Onsdag 1 mars 2006
Vi är tillbaka igen efter gårdagens diskussioner och besvikelser men när vi kommer tillbaka till skolan vid middagstid efter att ha kört från vårt basläger i Iringa. En sträcka på nästan 15 mil och tar cirka 2 1/2 timma att köra vid "goda" förhållanden. Vad upptäcker vi när vi anländer, ingenting har hänt... (vi diskuterar vad vi ska göra). Jag, Janet och Safari är överens – inget kök, ingen vedspis och samhällets invånare är förskräckta när vi packar ihop och börjar sätta oss i bilen igen.
Det finns dock folk som arbetar med byggandet av köket, d.v.s. med taket, av 11 man arbetar 1 medan 10 tittar på! Det är väldigt ostadigt och jag säger att det här verkar lite väl riskabelt, vad kommer att hända om det blåser, förmodligen kommer taket att försvinna. De säger att det bara är tillfälligt; när väggarna är klara (vilket de inte är...) kommer de att fästa taket på väggarna också och fixera det med vajrar.
Jag frågar dem varför bara en man arbetar på taket, om de åtminstone har två hammare, kan en annan man eller jag själv hjälpa till. De säger att det här är en komplicerad byggnad (jag småler) och att bara snickaren kan göra det här jobbet! Men efter ytterligare undersökningar och frågor får vi veta att det här inte är den riktiga snickaren, det är det "andra" teamet eftersom snickarna hämtar cementtegelstenarna (som inte heller är på plats…)! Efter ett tag har de hittat en hammare ytterligare och nu arbetar två män, fantastiskt. Vi är inte så lite besvikna över att byggnaden inte är klar och diskuterar om vi ska skjuta upp implementeringen av en vedspis i detta kök och gå vidare till nästa skola enligt den plan och arbetsschema som vi har.
Men men, "POLE POLE" (Swahili och betyder att man skall ta det lugnt). Du måste verkligen ha tålamod och tänka på de kulturella skillnaderna.
Vi diskuterar detta med samhällets ledare och de säger att det bara kommer att ta 2 timmar att färdigställa, och vi tycker att det är slöseri med vår tid eftersom vi inte heller vet när "snickarna" kommer att anlända med cementtegelstenarna. Till slut bestämmer vi oss ändå för att stanna till klockan 13.00 för att se om allt material är på plats då. Om så är fallet kommer vi att bygga vedspisen.
Under tiden som bygget pågår så förbereds dagens mål mat för barnen och även på den här skolan har de för avsikt att börja servera de äldsta barnen först. Vi informerar omedelbart skolkommittén, rektorn och den lokala ledningen att de behöver ändra serveringsrutinen. De yngsta barnen ska alltid serveras först. Anledningen till detta är att säkerställa att de mest utsatta verkligen får mat, eftersom det ibland händer att de inte har lagat tillräckligt med mat till alla. Detta kan ha flera anledningar; den vanligaste orsaken är att de har räknat fel. Till exempel, när de beräknar för CSB behöver de 150 gram per elev när de lagar maten och om de inte har räknat barnens antal rätt den dagen kommer ett antal elever inte få mat. Det är lättare för äldre elever att acceptera och förstå att de behöver vänta tills mer mat är tillagad. Men detta ska inte behöva hända; alla elever bör få mat samtidigt.
Vi förstår att den här skolan alltid har använt fel formel när de beräknar behoven, vilket innebär att några av de yngsta barnen inte får mat. Idag har vi ändrat rutinen så att de yngsta barnen får mat först, tack vare deras felaktiga beräkningar så var det 54 barn som inte fått mat. Några av dem hittar en av de tomma kokkärlen och försöker få tag på de sista bitarna av tvålen. Kokerskan blir tillsagd att omedelbart laga mer mat för att säkerställa att även dessa barn får en måltid.
Vi har en konstig känsla om det här stället, vi frågar om den sjuka kvinnan som vi plockade upp utefter vägen igår och som vi körde hit, men ingen verkar veta. Vi är lite oroliga för att vi inte ska få reda på hur det är med henne, men till slut så blir vi försäkrade om att hon mår bra (jag är dock inte säker på att de verkligen vet). Dessutom, skolan har över 200 registrerade elever men vi kunde bara träffa och se två lärare och barnen verkade vandra in och ut ur klassrummen efter behag. När vi var här igår då försvann plötsligt de två lärarna för ett möte eller gräl och vi lämnades med ansvar för hela skolan under eftermiddagen! Det här är onekligen ett konstigt ställe som definitivt är "kushoto mwa denia" och ingen verkar bry sig särskilt mycket.
Willbroad arbetar outtröttligt för att samla samhället och skapa någon form av laganda, vilket han gör ganska framgångsrikt. Samhället går med på att ha ett val för att rösta fram en ny lokal ordförande, vilket är en riktigt bra början. Willbroad förklarar att barnen i grund och botten lider på grund av deras vuxengräl och att samhällsinvånarna ser skamsna ut eftersom de håller med honom.
Besvikelserna blev inte mindre utav ankomsten av regeringens matbil för att dela ut gratis mat till de mest behövande i samhället. Vi kunde inte förstå hur de kunnat bett medlemmar i sin egen by att gå 90 kilometer för att hämta och bära 20 kilos säckar med mat när lastbilen anlände dagen efter. Tro mig, det här stället är inget Shangri-La, och när jag tänker efter borde vi egentligen inte ha byggt en vedspis här, förutom det faktum att kokerskan och barnen kommer att bli gynnade. Låt oss hoppas att de vuxna snart tar sig samman snarast möjligt.
Den enda personen med kurage är kokerskan, en kvinna vi träffade på utbildningsseminariet tidigare. Hon lagar mat, tillverkar cement och bär tegelstenar samtidigt. Hon berättar att hon inte har fått betalt på två månader. Vi frågar den lokala ordföranden varför är det så här? Vi får till svar att mannen som har pengarna är bortrest. Vi frågar förvånat, bortrest i två månader... det visar sig till syvende och sist att byborna inte har betalat sin månadsavgift för skolans säkerhet (för att förhindra att maten stjäls) och kokerskan. Vi frågade om de hade bidragit med några pengar alls och tydligen fanns det 15.000 Tanzaniashilling (7,50 brittiska pund) i kassan. Vi frågar varför kokerskan och säkerhetsvakten inte åtminstone kan få det. De går med på att betala vad de har och ordna resten av den rådande underbetalningen. Sedan blir vi inbjudna till rektorns hus (vi är ganska säkra på att han luktar hembrygd öl), han svettas ymnigt och torkar sig hela tiden med en näsduk. Han har ett fint hus med utsikt över skolan och han ställer vänligt fram en tallrik med getlever framför oss och vi tackar artigt nej. Vi frågar hur vi kan hjälpa till med tanke på den rådande situationen i skolan? Han ber oss då, ganska fräck och rättframt, om 90.000 Tanzaniashilling så att han kan bygga ett bevattningssystem på sin gård längre ner på vägen. Han har redan pumpen men saknar rör. Vi säger artigt nej det kan vi inte bidra till och häpna går vi tillbaka till byggarbetsplatsen över hans fräckhet. Vi bestämmer oss också för att skänka kokerskan 10 000 Tanzaniashilling. Hon är nykter, hårt arbetande och har varken bett oss eller antytt att hon behöver något från oss alls. Hon nästan svimmar av chock när vi ger henne pengarna.
Efter ett tag anländer den första mannen, den så kallade snickaren, på cykel med den första lasten cementtegelstenar, han har 6 stycken med sig och vi behöver 100!!! och det tar väldigt lång tid innan nästa kommer, men efter någon timme är alla tegelstenar här och redo att användas och muraren från MIGESADO (Peter Msafari) kan börja förbereda byggandet av vedspisen.
Under tiden fortsätter folket att färdigställa väggarna och de använder nu tegelstenar från en gammal byggnad som tidigare har rasat. Innan de kom på idén att använda dessa gamla tegelstenar använde de bara lera till väggarna.
Som vi alltid gör på alla skolor, så leker vi med barnen, det gör vi också här. Vi har ett hopprep och det tar ett tag innan de börjar använda det, men så fort de har börjat vill alla vara med. Vi ordnar också så att orkestern ska ha en parad (alla skolor har en orkester), och de börjar spela och marschera, men marschen är under ingen kontroll alls, liknar mest ett kaos, så jag gör mitt bästa med att försöka lära dem hur man marscherar på ett bra sätt.
Tiden rinner iväg men äntligen är vedspisen klar och de kan börja bygga den lilla hushållsspisen också, en liten spis av lera vid sidan av den stora och många är nyfikna och tittar på under arbetets gång.. Det är nu väldigt sent på eftermiddagen och vi kan snart lämna byn som nu fått ett nytt kök med en bränslesnål vedspis samt en liten hushållsspis.
Så här dags är det ingen överraskning att det är sent och vi kommer återigen att få köra hem i terrängen i beckmörkret, vilket verkligen inte är bra. Jag vet inte hur vår förare Msafiri håller sig vaken, navigerar eller håller bilen på vägen/stigarna. Han är verkligen en superstjärna. Den enda incidenten är när vi når en väg som har övergått i en flod och vi alla går ut med varsin ficklampa i mörkret för att se om det finns ett alternativ för att kunna köra vidare. Vi hittar en något mindre farlig vägvariant och kör ner i vattnet. Vi kommer till andra sidan, men där finns ett dike som vi inte såg. Den förbannade bilen for iväg och vi landar med ett brak på andra sidan. Vindrutan sprack rejält och stötdämparna skadades. Efter den malören "haltar" vi sakta hemåt mot baslägret!
Imorgon är en ny dag med nya "utmaningar" och hoppas att vi slipper fler missöden och utmaningar ikväll på vägen hem.
