjades väntetiden till sista-minuten-förberedelser och inspektion av de stolt resta vattentankarna.

En sista touch på vattentanken och dekorationerna

Framme vid den nygjutna betongtanken stod Willbroad Karugaba i sin ljusa rutiga skjorta och gröna långbyxor med en målarpensel i högsta hugg. Noggrann som han var lutade han sig fram mot tankväggen för att lägga till ett rakt, gult streck precis ovanför den svarta inskriptionen. Inskriptionen förkunnade stolt på swahili att vattentanken byggts i samarbete mellan WFP, HAPA och invånarna i Sagara, och invigts av kapten James Yamungu. Strax intill förde Willbroad även ett lågmält och engagerat samtal med en lokal tjänsteman i mörk kostym och slips för att gå igenom programmets alla detaljer.

Samtidigt fylldes skolgården av sprudlande skrattsalvor. Jag plockade fram färgstarka orangea TNT-ballonger och började fästa dem uppe under halmtaket på solskyddet. För att lindra elevernas förväntansfulla otålighet släppte jag en ballong rakt upp i luften. Ett myller av glada skolbarn i vita skjortor och blå byxor och kjolar sträckte sina armar mot skyn och jagade den svävande orangea ballongen i en enda jublande klump på skolgården.

Ute på skolgården samlades ett stort gäng förväntansfulla skolbarn som glatt sträckte sina händer i luften och vinkade ivrigt mot kameran, med den höga betongvattentanken och träden skymtande i bakgrunden.

Högtidliga formaliteter och "Karibu" i klassrummet

Innan utomhusceremonin tog fart samlades de prominenta gästerna inomhus för att fullfölja de viktiga administrativa traditionerna. Inne på rektorns kontor satt Singidas District Commissioner, elegant klädd i mörk kostym, slips och glasögon, och skrev noggrant in sig i skolans officiella besöksbok (Log Book). Bredvid honom satt jag i min svarta t-shirt och förväntansfulla blick, medan övriga lokala ledare och representanter stod uppställda runt bordet. När kommissionären var klar fick jag själv sträcka mig fram, greppa pennan och vördnadsfullt signera mitt namn i besöksboken.

Efter den officiella signeringen i skolans besöksbok ställde vi oss på trappan in till huset för att ta emot skolevernas välkomstdansande till vår ära. Ett vanligt sätt att hälsa ärade besökare på (upplevde senare samma sak då jag och min hustru var med några av hedersgästerna på ett bröllop i Kenya, där dansade brudens släkt mot brudgummens släkt mot varandra vid ankomsten).

Även festklassrummet var förvandlat till en färgsprakande oas. I takbjälkarna av trä hängde färgglada mönstrade tyger och kangas uppspända som fjärilar eller festliga banderoller. Längst fram i rummet, på den stora svarta tavlan, stoltserade ordet "KARIBU" (Välkommen) skrivet med stora, noggrant tecknade kritbokstäver.

En av skolans lärare i en stilig beige kavaj stod vid tavlan och la sista handen vid ett fantastiskt konsthantverk i krita. Med rosa, grön, blå och vit krita tecknade han mönster, vattendroppar och tackfraser – "KARIBU WENIETUWASHUKURI" – för att alla besökare skulle känna sig djupt uppskattade och välkomna. Långborden var täckta med snövita dukar och dekorerade med färgstarka blombuketter.

Byns invånare samlas

Runt om på skolgården trängdes byns invånare i sina allra finaste kläder. Flera av pojkarna och flickorna strålade av stolthet inför kameran. Ett gäng bästisar i blå byxor, vita skjortor och en tjej i en klargrön klänning med orangea mönsterränder kramade om varandra och fyrade av varma leenden. Ett annat kompisgäng satt uppradade på en träbänk framför den vita UN-bilen och vinkade glatt mot besökarna.

Yngre kvinnor satt samlade i skuggan av de lummiga träden. De bar fantastiska, mönstrade kangas i gult, grönt och blått – flera med tryckta porträtt och budskap. I sina famnar och bärsjalar höll de sina små barn. En ung mamma satt tålmodigt med sitt lilla barn som var klätt i en spektakulär kornblå och vit spetsklänning samt en röd liten hätta.

Under ett annat träd satt byns respektabla äldre kvinnor. Med värdighet och blickar fyllda av livserfarenhet satt de sida vid sida, insvepta i sina traditionella, mönstrade tyger i orange, grönt, svart och vitt, med vita pannband om håret.

Överallt flockades nyfikna barn. Barn med stora, mörka, glindrande ögon trängdes framför kameran. En flicka hade i den gassande solen valt att vika sin lila tröja över huvudet som ett charmigt och praktiskt solskydd, medan andra skolbarn satt uppradade på långa träbänkar ute på den röda sandgården och väntade spänt på att ceremonin skulle starta.

Högtidliga tal, ITV-reportage och att dräpa lejon

När de prominenta gästerna slutligen anlände tillsammans med representanter från vattenorganisations-NGO:n HAPA kunde den officiella överlämningen ta sin början. Singidas District Commissioner avtäckte inskriptionen och kranen på vattentanken vreds långsamt om, och när det klara, rena vattnet sipprade ut bröt ett öronbedövande jubel ut över skolgården.

Därefter tog talen vid. Talarna avlöste varandra: Byåldermannen (Village Chairman) hälsade alla varmt välkomna och Rektorn (Head Master) uttryckte sin djupa tacksamhet för elevernas räkning. District Executive Officer betonade projektets enorma betydelse för hela området.  Hela den historiska händelsen bevakades av tv-teamet från ITV (Independent Television Network) och sändes följande söndag i tanzanisk riks-TV under det populära inslaget "Event of the week", kändes underligt att se oss själva på Tanzanisk TV.

Bykören hade komponerat en helt egen hyllningssång till ära för besökarna. Som höjdpunkt kallades hedersgästerna fram för att ta emot byns hedersgåvor: Jag förärades ett fantastiskt Massaj-spjut, tillverkat av Mangati-stammen i Singida-regionen (samt en kort käpp som endast får bäras av de äldre och kloka i byn). Enligt traditionen kan ett sådant spjut endast överlämnas från man till man som ett bevis på mod och förmåga att dräpa lejon. I det här fallet var spjutet en symbol för min modiga och uthålliga kamp mot områdets svåraste "lejon" – den kroniska vattenbristen! Janet tilldelades en vackert utskuren träskål (kalebass) fylld till bredden med färska jordnötter samt ett traditionellt massaj-skärp som noggrant sattes på och korrigerades av byns äldre kvinnor. Willbroad och Elly överraskades också med mycket levande hedersgåvor: Willbroad fick ta emot en ståtlig, vit levande höna som han fundersamt kliade sig i huvudet inför, medan Elly stolt bar omkring på en sprattlande svart höna!

När gåvorna var utdelade bröt kören ut i sprudlande sång och rytmisk dans. En uppvisning för de yngre gjordes också av en yngre lokal förmåga. Vid ett tillfälle kunde vi inte motstå frestelsen utan klev rakt in i dansringen på den röda jorden. Det började med lokala afrikanska danssteg och avslutades, till publikens enorma förtjusning och jubel, med en stilren och virvlande vals!

Sist ut var District Commissioner, som helt stal showen med sin sprudlande energi, snabba vitsar och klara direktiv om hur skolan nu skulle ta klivet mot att bli mer självförsörjande. Jag  passade på att mitt under showen på att snyggt placera en orange TNT-keps på kommissionärens huvud framför rullande tv-kameror! District Commissioner påpekade också att om det hade varit danstävling så hade han absolut inte ställt upp efter att ha sett mina stora talanger när det gällde att så snabbt lära sig takt och steg i tanzanisk dans. Jag höll därefter ett kort, känslosamt tacktal där jag tackade alla de prominenta närvarande personerna och uttryckte min och Janets ödmjuka och stora tacksamhet för att kunna få vara med och både bygga och överlämna dessa så väl behövda vattentankar. Sagara och dess befolkning hade totalt vunnit våra hjärtan och kommer fortsatt i framtiden att ligga oss varma i själ och hjärta.

Innan avfärd ställde hela sällskapet upp sig för ett historiskt gruppfoto mot skolhusets vägg. Jag i min svarta skjorta och Janet i sin blåa tröja stod leende i mitten, omringade av regionens alla pampiga VIP-gäster, tjänstemän i färgstarka kostymer och lokala byledare.

Ett nattligt äventyr på väg mot Dodoma

Det var dags att ta farväl av alla barn och lärare. Framför oss låg en lång och krävande färd mot huvudstaden Dodoma. För att spara tid valdes en mindre, outbyggd genväg tvärs genom bushen.

Mörkret faller snabbt och obarmhärtigt över Östafrika. Plötsligt bröt ett kraftigt skakande och en rejäl krängning. Den första tanken var en klassisk punktering, men vid en närmare inspektion i skenet från ficklampan uppdagades mardrömmen: hela hjulet hade lossnat och låg platt mot marken! Det var det definitiva slutet på resan för WFP-fordonet "Mobile #49".

Ur det bläcksvarta afrikanska nattmörkret dök sakta ett par unga Massaj-män upp. På frågan om var närmaste mobiltäckning fanns, pekade de ut i mörkret och meddelade att det låg ungefär sex kilometer bort. Utrustade med en ensam ficklampa påbörjades en vandring till fots längs den ödsliga grusvägen.

Efter en stunds gående syntes en ensam strålkastare som långsamt kröp närmare i fjärran. Det visade sig vara två karlar från hjälporganisationen World Vision på motorcykel. Efter korta förhandlingar hoppade Willbroad upp bakom föraren av motorcykeln och försvann i ett dammmoln ut i vildmarken för att söka hjälp. Resten av oss retirerade till den strandsatta bilen för en lång väntan, lyckligtvis försedda med dricksvatten och Janets nyvunna jordnötter.

Två timmar senare lyste motorcykelns strålkastare åter upp mörkret. Willbroad kunde stolt berätta att han lyckats hyra en lätt lastbil (pickup) för det förmånliga priset av 100 000 tanzaniska shilling.

Som tack för hjälpen skänktes de två levande kycklingarna – som Willbroad och Elly fått som gåva i Sagara – till de unga Massaj-killarna, mot löfte om en liten slants ersättning om de vaktade den havererade bilen under natten.

Stjärnhimmel, skakig flakresa och sen ankomst till Dodoma Hotel

Packningen och tillhörigheterna lastades snabbt över till pickupens öppna flak, jag och Janet klättrade efter för att göra det så bekvämt som möjligt. Träflaket var onådigt hårt mot rumpan, och det krävdes en hel del omplaceringar innan en dräglig sittställning hittades. Natten var kylig, men jag trollade fram en medhavd IKEA-filt som breddes över Janet för att hålla värmen.

Där låg vi platt på rygg på det skumpande och skramlande lastbilsflaket: Janet låg inbäddad under filten med sina bruna kängor pekande mot den kolsvarta nattluften och flakets nötta metallkant. Jag trängdes bredvid, med uppfälld jackkrage och med en halvt plågad, halvt road blinkning mot kameran mitt i den guppiga färden.

Ovanför oss sträckte sig en spektakulär, stjärnspäckad afrikansk himmel där Vintergatan lyste i all sin prakt. Timmarna tickade långsamt framåt. Ett kort ögonblick av panik uppstod när motorn plötsligt dog i mörkret, men de Afrikanska gudarna var på vår sida – motorn hostade igång igen och färden fortsatte.

Runt klockan 01.00 på natten kunde vi se de första elektriska gatulamporna i fjärran som en trygg fyr i mörkret. Frusna, utmattade och hungriga rullade vi slutligen in på gården till anrika Dodoma Hotel och kunde checka in på våra rum.

Nattmat serverades i hotellets restaurang trots den sena timman, vilken fin service att de ställde upp och lagade mat, följt av en välbehövlig kall öl i baren. Baren var för övrigt välbesökt av parlamentariker som samlats i staden inför parlamentets ordinarie sessioner. En av toppolitikerna var markant överförfriskad och uppträdde smått otrevligt – han ska skatta sig lycklig att inga pressfotografer fanns på plats den natten, för det hade blivit ett förstklassigt stoff på en löpssedel! Dagen därpå återvände han dock ödmjukt och framförde sina ursäkter.