En bohuslänsk familjesaga om diamanter, nybyggarliv och ett tragiskt avsked under Södra korsets stjärnor
(En släktkrönika på min mors sida (Afrika del 1)
Min mormors mor som hette Josefina Bernhardina födde min mormor Hilda i Bulawayo 1896 i dåvarande Rhodesia som idag heter Zimbabwe. Mormor Hilda kallades för "Afrikanskan" efter att hon invandrade till Sverige i början av 1910 när hon var nyss fyllda 14 år och jag har alltid varit nyfiken på hennes bakgrundshistoria och varför hon föddes i just Bulawayo, det var detta som triggade igång min släktforskning. Det var nu som jag upptäckte att jag har en Sydafrikansk släkt, här fortsätter nu historien om min mormors mor Josefina Bernhardina (del 2) och hur det gick till när jag fick min Sydafrikanska släkt.
Det stora språnget över världshaven
1890 - Kapstaden och skuggan under slavträdet
Året är 1890. Efter en lång resa över världshaven befinner sig Josefina i Kapstaden. Världen runt omkring henne vibrerar av förändring. Den cyniske imperiebyggaren Cecil John Rhodes tillträder detta år som premiärminister i Kapkolonin. Hans vision är glasklar: det brittiska väldet ska sträcka sig "från Kap till Kairo", och boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten ska tvingas under den brittiska kronan. Spänningen stiger på gatorna, och krigsmolnen börjar sakta hopa sig vid horisonten.
Josefina har funnit en tillfällig fristad i stadsdelen Woodstock, där hon bor på Albert Road hos sin bror, den erfarne sjökaptenen Leonard Holmgren, hans hustru Emily och deras barn. Bara ett stenkast från husknuten, på hörnet av Spring- och Treaty Road, står The Treaty Tree – det uråldriga, över 500 år gamla mjölkvedsträdet. Dess knotiga, ständigt gröna grenar lutar sig ut över gatan som ett stumt vittne till mörka tider. Det var i detta träds skugga som slavar en gång bytte ägare, och det var här boerna undertecknade kapitulationsvillkoren inför britterna 1806.
Samtidigt präglas Sydafrika av en enorm folkomflyttning. Diamantgruvorna Dutoitspan och Bultfontein i Kimberley har stängt ner sin produktion, vilket halverat stadens befolkning när tusentals gruvarbetare strömmar norrut mot guldfälten i Transvaal. Men Bernhardina ska snart röra sig i motsatt riktning, driven av hoppet om en framtid.
Av de över 1 500 skandinaver som i slutet av 1800-talet emigrerat till södra Afrika hade cirka 400 sökt sig till Transvaal när man hittade guld där. Var man inte guld-, alternativt diamantletare så fanns det gott om arbete då landet växer fort och det fanns behov av diverse yrkesarbetare. Dock så hade gruvorna Dutoitspan och Bultfontein upphört med sin produktion och gruvarbetarna drabbades av en enorm arbetslöshet. Detta året halverades antalet boende i Kimberley då många gruvarbetare begav sig norrut till guldfälten.
Kärlek i diamantstaden och flykten till Bulawayo
Bröllop och pionjärliv i Rhodesia
Josefina sökte sig norrut, till den sjudande och dammiga diamantstaden Kimberley. Där mötte hon timmermannen och byggmästaren Rudolf Johan Biberg (som i Afrika ofta kallar sig Rudolf Berg), en reslig man från Skön utanför Sundsvall (född 1861) som lämnat fattigdomens Sverige bakom sig. Det var svåra tider i Sverige och enligt kyrkböckerna i Sköns församling så verkar det som att halva dess medlemmar emigrerade. Kärleken blommade upp i den karga gruvmiljön, och den 29 juli 1891 vigdes de av den presbyterianska pastorn James Hendry i Kimberley. Josefina´s käre broder Leonard fanns givetvis vid sin systers sida som bröllopsvittne. Även en man vid namn Ernest Stephan Blomquist (född 1838 i Stockholms Nikolai församling som senare avled 1 feb 1930 i Kimberley) enligt "Marriage Register" utfärdat av James Hendry, Minister of Kimberley Presbytarian Church.
I maj 1893 föds deras förste son, Ture Karl Johan. Men konjunkturerna svänger snabbt. När bygguppdragen tryter i Kimberley söker sig familjen ännu längre norrut, djupt in i Matabeleland i dåvarande Rhodesia. Maken Rudolf lockas av den explosionsartade byggboom som uppstår i nybyggarstaden Bulawayo inför järnvägens ankomst.
Det var där, i nybyggarstaden Bulawayo, som dottern Hilda Amanda Kristina (min mormor) föddes den 4 februari 1896. Staden var rå, expansiv och farlig – så farlig att hennes morbror Leonard tvingades ansöka om officiellt myndighetstillstånd för att transportera en pistol och ammunition upp till Matabeleland för att skydda sin syster och hennes familj.
(År 1896 (samma år som Hilda föddes) bröt det andra matabelekriget (eller "Chimurenga") ut. Det var ett våldsamt uppror från lokalbefolkningen mot de vita nybyggarna. Att Hilda´s morbror Leonard sökte tillstånd att föra upp vapen och ammunition 1894 visar hur spänd situationen var precis före upproret. Rudolf, som var byggmästare, hade förmodligen lockats dit av den enorma byggboom som uppstod när järnvägen nådde Bulawayo 1897.)
När det andra boerkriget bröt ut i början av oktober 1899, en utsatt position nära de två Boer-republikerna, Transvaal och Oranje-fristaten och staden blev nästan omedelbart anfallen och staden förvandlades till en belägrad fästning. Men Kimberley hade vidtagit vissa försiktighetsåtgärder. Vapen hade köpts in och det fanns en plan för stadens försvar. Staden belägrades under 4 månaders tid (totalt 124 dagar) och befolkningen använde gruvorna som skydd under boernas bombardemang av staden.
(Gruvbolaget De Beers lät faktiskt uppföra skyddsrum djupt nere i de enorma dagbrotten och schakter (bland annat i den berömda Kimberley Mine / Big Hole). Där nere, hundratals meter under jorden, skyddades tusentals kvinnor och barn från boernas tunga artilleribeskjutning ("Long Tom"-kanonerna) tills general French befriade staden den 15 februari 1900.)
När freden återvänder föds familjens tredje barn, sonen Andrew Leonard Rudolf, den 6 augusti 1903
Hos pappa Rudolf döljer en växande rastlöshet vilket kan bero på bristen på jobb. Runt 1905 lämnar han familjen i Kimberley för att söka lyckan i Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia), där han arbetar för olika byggentreprenörer i Swakopmund, Aus och Kuibis. Det är dock mycket troligt att Josefina och barnen under perioder följde med honom till denna karga, tyska koloni på samma sätt som de följde med till Rhodesia tidigare.
Diamantbluffen och tragedin i Lüderitzbucht
Den falska gruvan vid Holoog
Rudolf Biberg återvänder till hamnstaden Lüderitzbucht (Lüderitz) vid Atlantkusten i juni 1909. Diamantfebern har drabbat kolonin efter att man funnit ädelstenar i sanden året innan. Rudolf slår följe med en grupp utländska lycksökare som påstår sig ha hittat ett nytt, extremt rikt diamantfält i närheten av Holoog – ett område där inmutningarna egentligen tillhör det brittiska bolaget South African Territories Ltd.
Det dolda brottet
Vad Rudolf inte inser, eller väljer att blunda för, är att han har klivit rakt in i en sofistikerad internationell bedrägerihärva. Männen har "saltat" gruvan – d.v.s. de har i hemlighet strött ut diamanter på marken för att få fältet att framstå som en guldgruva och därmed kunna sälja värdelösa inmutningar till intet ont anande investerare.
Den tyska kolonialpolisen kom på bedrägeriet och den 12 augusti 1909 slår den tyska kolonialpolisen till och griper bedragarna. Timmermannen Rudolf Berg, även benämnd Biberg, var närvarande med gärningsmännen på platsen ifråga, uppgavs vara delaktig i saken och blev därför häktad den 12 augusti 1909. Han låstes in i rannsakningshäktet i Lüderitzbucht, misstänkt för delaktighet i diamantbluffen. Under förhören bedyrar han desperat sin oskuld och hävdar att han bara följt med som timmerman och inte haft någon aning om att fälten var "saltade". (Det kan möjligen vara så att Rudolf verkligen blev lurad av bedragarna och satsat alla sina besparingar).
Desperation i cellen
Månaderna går i cellen medan den tyska rättsapparaten maler. Isoleringen, skammen och insikten om det stenhårda straff som väntar i det tyska kolonialsystemet knäcker till slut Rudolfs psyke. Rannsakningen drar ut på tiden, och i ren desperation fattar han ett ödesdigert beslut.
Den 2 november 1909, innan rättegången hunnit avslutas, skär han av ådrorna på sin vänstra hand i sin cell. Han hittas blödande och förs i hast till fängelsesjukhuset i Lüderitzbucht, men hans kropp orkar inte. Dagen därpå, den 3 november 1909, avlider Rudolf Berg-Biberg till följd av akut hjärtsvaghet (weakness of heart).
Hemma i Kimberley slås Josefina´s tillvaro i spillror på ett ögonblick. Hon är nu ensamstående änka med tre minderåriga barn i ett främmande land.
Mitt i denna bottenlösa familjekatastrof tvingas livet fortsätta för barnen. Bara en vecka efter faderns död, den 10 november 1909, ställer sig den 13-åriga dottern Hilda upp på skolgården till Kimberley Girls High School. Klädd i sin prydliga skrud fotograferas hon tillsammans med sina klasskamrater i "Standard V" – ett bittersött tidsdokument och ett sista minne av det sydafrikanska skollivet mitt under det pågående traumat.
(Skolan där Hilda gick grundades 1887 och var en av de mest prestigefyllda skolorna för flickor i Kapprovinsen. Att fotot togs i klass "Standard V" (vilket motsvarar ungefär årskurs 7 idag, perfekt för en 13-åring) mitt under familjekatastrofen visar på en vilja att bevara en normalitet mitt i traumat, och ger ett fantastiskt tidsdokument från skoltiden i det brittiska imperiet precis innan Sydafrikanska Unionen bildades 1910).
Josefina visste att hon måste flytta hem med sina barn till tryggheten i Sverige. Hon lämnade Kimberley, flyttade till 61 Devon Street i Woodstock för att vara nära brodern Leonard, och började planera för familjens hemresa. Några hundra meters promenad bort bor brodern Leonard med sin familj på 217 Albert Road.
En månad senare kom ett vykort på posten till deras nya adress på Devon Street. Det var från Hildas bästa vän Mabel Watson, dotter till stadsfotografen i Kimberley, som med elegant handstil önskade sin vän en god jul inför den stundande resan över haven.
Jakten på arvet och återkomsten till Sverige
Breven till generalkonsulatet
I januari 1910 har det officiella brevkorrespondansen mellan det Kungliga Svenska Generalkonsulatet i Kapstaden och det Kejserliga Tyska Generalkonsulatet dragit igång för att utreda dödsfallet och Rudolfs efterlämnade bo. Josefina, som desperat behöver pengar för att kunna ta sig och barnen hem till Sverige, lever på hoppet om att det ska finnas ett arv efter maken. Josefina tog kontakt med och träffade personligen den Tyska Generalkonsuln i Cape Town den 11 april 1910 eftersom hon hade väntat så länge och hoppades att det skulle komma lite pengar som Rudolf möjligen kanske hade efterlämnat vid sin död eftersom han hade lämnat sina saker i Lüderitzbucht så det kanske kunde ge lite pengar. Men resultatet av mötet var klent. Troligen bistod hennes broder sjökaptenen Leonard med pengar så att Josefina kunde köpa biljetter hem för familjen.
Direkt efter mötet i april 1910 stod Josefina med barnen Hilda, Ture och Andrew på däcket till en oceanångare och såg Taffelberget sakta sjunka i horisonten. Hilda, nyss fyllda 14 år, bar med sig smeknamnet "Afrikanskan" till det kalla Sverige. Bakom dem, i den sydafrikanska jorden, vilade en saknad far – men morbror Leonard stannade kvar, ansökte om sydafrikanskt medborgarskap och lät den Holmgrenska släktgrenen växa vidare under Afrikas sol.
Livets sista bokslut
Splittringen och fristaden i Bohuslän
Efter många händelserika år i Sydafrika kom Josefina slutligen hem till sina fäderneslandskap i Bohuslän. Hon sökte sig tillbaka till Norum i oktober månad och hyrde in sig på den anrika, medeltida gården Västergård i Stenunge by. Där fann hon en fristad hos ungmön Alfhild Ehrnst från Näfverstad, dotter till gamla Bruksförvaltardottern och dåvarande änkefrun Henrika Vilhelmina Ehrnst. Det blev en samlingsplats för familjen; på gården bodde nämligen även Charlotta Svensson, änkan efter Josefina´s bror Johannes, som nu gift om sig med postmästare Cervin. Det blev dock ingen samlingsplats för familjen förutom vid enskilda tillfällen eftersom barnen vid hemkomsten till Sverige placerades ut på olika platser i olika städer.
Sonen Ture och hans yngre bror Andrew blev fosterbarn hos sin fars syster Hilda Charlotta i Göteborg som var gift med Rudolf Johan Ludwig Borgström. Andrew blev senare adopterad av herr Borgström och nu i min forskning har det visat sig att Rudolf Borgström var en f.d. försäkringsbedragare, jag har skrivit om honom i min berättelse "Skuggor ur det förgångna"
Dottern Hilda flyttar till Korsgatan 19/V.Nygatan 48 i Norrköping den 23 november 1910 och bor hos Selma Elvira Biberg (sin pappas syster). Men 1911 flyttade hon hem till sin mamma Bernhardina i Stenungsund.
Josefina skickar ett gripande brev till den Kungliga svenske generalkonsuln C.G.H. Rosenlund från Stenungsund daterat den 28 augusti 1910:
"Förlåt att jag skriver och frågar om det sista har kommit några underrättelser... angående min avlidne man Rudolf Berg... Jag var i stora förhoppningar att det skulle blivit något som var mycket behövande..."
Den svenska generalkonsuln skickar återigen brev till den Kejserliga Tyska Generalkonsuln i Kapstaden, Baron H.P. von Humboldt Dachroeden "och ber honom att ha godheten att höra sig för hos vederbörande myndigheter i Tyska Sydvästafrika om den ovan nämnde avlidne efterlämnade något arv, och i sådant fall be om uppgifter rörande kvarlåtenskapen samt låta mig få ta del av denna information".
Sanningen som uppdagas via den tyska domstolen (Bezirksgericht) i Lüderitzbucht är dock dyster. Maken Rudolf ägde ingenting. Det ryktades att han lämnat några verktygslådor hos en köpman vid namn Goldberg i Lüderitzbucht, men köpmannen förnekar allt när polisen förhör honom. Några andra tillgångar står inte att finna. Vilket också meddelas till Josefina och hon skriver ytterligare ett brev den 9 december 1910 till Generalkonsuln och tackar för informationen och ber honom nu att kontakta den Kejserliga Tyska Generalkonsuln ännu en gång och vördsamt be honom se till att Josefina kan erhålla en dödsattest gällande sin make.
Generalkonsuln ser till att en attest tas fram som Josefina får sig tillskickad den 18 januari 1911, en legaliserad dödsattest, utfärdad av den tyske "Bezirksammannen" Rokinghausen som gör att hon till de svenska myndigheterna äntligen kan registrera och bevisa sin makes död.
De sista åren i Göteborg
1913 packar Josefina flyttlasset för sista gången och flyttar med dottern Hilda till Vasa församling i Göteborg. De bosätter sig först i arbetarstadsdelen Annedal, känd för sina rejäla men under tidigt 1900-tal överbefolkade landshövdingehus. Sina sista år tillbringar hon i det intilliggande Johanneberg, ett modernt område som under 1920- och 30-talen bebyggs med ljusa, funktionalistiska stenhus. Det är en total arkitektonisk kontrast till hennes barndomstorp "Samslåttern" i Ödsmål och de dammiga plåtskjulerna i Kimberley.
Den 31 juli 1938 drabbades den gamla bohuslänska kvinnan Josefina av en hjärnblödning och slöt sina ögon för alltid, 79 år gammal. Hon jordfästes på Östra kyrkogården i Göteborg 4 augusti i kvarter 028, gravplats 00490, gravplatsnummer 11028 00490.
Prolog om gravstenen
Kyrkogårdsförvaltningarna i Sverige har en gemensam websajt där man kan söka efter gravar. Det var på denna sajt som jag fann var Josefina var begravd och besökte graven. Eftersom sajten inte hade någon uppgift om när hon var född och när hon dog så skickade jag informationen till kyrkogårdsförvaltningen så att de kunde uppdatera sajten. Samtidigt frågade jag om vem som har gravbrevet / var gravrättsinnehavareoch fick till svar;
"Vi har tyvärr inte tillgång till det gamla gravbrevet och idag finns ingen gravrättsinnehavare registrerad på graven. Den senast kända gravrättsinnehavaren var Andrew Biberg men vi har väldigt få uppgifter om honom och han bör vara avliden sedan länge. Om någon i er familj vill registrera sig som gravrättsinnehavare så går det bra att ansöka om det hos oss."
Jag svarade att Andrew Biberg var son till Josefina Biberg och föddes i Kimberley, Sydafrika. Han har en dotter som heter Ulla-Mona (97 år) och bor i seglingsmetropolen Marstrand på västkusten. Hon i sin tur har två döttrar (Ulla-Mona och Malin). Kanske någon av dessa är intresserade av gravrätten. Förvaltningen ringde upp mig och vi hade ett långt givande samtal om gravrätter, gravbrev och allt möjligt.
Fem minuter efter vårt samtal var avslutat får jag ett mail från förvaltningen, de hade fått kontakt med en av Andrews barnbarn (advokaten Malin) som hade ringt direkt efter vårt samtal var avslutat och som ville ha gravrätten OCH dessutom sade till kyrkogårdsförvaltningen att hon ville ha kontakt med mig så jag fick hennes telefonnummer och ringde upp.
Så nu skall vi träffas till våren 2027 och jag skall berätta för henne om släkten och speciellt om Andrew och hans mor och far som hon visste väldigt lite om eftersom Andrew aldrig ville tala om sin uppväxt och tidigare liv.
Släktforskning är spännande och givande och så roligt att få träffa släktingar man inte mött eller kände till.
Bouppteckningen
När Göteborgs magistrat upprättade hennes bouppteckning den 27 september 1938, blev det tydligt att Josefina Bernhardina inte lämnade mycket världsligt gods efter sig till sina tre barn Ture, Andrew och Hilda.
Hennes samlade jordiska tillgångar värderades till blygsamma 215 kronor. De bestod av två enkla guldringar, en guldnål, en välanvänd byrå, en sekretär plus diverse prydnadssaker samt hennes gångkläder och linne.
Men begravningen blev kostsam – hela 1 257 kronor och 35 öre – vilket tillsammans med andra räkningar lämnade boet med en skuld på över 1 400 kronor. Det materiella värdet till trots, lämnade Josefina Bernhardina efter sig ett ovärderligt arv: en historia om en kvinna som vågade lämna torpet vid den bohuslänska viken för att tjäna hos friherrar i staden, och som inte tvekade att korsa världshaven, överlevde krigets belägringar och diamantfältens faror, och som bar huvudets styrka högt genom livets allra svåraste stormar.
Nästa avsnitt, del 2, Sjömannen Leonard Holmgren
Sjömannen som byggde ett liv under Södra korset. En berättelse från bohuslänska klippor till Kapstadens skugga. Det fanns en rastlöshet i blodet på Leonard. Han föddes den 24 november 1853 i den lilla bohuslänska byn Stora Gullborga på Sveriges västkust, där karga klippor mötte ett piskande Skagerrak. I nästan tio år lever Leonard sitt liv på de stora oceanerna, tills han en dag år 1881 kastar ankar i Kapstaden.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
