Denna sida har uppdaterats den 30 september, 2026; CEST 10:10
En resa genom Östafrikas hjärta
Från Arushas myller till Gibbs Farms gröna oas
Gårdagens fjorton mil långa och elva timmar utdragna färd till Arusha satt fortfarande kvar i benen som en dov trötthet. En fasansfull storm hade dragit in över landskapet, och en svår trafikolycka stoppade oss i över en timme precis innan staden tog emot oss. Den stormpiskade, lervåta kvällen kändes dock som ett avlägset minne när morgonsolen steg över Arusha – staden som vilar vid foten av Mount Meru, omgiven av prunkande kaffeodlingar och täta bananlundar.
Efter en god natts sömn på hotellet i Arusha var energin återställd. Vi packade in oss i vår UN-märkta bil, färdiga att lämna stadens livliga myller. Färden gick västerut längs den asfalterade huvudvägen A104. Vägen slingrade sig genom ett dramatiskt och föränderligt landskap: från Arushas hektiska gatu- och marknadsliv med färgstarka tyger och doften av grillat kött, vidare över de vidsträckta, torra Massajslätterna där akacieträd kastar sina paraplyformade skuggor. I fjärran kunde vi skymta Massajherdar i sina röda och blå shúkà-plädar som vakade över sina boskapshjordar.
Efter cirka två timmars körning började landskapet förändras dramatiskt. Förkastningsbranten, den storslagna Great Rift Valley, reste sig som en mörkgrön vägg mot skyn. Längst ner i dalgången bredde sig den färgstarka staden Mto wa Mbu ut sig med sina doftande bananplantager och hantverksmarknader. Här, alldeles vid foten av den mäktiga förkastningssprickan, låg porten till vart vårt nästa äventyr skulle ta sin början: Lake Manyara National Park.
In i den förtrollande skogen
Lake Manyara uppenbarade sig som en kompakt men oerhört vacker grön pärla, nästan tätt packad med ett myllrande djurliv. Vi rullade in genom parkens entré och välkomnades av en fantastisk och rofylld miljö.
Vid parkens besökscentrum stod en ståtlig, åttakantig paviljong uppförd i grova, naturliga trästammar och täckt av ett grönt tegeltak. Under det upphöjda innertaket glimmade ett vackert målat glaskonstverk med motiv av dalgångens dramatiska natur och inskriptionen "GREAT RIFT VALLEY". På golvet stod rustika trätråg och utställningsmontrar. Ute i den lummiga, fuktiga skogsträdgården alldeles intill möttes vi av unika trädgårdskonstverk gjorda i metall och trä. Dessa skulpturer och metallsköldar hyllade de lokala stammarna och ursprungsfolken – såsom Hadza och Khoisan – omgivna av prunkande ormbunkar och grönska. När vi rörde oss vidare in längs parkens grusvägar förändrades vegetationen till en tät, fuktig grundvattenskog. Luften var tung av fukt och doftade av fuktig jord och exotiska blommor.
Babianernas vägspärr och giraffernas elegans
Vägen framför oss blev plötsligt blockerad. En stor babianflock hade bestämt sig för att vägen utgjorde deras personliga vardagsrum. De satt mitt i den bruna leran och på de strödda, gula höstliknande löven som täckte marken. Gamla, gråpälsade hane-babianer satt och glodde misstänksamt på våra bildäck medan de unga aporna tiggde uppmärksamhet och plockade i jorden. Det var en riktig "apornas vägspärr", där vår chaufför Elly tålmodigt fick rulla i snigelparti medan aporna lugnt klev åt sidan i sin egen takt!
Strax därefter öppnade skogen upp sig mot ljusare gläntor och öppna gräsytor omgivna av täta buskage. Här möttes vi av en magisk syn: en reslig, stolt giraff stod sida vid sida med en hel trupp babianer. Giraffen stod helt stilla under akacieträdets skugga och betraktade oss med sina stora, mörka ögon och långa ögonfransar, medan babianerna runt omkring på den gröna gräsmattan var i full färd med sitt dagliga sociala pysslande och pälsvård. Längre bort på de torra öppna slätterna fick vi dessutom se ytterligare giraffer i stolt, skumpande flykt över sandjorden.
Elefantungar och zebrors dans
Vi fortsatte djupare in i parken där en liten klar bäck skar igenom den steniga terrängen. Här, mitt bland de släta stenarna vid bäcken och under trädens svalkande skuggor, stod två elefantungar. De stod tätt tillsammans i det bruna, svala vattnet, stänkte vatten med sina små snablar och svalkade sina gråa, tunga kroppar efter förmiddagens hetta. Fler och fler elefanter kom i vår väg, en del mer än lämpligt nära...
När vi rörde oss vidare mot parkens mer öppna savannområden, där den glittrande Manyarasjön skymtade i bakgrunden, dök zebrorna upp. Först såg vi ett par zebror i fullt språng över de öppna gräsmarkerna, skuttande fram mellan buskarna med sjön som en ljusblå spegel i horisonten. Längre fram på den torra, rödlätta grusvägen stod tre zebror uppställda i perfekt posering. De vände sina mönstrade, svartvita bakdelar och sidor mot kameran som om de deltog i en afrikansk modeshow för ränders symmetri! Vi siktade också Springbockar och en hel del fåglar, snarare hundratusentals, vid Lake Manyaras våtmarker, en fantastisk och mäktig syn och upplevelse. Även flodhäst visade sig.
En högst annorlunda lunch och lejon i träden
Det hade blivit dags för lunch, och vi stannade till vid en av parkens picknickplatser. Det var en rustik plats täckt med röda grusstenar och inredd med gröna metallbänkar under träden. Här bjöd dagen på en humoristisk höjdpunkt när Janet bestämde sig för att avnjuta sin "vegetariska lunch" – bestående av en enda, pytteliten grön växtdel eller kapsel som hon med ett mycket spefullt minspel och kaxig min visade upp mellan fingrarna för kameran! Med solglasögonen uppskjuten i håret och ett finurligt leende sammanfattade hon perfekt den lättsamma och glada stämningen bland oss.
Men den absoluta höjdpunkten under safarin i Lake Manyara väntade fortfarande. Lake Manyara är världskänt för sina trädklättrande lejon, och parken, eller snarare lejonen svek oss inte! Högt uppe i de kraftiga grenverken på ett enormt trädkronstak låg inte mindre än sju lejon och vilade! Vi spände ögonen i trädkronorna och fick se två ståtliga lejoninnor hänga avslappnat över de tjocka grenarna. De låg nos mot nos, alldeles intill varandra i skuggan av de gröna bladen, med benen dinglande fritt i luften som om trädet var världens skönaste soffa. Det var en alldeles obeskrivlig och häpnadsväckande syn!
Det var en otrolig syn och det som gjorde det hela ännu mer spännande var den stackars bil som fått punktering och som stod nästan under detta träd. Vi rullade fram väldigt nära för att hjälpa till, d.v.s. vakta och hålla uppsikt på lejonen medans de bytte däck. Willbroad beväpnade sig med ett fälgkors (vad det nu skulle hjälpt om de gick till anfall), men hur som helst så höll sig lejonen uppe i trädkronan men tittade nyfiket på vad som gjordes under deras träd och det slutade lyckligt.
Höjderna över Manyara och vägen till Karatu
När vi slutligen styrde bilen ut ur parken började stigningen uppför den branta förkastningsbranten, Rift Valley Escarpment. Vägen snirklade sig brant uppåt och bjöd på helt spektakulära panoramavyer over hela nationalparken och dalgången. Vi stannade till vid flera utkikspunkter på sluttningarna och blickade ut över den täta, gröna skogsridån, de gula blomsterängarna i förgrunden och den enorma, glittrande Manyarasjön som sträckte ut sig ända till horisonten under ståtliga molnformationer.
Här finns även en källa på sluttningen där det kommer fram mycket hett vatten, så varmt att det går att koka ägg om man lägger det i det framrinnande vattnet.Fotona på detta letar jag efter för de finns någonstans...
Färden fortsatte västerut mot Karatu-höglandet. Landskapet skiftade karaktär; den torra savannen lämnade plats för slående bördiga, röda jordar, prunkande terrassodlingar och täta bananlundar.
Gibbs Farm: En fantastisk oas
Vi nådde till slut vårt mål för natten – Gibbs Farm. Detta var en varm rekommendation som vi fått från Adam Garret i England, en volontärkollega från det tidigare teamet, och det visade sig stämma med råge: detta var utan tvekan det absolut bästa av alla ställen vi någonsin bott på under våra arbetsresor runtomkring i detta fantastiskt vackra land!
Vägen upp till huvudbyggnaden var som att kliva rakt in i en botanisk dröm. En slingrande trädgårdsgång kantad av klarröda blommor, lila buskar och fuktig grönska ledde oss fram till entrén. Ute på de saftigt gröna gräsmattorna stod bekväma stolar där man kunde slå sig ner och bara blicka ut över dalgångens kaffeodlingar och de mjukt disiga kullarna i fjärran.
Inomhus strålade farmen av historisk charm och rustik elegans. Sällskapsrummen pryddes av mörka träbjälkar i taket, afrikanska träskulpturer och varma eldstäder i tegel. Jag tog tillfället i akt att koppla av ordentligt: först satte jag mig ner i en av de sköna träsofforna under en tavla av en gepard i full galopp, för att sedan utforska den mysiga baren och avnjuta ett svalkande glas whiskey på barstolen. Janet fann sin egen hörna i träsoffan bland de mjuka röda kuddarna, där hon lutade sig tillbaka med ett glas vin och ett belåtet leende.
En stämningsfull kväll och en god natts sömn
När kvällen kom och mörkret lade sig över höglandet förvandlades Gibbs Farm till en förtrollande plats. Den ståtliga stenbyggnaden tändes upp med ett mjukt, varmt sken, och oljelyktor lyste stämningsfullt upp trappstegen som ledde upp mot huvudentrén.
I den mysiga matsalen njöt vi av en fantastisk middag under de tända ljusens sken. Matborden var dukade med vackra mönstrade dukar och skålar med färska råvaror. Janet skålade glatt mot kameran med sitt glas rödvin, omgiven av den gästvänliga och trevliga stämningen och skickade sedan ett texmeddelande till Adam Garret och skrev att vi har nog dött och hamnat i paradiset... Hahaha!
Efter middagen drog vi oss tillbaka till våra små stenhus. Husen var en perfekt tillflyktsort: rymliga, ombonade och smakfullt inredda med runda flätade mattor på golvet, färgstarka afrikanska tyger och en fantastisk öppen tegelkamin i hörnet. Utan störande ljud från TV eller radio som bröt tystnaden kunde vi krypa ner i sängen och somna gott, omslutna av den afrikanska nattens mörker och tystnaden.
Nästa avsnitt, kapitel 43
Safari i Ngorongoro kratern
En spännande dag med besök i Ngorongoro Crater National park där djuren sägs vandra mellan denna krater och Maasai Mara National Reserve i Kenya. För att komma in i kratern måste man först upp på dess kant som ligger på 2000 meters höjd.
