Denna sida har uppdaterats den 8 september, 2026; CEST 18:48
Morgonsolen reser sig över baslägret den 17 februari 2006 i Mpwapwa och kastar ett gyllene sken över de dramatiska bergsryggarna. Luftens svalka är flyktig; vi vet att den östafrikanska hettan snart kommer att lägga sig som ett varmt täcke över landskapet. Motorn stånkar igång, och vår vita FN-märkta fyrhjulsdrivna Toyota sätter kurs ut ur Mpwapwa.
Vägen vandrar fram genom ett landskap präglat av terrakottaröd jord, spretiga akacieträd och stolta baobabträd. Dammet virvlar upp bakom hjulen som en röd rökridå. Vårt första stopp för dagen är Kikombo Primary School, där vi möts av ett hav av förväntansfulla skolbarn i sina vita skjortor och mörka skoluniformer. Här lämnar jag ("Baba Kjelli") och Janet ("Mama Janetti") över nya tillagningsgrytor till den energieffektiva spis som byggdes av det förra teamet – Dana från USA och Adam från Storbritannien – i december förra året. Förutom grytorna har vi med oss en mycket uppskattad donation: fyra äkta läderfotbollar skänkta av Dana Floriano från USA. Barnens jubel stiger mot skyn när fotbollarna rullas ut, och stämningen är magisk. Barnen blev otroligt glada över att ta emot fotbollarna och alla skickar sin tacksamhet och hälsningar till TNT och då speciellt till Dana och Adam. Vi passade självklart på att ta en titt på spisen som byggdes av just Dana från USA och Adam från Storbritannien, och eftersom vi nu äntligen kunde leverera kokkärlen så kan skolan nu börja använda spisen.
Ankomsten till Iramba – Ett samhällsengagemang som berör
Färden fortsätter mot Iramba Primary School i Singonhali. Skolan ligger placerad nedanför mäktiga, grönskande bergsformationer, cirka 95 kilometer från Mpwapwa town, 66 kilometer från vårt kommande läger i Mtera och ungefär 20 kilometer från Mtamba där vi befann oss igår. Iramba hör till de mindre skolorna i Mpwapwa School District med sina totalt 273 elever. Skolans elevantal fördelar sig enligt följande:
- Förskola (Pre-primary): 30 pojkar och 22 flickor (Totalt 52)
- Grundskola (Primary): 105 pojkar och 97 flickor (Totalt 202)
- Specialundervisning (Cobet): 9 pojkar och 10 flickor (Totalt 19)
- Lärarkår: 6 lärare
- Totalt antal elever: 144 pojkar och 129 flickor (273 elever exklusive lärare)
När vi rullar in på skolgården väntar hantverkarna och lärarna förväntansfullt. Vi hälsar rektorn, byns ordförande samt ledamoten i skolnämnden, lärare likaså som boenden i byn som har kommit till skolan för att delta. Som utlovats igår har köksbyggnaden av rödlera och oputsade tegelstenar nu fått ett ordentligt och välbehövligt tak – ett fantastiskt hantverk! Vi hälsar varmt på rektorn, byns ordförande, skolkommitténs medlemmar, lärare samt lokalbefolkningen. Totalt är 24 engagerade personer på plats för att ge en hjälpande hand. Bra gjort!
Det blir ett strålande samarbete där alla ställer upp. Vi hjälper till att bära in tegelstenar i köket för att ge hantverkarna en flygande start, medan andra blandar lera och bär vatten. Janet sätter sig på huk vid en stor stensamling tillsammans med hantverkarna för att sortera och justera storleken på stenarna. Dessa stenar ska blandas i cementen för att skapa det slitstarka topplagret på den nya spisen. De som sitter på huk bredvid Janet tittar nog av lite förundran och kanske kollar de hur det går för henne!
Mitt i bygget dyker en av byborna upp och visar stolt upp sin traditionella pilbåge – ett vapen som han med glimten i ögat förklarar fortfarande används under jakten. Han intar en dramatiskt poserande skytteposition på den röda gårdsplanen till allas förtjusning.
Inspektion i Köket, Flygande Ballonger och Skolsånger
Med så många hjälpande händer hinner vi även göra en inspektion av skolans latriner, matförråd och klassrum. Dessvärre upptäcker vi hygieniska utmaningar i köket. Kokerskan, iklädd sin färgglada huvudduk och mönstrade klänning, står vid den stora mörka kitteln under det öppna taket i köksbyggnaden och skopar upp majsgröten ugali. Men rengöringen av kokkärlen brister och i såsen som serveras till ugalin hittar vi olämpliga ingredienser som agnar. Kokerskan uppmanas bestämt men vänligt att rengöra grytorna noggrannare. Inne i köket står också ett färgglatt hav av plast- och plåtdunkar samt hinkar i rött, gult och blått fyllda med matlagningsvatten – tyvärr helt utan lock, vilket gör att både myggor och andra insekter flyter omkring i vattnet. Det tar emot att se hur maten hanteras, då inga föräldrar borde behöva acceptera att deras barn får i sig vatten med insekter. Utanför sätter sig en skara förväntansfulla barn direkt på den röda sandjorden med sina plastskålar för att äta sin lunch, medan leende klasskamrater flockas runt med sina skedar och tallrikar.
För att lätta på stämningen kliver vi in i ett klassrum där eleverna sitter packade i bänkarna och står tätt utmed väggarna i sina vita skolskjortor och blå kjolar eller shorts. Just nu pågår ingen undervisning eftersom de väntar på sin lärare. Barnen klappar händerna i takt och sjunger för full hals.
Med rektorns godkännande plockar vi fram en läderboll som kaskadskickas mellan barnen under högljudda skratt. Därefter blåser vi upp en stor, färgglad "Colour the World"-ballong. ute på den dammiga skolgården jagar barnen ballongerna som svävar mot de majestätiska, grönskande bergen i bakgrunden. Barnen kastar ballongen mellan sig tills den smäller med en hög knall! Vi fortsätter med en gul ballong, sedan en grön, en lila och en blå. Det blir en vild och underbar lek på skolgården full av tjut och skrik av glädje, tills rektorn slutligen måste kliva in och avbryta leken när bara en enda ballong överlevt. Ballonger visade sig vara en klockren succé som varmt rekommenderas till framtida volontärteam!
Efter lunchen marscherar eleverna stolt över den röda skolgården i uppställda led, ackompanjerade av härliga trummor och flöjter medan de sjunger sin skolsång. Vi spelar in sången för att lägga till vår växande samling av tanzaniska skolsånger.
Träd på Vägen och Middag i Dodoma
Eftersom det är fredag styr vi kosan mot Dodoma. Här behöver vi sammanställa veckans rapporter, och Dodoma är den enda platsen i närheten som erbjuder fungerande internetuppkoppling.
Vägen tillbaka bjuder dock på äventyr. Ingen dag utan ett litet hinder! Vid en av passagerna över en torr flodbädd har ett stort, lövrikt träd fallit rakt över vägen och blockerar vår passage. Vår vita FN-märkta terrängbil tvingas stanna upp framför trädet. Det går varken att köra över eller runt. Tur i oturen bor en masajfamilj i ett hus alldeles intill vägen. Vår skicklige chaufför Msafiri ber dem artigt om hjälp, och tillsammans lyckas vi röja undan grenarna så att FN-bilen kan rulla vidare.
När skymningen faller är vi tryggt framme i Dodoma och checkar in på klassiska New Dodoma Hotel. Kvällen avrundas på bästa sätt när vi återförenas med Willbroad Karugaba, projektledare för FNs School Feeding Project. Vi äter en trevlig middag tillsammans utomhus på hotellgården under stjärnhimlen. Kring det vita plastbordet sitter Msafiri klädd i sin traditonella röda masajpläd, hans hustru i röd tröja, samt Willbroad i kortärmad rutig skjorta. Msafiris hustru har rest ända från Dar es Salaam för att hälsa på sin make efter flera veckor på resande fot. Med kalla Safari-öl i glasen och gott sällskap summerar vi en fantastisk och givande vecka.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Nästa avsnitt, kapitel 21
Glädje och sorg i Singonhali
Skumpandet i bilen påminner oss om att Singonhali ligger på en plats som lokalbefolkningen skämtsamt kallar ”kushoto mwa dunia” — vid världens ände. Hit hittar sällan besökare, men nu är vi åter på väg dit. När vi svänger in på skolgården i Singonhali möts vi av en helt annan syn än vid vårt förra besök torsdagen innan. Då saknade köksbyggnaden tak och stod ofärdig. Nu reser sig ett täckt, komplett litet tegelhus med tak av plåt och kraftiga träbjälkar. Hela lokalsamhället har slagit sig samman för att göra bygget möjligt.
