Händelser inför kommande flyktinglägerbesök

Från sjukdom till videopresentation och dammiga vägar

18 mars 2006 - Veckan har burits av en sällsynt kontrast. Drabbad av tyfus som jag senare botades från, har jag och min kollega Janet tillsammans vid skrivbordet vävt samman ord och bilder till det tal som ska hållas inför etthundra av de främsta Freight Management-ledarna som arbetar runt om i världen inom det företag där jag själv är verksam, ett stort event som skall avhållas i Amsterdam. Det blir ett tal om broar – inte de av stål och betong, utan de som byggs genom partnerskapet mellan TNT och WFP. Det handlar om vikten av att engagera sig i FN´s skolmatsprojekt och specialistinsatser; om hur logistik kan förvandlas till livskraft. På fredagseftermiddagen sattes punkt för denna videopresentation, och på lördagen påbörjade dokumenten sin egen resa med kurir mot Europa, medan jag själv vände blicken djupare in i Tanzanias hjärta. Klicka på bilden nedan för att lyssna och se...

Som en apa i sin bur

Innan avfärden från Singida behövde jag snygga till mig då det var längesedan håret fick sig en omgång och beslutade mig för att se om det fanns någon frisörsalong i staden. Jag hamnade på en salong med det föga förtroendeingivande namnet ”Deathrow hair cutting salon”. Jag misstänker att ägaren inte var helt införstådd med namnets mörka innebörd, men för mig blev besöket en närmast surrealistisk upplevelse. Som synes i fotot var jag den första ”mzungo” – vite man – som någonsin suttit i hans frisörstol.

Snart kände jag mig som en apa i en bur. Nyfikenheten hos lokalbefolkningen visste inga gränser; folk samlades utanför och trängdes längs väggarna inne i den lilla enstols-salongen bara för att få en skymt av denna ovanliga och unika händelse. Jag hade nästan kunnat ta inträde men bjöd gärna på detta spektakel.

Mot horisontens rand

Äntligen skall vi lämna Singida. Vi har räknat dagarna sedan vi kom fram till den här platsen. Det har varit den mest utmanande delen av resan hittills. Det finns inget värt att notera i staden förutom några konstiga klippformationer, internetcaféet besöks ofta av folk som tittar på sexsajter, och jag har ätit samma sak till lunch och middag i en vecka. Lördagsmorgonen grydde och vi är uppe tidigt med hotellpersonalens välgångsönskningar ekande i ryggen: ”Safari njema” – en god resa, när vi lämnade hotellet. Som ni alla vet drabbades jag av tyfus förra veckan. Inte en trevlig sjukdom och definitivt inte en trevlig upplevelse men på ett konstigt sätt ökade det spänningen i tillvaron. Framför oss låg nu en två dagar lång färd västerut mot flyktinglägren vid gränserna till Burundi och Kongo. Landskapet som bredde ut sig var av en bedövande skönhet; vi forcerade bergspass och rullade över Rift Valley´s ändlösa savanner, där horisonten darrade i värmen. I bilder som anas vidden av det landskap vi korsade, där dammiga lastbilar blev små prickar i det enorma gröna och bruna täcket. Längs vägen passerade vi märkliga formationer, likt naturens egna skulpturer som balanserar enorma stenblock mot skyn, står där som tysta vittnen till årtusenden av erosion.

Isaka – Ett hjärta av logistik

Vi reser i fem timmar utan stopp innan vi tar en snabb lunchpaus och når en annan gudaförgäten stad som heter Isaka. Kommer fram sent på lördagseftermiddagen och välkomnas av Kevin, en karismatisk amerikan som vigt de senaste nio åren åt hjälparbete i Afrika. Innan han hamnade här hade han tjänstgjort inom FN´s fredstyrkor. Samhället Isaka är en vital knutpunkt för World Food Programme. Här finns en imponerande kapacitet på 15 000 ton, men hade för närvarande bara 2 500 ton majs och Kevin visade oss stolt runt i anläggningen. De hade nyligen slagit produktionsrekord genom att mala över 100 ton majsmjöl på en enda dag.

Det mest rörande var kanske att höra hur WFP, när de byggde sina lager här, samtidigt konstruerade hela stadens vattensystem eftersom det inte fanns något tidigare. Det är ett bevis på hur närvaron av en hjälporganisation kan lyfta ett helt samhälle. Vi stannar vid WFP:s matförråd och upptäcker att vi skall bo i en personalbostad, vilket i princip är en ombyggd container, och de kallar det "containerhus". Men tryggheten inom anläggningens murar var villkorad. ”Titta var du sätter fötterna”, varnade Kevin sakligt. Vi befann oss i ormarnas land, hemvist för både kobra och svart mamba. Trots hotet från marken såg jag fram emot en tyst natt, långt ifrån Singidas kacklande hönor som jag haft under mitt fönster. Det är verkligen ganska fint och platsen har rent vatten, el och en parabolantenn. Den enda boende på denna plats är den unge Kevin som har valt att stanna kvar på denna ensliga plats i tre år och är på väg att flytta vidare till Banda Aceh i Indonesien för att få lite välbehövligt socialt sällskap. Det är ganska fantastiskt; han har bott ensam på det här området i tre år och är fortfarande mentalt frisk! Kanske beror det på att han lyssnar mycket på musik och lirar gitarr, men ändå... Fördelen är att det är mycket fridfullt, har alla moderna bekvämligheter och eftersom det klassificeras som en svår plats och egentligen bara passar för singlar som inte är partydjur. Det kvalificerar för en veckas retreat var sjätte vecka (vilket behövs för att ladda batterierna). Så i princip kan han åka vart han vill i upp till en vecka med allt betalt. Mellan raderna är det ett bra jobb, men tre år räcker. Vi har en fantastisk take away-middag, nåja, den bestod av majskolvar som köptes efter vägen och som trots flera timmars kokning ändå var hårda... och går och lägger oss tidigt (enbart på grund av att vi ätit för mycket). Lugnet blev dock kortvarigt. Vid midnatt bröt ett oväder ut som saknade motstycke. Vinden slet i byggnaderna och blixtarna avlöste varandra så tätt att natthimlen förvandlades till ett stroboskopiskt disco. Enligt Kevin var det nog det våldsammaste åskväder han upplevt på två år. När vi vaknade på söndagsmorgonen var det svalare, luften renad av regnet. Med ett nytt ”Safari njema”, denna gång från Kevin, lämnade vi Isaka bakom oss. Vårt nästa mål på vägen mot flyktinglägren var samhället Kasulu. Hela söndagen går åt till att resa till Kasulu och flyktinglägren. Den enda spänningen är när vi anländer och inser att vi alla tre, jag , Janet och Willbroad inte har någon aning om var vi skall bo? Alla trodde att alla andra visste (nördar...). Vi ringer till WFP´s huvudkontor i Dar-es-Salaam och får frågan om vi har haft poliseskort? Vi har ingen aning om vad någon pratar om. Tydligen har vi passerat ett område med något högre risk och poliseskort krävs för den sista etappen av resan. En buss fullastad med passagerare vid Victoriasjön hade blivit stoppad av och rånad av beväpnade galningar. Nu förstod vi att det var poliseskort vi skulle få vid ett av de inplanerade stoppen från Isaka till Kasulu men där ingen var hemma när vi knackade på, hahaha. Hur som helst så anlände vi välbehållna och skickas till vårt boende som är ganska trevligt. Fina små hus på ett fält. Vi är hungriga efter att bara ha ätit en bit ananas under hela dagen så vi äter och går sedan och lägger oss eftersom det blir en lång dag imorgon...