Kapitel 37 – Händelser inför kommande flyktinglägerbesök i Tanzania

Från sjukdom till videopresentation och dammiga vägar

18 mars 2006 - Veckan har burits av en sällsynt kontrast. Drabbad av tyfus som jag senare botades från, har jag och min kollega Janet tillsammans vid skrivbordet vävt samman ord och bilder till det tal som ska hållas inför etthundra av de främsta Freight Management-ledarna som arbetar runt om i världen inom det företag där jag själv är verksam, ett stort event som skall avhållas i Amsterdam.

Det blir ett tal om broar – inte de av stål och betong, utan de som byggs genom partnerskapet mellan TNT och WFP. Det handlar om vikten av att engagera sig i FN´s skolmatsprojekt och specialistinsatser; om hur logistik kan förvandlas till livskraft. På fredagseftermiddagen sattes punkt för denna videopresentation, och på lördagen påbörjade dokumenten sin egen resa med kurir mot Europa, medan jag själv vände blicken djupare in i Tanzanias hjärta. Klicka på bilden nedan för att lyssna och se...

Som en apa i sin bur

Innan avfärden från Singida behövde jag snygga till mig då det var längesedan håret fick sig en omgång och beslutade mig för att se om det fanns någon frisörsalong i staden. Jag hamnade på en salong med det föga förtroendeingivande namnet ”Deathrow hair cutting salon”. Jag misstänker att ägaren inte var helt införstådd med namnets mörka innebörd, men för mig blev besöket en närmast surrealistisk upplevelse. Som synes i fotot var jag den första ”mzungo” – vite man – som någonsin suttit i hans frisörstol.

Snart kände jag mig som en apa i en bur. Nyfikenheten hos lokalbefolkningen visste inga gränser; folk samlades utanför och trängdes längs väggarna inne i den lilla enstols-salongen bara för att få en skymt av denna ovanliga och unika händelse. Jag hade nästan kunnat ta inträde men bjöd gärna på detta spektakel.

Lördagen den 18 mars: Uppbrottet från klippornas Singida till Isakas baracker

Äntligen kom dagen då resesällskapet kunde lämna Singida bakom sig. Allt sedan ankomsten hade de räknat dagarna, och denna etapp hade utan tvekan varit den mest prövande under hela resan. Staden erbjöd nästan ingenting av intresse, med undantag för några besynnerliga, gigantiska stensamlingar – Singida on the rocks – där massiva klippblock balanserade retsamt på varandra mot horisonten. Utöver dessa geologiska nycker var staden en kuliss av tristess; det lokala internetcaféet frekventerades mest av besökare som bläddrade bland pusselsidor och barnförbjudna sajtadresser, och den kulinariska tillvaron hade krympt till en monoton upprepning av exakt samma lunch- och middagsrätt under en hel evighetslång vecka. Icke att förglömma hur skönt det skulle bli att slippa de kacklande hönsen som fanns utanför mitt rumsfönster.

Morgonens tidiga timmar fann sällskapet redo vid bilen. I kroppen satt fortfarande sviterna av förra veckans tyfoidfeber. Det var en osedvanligt vidrig och obehaglig sjukdom, men på något underligt, smått svartsynt sätt hade den tillfört en gnutta spänning i den annars monotona tillvaron. Ett sista farväl togs utanför det minnesvärda "Scene Lodge", där bartendern,  jag själv, receptionisten Witness och vår trogne chauffören Elly ställde upp för ett sista foto vid bilens öppna bagagelucka.

Resan vidare mot Isaka blev en fem timmar lång, obruten odyssé längs de tanzaniska vägarna innan vi stannade för en snabb lunchpaus längs vägen. Landskapet utanför bilfönstret transformerades gradvis. Från Singidas karga klippterräng planade jorden ut sig i vidsträckta, halvtorra savanner där akacieträd spretade mot skyn som glest utplacerade parasoll. Vägen var en pulserande livsnerv av röd lateritlera. Däcken plöjde fram över de ojämna spåren och piskade upp ett tätt, rostrött damm som lade sig som ett fint puder över bilens rutor och den intilliggande vegetationen. Det var en resa genom ett landskap som tycktes vibrera av värme, ända tills den lilla staden Isaka dök upp vid horisonten.

Isaka – Ett hjärta av logistik

Isaka beskrivs bäst som en glömd utpost vid vägs ände. Fördelen med utposten var den absoluta freden och de moderna bekvämligheterna. Eftersom Isaka klassades som en krävande enkelpostering var den i stort sett reserverad för singlar utan festambitioner. Bilen rullade slutligen in på WFP:s livsmedelsdepå, ett inhägnat område där enorma, sandgula förrådstält stod uppradade i snörräta led över den hårt packade, tegelröda jorden. Vi kommer fram sent på lördagseftermiddagen och välkomnas av Kevin, platsens ende permanenta invånare, en karismatisk amerikan som vigt de senaste nio åren åt hjälparbete i Afrika. Innan han hamnade här hade han tjänstgjort inom FN´s fredstyrkor. Samhället Isaka är en vital knutpunkt för World Food Programme. Här finns en imponerande kapacitet på 15 000 ton, men hade för närvarande bara 2 500 ton majs och Kevin visade oss stolt runt i anläggningen. De hade nyligen slagit produktionsrekord genom att mala över 100 ton majsmjöl på en enda dag.

Det mest rörande var kanske att höra hur WFP, när de byggde sina lager här, samtidigt konstruerade hela stadens vattensystem eftersom det inte fanns något tidigare. Det är ett bevis på hur närvaron av en hjälporganisation kan lyfta ett helt samhälle.

Vi stannar vid WFP:s matförråd och upptäcker att vi skall bo i en personalbostad. Boendet som erbjöds bar det pretentiösa namnet "Container House", men var i själva verket en genialt ombyggd fraktcontainer. Trots sitt råa yttre gömde den en överraskande komfortabel oas med rinnande rent vatten, elektricitet och en parabolantenn som anslöt denna isolerade punkt till resten av världen. Men tryggheten inom anläggningens murar var villkorad. ”Titta var du sätter fötterna”, varnade Kevin sakligt. Vi befann oss i ormarnas land, hemvist för både kobra och svart mamba. Trots hotet från marken såg jag fram emot en tyst natt, långt ifrån Singidas kacklande hönor som jag haft under mitt fönster. Det är verkligen ganska fint och platsen har rent vatten, el och en parabolantenn. Den enda boende på denna plats är den unge Kevin som har valt att stanna kvar på denna ensliga plats i tre år och är på väg att flytta vidare till Banda Aceh i Indonesien för att få lite välbehövligt socialt sällskap. Det är ganska fantastiskt; han har bott ensam på det här området i tre år och är fortfarande mentalt frisk! Kanske beror det på att han lyssnar mycket på musik och lirar gitarr, men ändå... Fördelen är att det är mycket fridfullt, har alla moderna bekvämligheter och eftersom det klassificeras som en svår plats och egentligen bara passar för singlar som inte är partydjur. Det kvalificerar för en veckas retreat var sjätte vecka (vilket behövs för att ladda batterierna). Så i princip kan han åka vart han vill i upp till en vecka med allt betalt. Mellan raderna är det ett bra jobb, men tre år räcker. Vi har en fantastisk take away-middag, nåja, den bestod av majskolvar som köptes efter vägen och som trots flera timmars kokning ändå var hårda... och går och lägger oss tidigt (enbart på grund av att vi ätit för mycket).
Lugnet blev dock kortvarigt. Vid midnatt bröt ett oväder ut som saknade motstycke. Vinden slet i byggnaderna och blixtarna avlöste varandra så tätt att natthimlen förvandlades till ett stroboskopiskt disco. Enligt Kevin var det nog det värsta oväder han upplevt under alla sina tre år i Isaka.

Söndagen den 19 mars: Vägen mot flyktinglägren

När vi vaknade på söndagsmorgonen var det svalare, luften renad av regnet. Med ett nytt ”Safari njema”, denna gång från Kevin, lämnade vi Isaka bakom oss. Hela söndagen slukades av resan västerut mot flyktinglägren i Kasuludistriktet. Vägen dit uppvisade en dramatisk scenförändring. Allt eftersom bilen rörde sig närmare den burundiska gränsen och Kigomaregionen, sköt landskapet i höjden. De platta slätterna gav vika för dramatiska, böljande kullar klädda i en tät, smaragdgrön matta av miomboskogar. Luften blev fuktigare, svalare och bar på doften av våt jord och prunkande grönska. Men under den vackra ytan bar skogarna djupa sår efter decennier av mänsklig exploatering.

Den enda egentliga dramatiken under resan inträffade vid ankomsten, då det gick upp för oss att ingen faktiskt visste var vi skulle övernatta. Alla hade utgått ifrån att någon annan satt på informationen. Efter ett något genant samtal till WFP:s huvudkontor i Dar es Salaam möttes vi av frågan om vi hade poliseskort. Det visade sig att den sista sträckan skar genom ett högriskområde där beväpnad eskort var standard. En buss fullastad med passagerare vid Victoriasjön på väg mot Kasulu hade nyligen blivit stoppad och rånad av beväpnade galningar. Allt avlöpte dock väl; vi anlände oskadda till vårt boende – en samling charmiga små stenhus med sluttande tak, harmoniskt utplacerade på ett grönskande fält. Efter en hel dag på resande fot med inget annat än en saftig ananasbit i magen, intogs en snabb måltid innan tröttheten tog överhanden.