Stillestånd och brutna löften i Idodoma, Tanzania

Vägen genom klyftan

Morgonljuset sen 1 mars över Iringa var fortfarande sprött när terrängbilen rullade ut från baslägret. Framför oss låg en resa på nästan femton mil mot skolan i Idodoma – en sträcka som under vad man i dessa trakter kallar ”goda förhållanden” tar två och en halv timme, men som alltid bär på ett löfte om det oförutsägbara.

Vägen skar genom det tanzaniska höglandet, en rödbrun jordvåg som sakta planade ut i takt med att vi närmade oss den stora riftdalens sänkor. Landskapet här är storslaget men kargt; akaciornas platta kronor kastar vassa skuggor över den torra savannen, och i bakgrunden reser sig bergen som blånande, skogsklädda jättar mot en hög och lynnig himmel. Ju närmare byn vi kom, desto mer uppenbar blev isoleringen. De små klustren av lerhus med halmtak glesnade, och de torra flodbäddarna, som under regntiden förvandlas till rasande strömmar, låg nu som djupa, dammiga sår i landskapet. Det är en trakt som känns bortglömd, eller som lokalbefolkningen uttrycker det: kushoto mwa dunia – till vänster om världen.

Stillestånd och brutna löften

När vi vid middagstid svängde in på skolgården dog motorn, och med den även våra sista förhoppningar. Ingenting hade hänt. Skolan, en långsträckt och sliten länga med rödbruna murar under enkla plåttak, låg loj i middagshettan. Barnen vandrade håglöst ut och in genom klassrumsdörrarna efter eget behag.

På byggplatsen för det nya skolköket rådde en närmast absurd apati. Projektet som vi diskuterat så intensivt dagen innan hade helt avstannat. Elva män befann sig vid det halvfärdiga bygget: en arbetade tveksamt uppe på takstommen av råa träbalkar, medan de övriga tio stod tysta i skuggan och såg på.

Svaren kom undvikande, inbäddade i det eviga pole pole – ta det lugnt, skynda långsamt. De försäkrade att det bara var tillfälligt; så fort väggarna rests högre skulle taket förankras med vajrar. Men väggarna var långt ifrån klara. När jag frustrerat frågade varför inte fler hjälpte till, och erbjöd mig att själv greppa en hammare, log de överseende. Byggnaden var ”komplicerad”, hävdade de, och endast snickaren ägde den kunskap som krävdes. Efter en stunds pressande kröp sanningen fram: mannen på taket var ingen snickare. Det riktiga byggteamet var spårlöst borta, sades vara på väg för att hämta cementtegel – som lysande med sin frånvaro.

Janet, Mr. Safari och jag drog oss undan till bilens skugga. Besvikelsen var tung. Vi övervägde allvarligt att packa ihop, skjuta upp byggandet av den bränslesnåla vedspisen och fortsätta till nästa skola enligt schemat. När byäldstena såg oss röra oss mot bildörrarna spred sig en plötslig förskräckelse i gruppen. Löften haglade: Det tar bara två timmar att göra klart! Vi litade inte på orden, men efter en intensiv överläggning satte vi en tidsfrist. Vi stannar till klockan 13.00. Om materialet är på plats då, bygger vi.

Barnen och de tomma grytorna

Medan männen plötsligt fann en andra hammare och fördubblade arbetsstyrkan till två personer, tändes elden under de stora svarta kokkärlen på skolgården. Doften av majs och bönor blandade sig med den stickande röken från den öppna eldstaden, där en ensam kvinna rörde om i grytan med en lång träpåk. Det visade sig snart att skolan tillämpade en fast rutin: de äldsta eleverna serverades alltid först. Vi agerade omedelbart och kallade till oss skolkommittén, rektorn och den lokala ledningen. ”Rutinen måste ändras”, förklarade vi bestämt. ”De yngsta barnen ska alltid äta först.”

I dessa områden är marginalerna obefintliga. Formeln för att beräkna matåtgången – där varje elev behöver exakt 150 gram av näringstillskottet CSB – hade misskötts under lång tid. Denna dag visade det sig att skolans felräkningar lämnat 54 av de minsta barnen helt utan mat. De äldre eleverna har en helt annan förmåga att förstå och vänta på att en ny omgång lagas, medan de små drabbas hårdast.

Några av de hungriga småttingarna smög fram till de tömda, sotiga kittlarna. Med små fingrar skrapade de desperat efter de sista resterna i botten. Synen skar i hjärtat. Vi gav kokerskan en strikt order om att omedelbart tända elden på nytt och koka mer mat så att varenda unge fick äta.

Kokerskans kurage och rektorns fräckhet

Om det fanns någon värdighet på denna plats, så personifierades den av kokerskan. Vi kände igen henne från ett tidigare utbildningsseminarium. Hon var en naturkraft: samtidigt som hon vaktade matgrytorna över den öppna elden, blandade hon cement och bar tunga tegelstenar till ugnsbygget.

När vi samtalade med henne kom det fram att hon inte fått lön på två månader. När vi konfronterade den lokala ordföranden fick vi ett undvikande svar: ”Mannen som håller i kassan är bortrest.” Bortrest i två månader? Det visade sig att byborna helt enkelt struntat i att betala sina månadsavgifter till skolans vaktmästare och kokerska. Efter mycket om och men erkände de att det fanns 15 000 tanzaniashilling i kassan. Vi krävde att dessa slantar omedelbart skulle betalas ut till henne som en delbetalning.

Kort därefter blev vi bjudna till rektorns hus, en prydlig byggnad med strategisk utsikt över skolgården. Rektorn tog emot oss ymnigt svettas, med en surdeg av hembryggt öl hängande i luften runt sig. Han torkade pannan oavbrutet med en stor näsduk samtidigt som han med en generös men illa vald gest bjöd oss på en tallrik getlever. Vi tackade artigt men bestämt nej. När vi frågade hur vi bäst kunde stötta skolan ur den rådande krisen, svarade han med en häpnadsväckande fräckhet. Han bad oss om 90 000 shilling – inte till barnen, inte till kokerskans lön, utan för att köpa rör till ett privat bevattningssystem på hans egen gård längre ner på vägen.

Vi vände ryggen åt hans girighet och gick tillbaka till byggplatsen, fyllda av en fadd smak i munnen. Som en tyst protest sökte vi upp kokerskan och stack till henne 10 000 shilling ur egen ficka. Hon hade inte bett om något, inte klagat, bara arbetat. När sedlarna landade i hennes slitna hand var hon nära att svimma av chock.

En känsla av förfall

Det vilade en diffus, nästan febrig stämning över skolan. Ingen kunde eller ville svara på vad som hänt med den sjuka kvinna vi plockat upp längs vägen dagen innan och skjutsat till byn. Svaren var undanglidande, tomma försäkringar om att hon säkert mådde bra.

Skolan hade över 200 registrerade elever, men bara två lärare syntes till. Dagen innan hade dessa två plötsligt försvunnit mitt under brinnande skoldag för att reda ut ett internt gräl, och lämnat hela elevhavet i våra händer. Allt kändes okontrollerat.

Den enda personen med kurage är kokerskan, en kvinna vi träffade på utbildningsseminariet tidigare. Hon lagar mat, tillverkar cement och bär tegelstenar samtidigt. Hon berättar att hon inte har fått betalt på två månader. Vi frågar den lokala ordföranden varför är det så här? Vi får till svar att mannen som har pengarna är bortrest. Vi frågar förvånat, bortrest i två månader... det visar sig till syvende och sist att byborna inte har betalat sin månadsavgift för skolans säkerhet (för att förhindra att maten stjäls) och kokerskan. Vi frågade om de hade bidragit med några pengar alls och tydligen fanns det 15.000 Tanzaniashilling (7,50 brittiska pund) i kassan. Vi frågar varför kokerskan och säkerhetsvakten inte åtminstone kan få det. De går med på att betala vad de har och ordna resten av den rådande underbetalningen. Sedan blir vi inbjudna till rektorns hus (vi är ganska säkra på att han luktar hembrygd öl), han svettas ymnigt och torkar sig hela tiden med en näsduk. Han har ett fint hus med utsikt över skolan och han ställer vänligt fram en tallrik med getlever framför oss och vi  tackar artigt nej. Vi frågar hur vi kan hjälpa till med tanke på den rådande situationen i skolan? Han ber oss då, ganska fräck och rättframt, om 90.000 Tanzaniashilling så att han kan bygga ett bevattningssystem på sin gård längre ner på vägen. Han har redan pumpen men saknar rör. Vi säger artigt nej det kan vi inte bidra till och häpna går vi tillbaka till byggarbetsplatsen över hans fräckhet. Vi bestämmer oss också för att skänka kokerskan 10 000 Tanzaniashilling. Hon är nykter, hårt arbetande och har varken bett oss eller antytt att hon behöver något från oss alls. Hon nästan svimmar av chock när vi ger henne pengarna.

Mitt i detta kaos arbetade vår kollega Willbroad outtröttligt. Med en sällsynt envishet lyckades han samla byborna i en halvcirkel under de stora träden. Han talade till dem, inte med ilska, utan med ett djupt allvar som skar igenom de vuxnas interna stridigheter. ”Det är barnen som lider för att ni vuxna inte kan komma överens”, sade han.

Orden tog skruv. Blickar sänktes mot den torra jorden. En kollektiv skam spred sig över församlingen, och mötet utmynnade faktiskt i ett beslut: byn skulle hålla val för att utse en ny lokal ordförande. En strimma av hopp i en annars dyster tillvaro. Men motsägelserna ville aldrig ta slut. Samma eftermiddag rullade en av regeringens lastbilar in för att distribuera nödproviant till de mest utsatta. Vi skakade på huvudet när det framkom att byledningen dagen innan hade bett fattiga bybor att gå nio mil till fots för att bära hem 20-kilossäckar med mat – ovetande eller likgiltiga inför att lastbilen skulle anlända till deras egen tröskel dagen efter. Detta var sannerligen inget Shangri-La.

Ugnsbygget och skolgårdens kaos

Klockan hann bli över ett innan den första ”snickaren” dök upp. Han kom trampande på en skramlig cykel, balanserande sex cementtegelstenar på pakethållaren. Vi behövde hundra. Det kändes som ett evighetsprojekt, men efter några timmar av skytteltrafik var byggmaterialet äntligen samlat. Samtidigt började byborna riva ner väggarna från ett gammalt raserat hus i närheten för att återanvända lerstenarna; fram till dess hade de bara kletat ren lera på det nya kökets väggar.

Under tiden fortsätter folket att färdigställa väggarna och de använder nu tegelstenar från en gammal byggnad som tidigare har rasat. Innan de kom på idén att använda dessa gamla tegelstenar använde de bara lera till väggarna.

Medan Peter Msafari, muraren från MIGESADO, blandade det sista bruket och började mura upp den stora spisen, tog vi med oss barnen ut på den öppna planen.

Vi drog fram ett hopprep. I början betraktade de det färgglada repet med stor skepticism, men snart var farten uppe och skratten ekade mellan lerväggarna. Alla ville vara med.

Varje skola med självaktning har en egen liten orkester, och snart plockades trummor och instrument fram. De startade en parad, men marschen liknade mest ett härligt, okontrollerat kaos där barnen sprang om varandra i dammet. Jag klev in i mitten, blåste i pipan och tillbringade den nästkommande timmen med att efter bästa förmåga lära dem att hålla takten, räta ut leden och marschera med stolthet.

Hemfärd i beckmörker

När den stora, bränslesnåla spisen och den tillhörande lilla hushållsspisen i lera slutligen stod färdiga, hade solen sedan länge sjunkit bakom de skogsbeklädda bergen. Skymningen i Östafrika är kort, och plötsligt var vi omslutna av ett kompakt, ogenomträngligt mörker.

Det var sent, alldeles för sent, och framför oss låg den brutala terrängkörningen tillbaka mot Iringa. Hur vår chaufför Msafiri lyckades hålla sig vaken, för att inte tala om hur han lyckades navigera efter knappt synliga stigar och hålla bilen på hjulen, förblir ett mysterium. Han körde som en gud.

Men natten krävde sitt offer. Plötsligt tog vägen slut, eller rättare sagt, den hade förvandlats till en strömmas flod efter ett skyfall högre upp i bergen. Vi tvingades alla ut i mörkret. Med ficklampornas darrande ljuskäglor sökte vi längs vattenbrynet efter en tänkbar överfart. Vi hittade ett ställe där strömmen verkade svagare och Msafiri pressade ner bilen i det svarta vattnet.

Bilen plöjde igenom vattenmassorna, men precis när vi nådde den andra stranden dolde mörkret ett djupt, tvärbrant dike. Bilen dök ner med en våldsam kraft och landade med ett metalliskt brak mot jordsluttningen.

Smällen var öronbedövande. Vindrutan sprack i ett stort, spindelvävsliknande mönster över glaset och stötdämparna tog stryk. Med en skadad och djupt haltande bil kröp vi de sista milen genom natten mot baslägret. Det hade varit en dag av djupa dalar, men spisen stod klar i Idodoma – och imorgon väntade en ny skola, med nya utmaningar.