Helgen 18-19 mars 2006 i Singida, Tanzania hade varit en enda lång, febrig dimma. Det som börjat som en diffus trötthet hade långsamt stramats åt likt en snara, tills hela kroppen gjorde uppror och sängen kändes som den enda trygga hamnen i en värld som börjat gunga. När måndagsmorgonen grydde fanns ingen återvändo; kroppen talade sitt egna tydliga språk, och de omkring mig nickade instämmande. Det var dags att söka upp en läkare och få ett svar.
Dispensären och väntans tider
Luften darrade av värme när vi klev in på den lokala dispensären. Det var en enkel plats, mycket långt ifrån de sterila, högteknologiska korridorer jag var van vid hemifrån. Samtalet med läkaren var kort och sakligt, läkaren sade att de behövde ta två prover, dels ett för malaria samt ett för tyfus och snart kände jag det stickande nålsticket när blodet tappades för analys. Att jag helt glömt av alla mina egna kanyler och annan sjukvårdsutrustning som jag fått med mig från UN/WFP´s huvudkontor i Rom, och som skulle användas vid behov, får jag skylla på febern som gjorde att jag stundtals inte kunde tänka klart...
Det var något nästan overkligt över prislappen när jag skulle betala, 1 500 shilling för både besök och prover. En spottstyver för ett svar på liv och död, en kontrast som gnagde i medvetandet medan vi lämnade kliniken för att låta laboratoriet göra sitt.
För att skingra tankarna i väntan på provsvaren sökte vi oss till ett internetcafé, en digital livlina till världen utanför sjukdomens bubbla. Senare, på en bar som låg vägg i vägg, fann vi vår chaufför Karugaba. Där, mitt i sorlet och vardagen, kom det första beskedet från läkaren som han nyss träffat: malariaprovet var negativt. En tung sten föll från mitt bröst, men tyfusprovet dröjde ännu. En timme till av ovisshet. En timme till av att känna hur krafterna sakta rann undan.
Den oväntade gästen
När jag återvände till läkaren föll domen: positivt. TYFUS!
Jag stirrade klentroget på honom. Jag hade ju förberett mig hemma inför min tjänstgöring utomlands, tagit mina sprutor, byggt upp min mur mot just detta. Men läkaren förklarade med ett stilla lugn hur förrädisk denna sjukdom är. Den kan smyga sig in genom en enda oaktsam kallsup i duschen eller via ett ägg som inte fått koka tillräckligt. Naturen hittar alltid en spricka i muren.
Medicinen som jag ordinerades, som inte kostade mer än 10 000 shilling, taket för vad läkemedel får kosta i detta land, kändes som en fantastiskt liten investering för att återfå sitt normalt fungerande liv. Men priset var inte bara monetärt; jag dömdes till tre dygns husarrest på hotellet, med andra ord ”grounded”!
Efter att jag fått medicinen skrev jag hem till hustrun och bad henne kolla upp om hon kunde finna denna medicin i ”FASS” för att få lite mer information, men den här medicinen fanns inte noterad.
Slagfältet i kroppen
De kommande dagarna blev en prövning i tålamod och uthållighet. Det andra dygnet var tyngst, då mattheten var så total att till och med tankarna kändes tunga att lyfta. Jag låg där i tystnaden och lyssnade till min egen puls, fångad i ett rum medan världen fortsatte utanför.
Janet, min kollega satte ord på det som jag själv inte förmådde formulera, ”Varför är du förvånad över att du är trött? Det pågår ju ett fullskaligt inbördeskrig i din kropp!”
Och hon hade onekligen rätt. Inom mig rasade striden mellan medicinen och den osynliga fienden, en tyst kamp på liv och död i kroppen, medan jag bara kunde vänta på att freden åter skulle sänka sig över mitt inre slagfält.
Freden och lugnet infinner sig
Efter ett och ett halvt dygn börjar kroppen redan märka av denna medicin då jag börjar känna mig bättre, helt klart var detta starka grejor jag fått av läkaren vilket jag var otroligt tacksam över och att jag kunde se framåt mot ett fortsatt liv efter att denna strid lidit mot sitt slut.
LÄRDOM
Njut av livet varje dag och lev din dröm...
