Vägen över de blänkande bergen
Måndag 27 februari 2006. Morgonens åskväder hade dragit bort och lämnat efter sig en hög, ren himmel, men spåren efter skyfallet lamslog vägen. När vi rullade ut från New Dodoma Hotel i huvudstaden insåg vi snabbt att den fyra timmar långa resan genom höglandet skulle bli en tålmodig kamp mot elementen. Den röda jorden hade förvandlats till en såphal välling. De djupa potthålen, som under torrtiden bara är dammiga gropar, liknade nu glittrande små insjöar. Vår vita, UN-märkta Toyota Land Cruiser krängde fram genom terrängen. Däcken tuggade sig fram genom leran och bilen klättrade över våta, solvarma stenhällar där lerigt vatten forsade fram likt vilda bäckar. Omgivningarna var bedövande vackra. Landskapet öppnade sig i böljande, frodigt gröna bergsmassiv som reste sig dramatiskt mot horisonten. Nere i dalgångarna och längs bergssidorna låg små klungor av traditionella hus med väggar av röd lera och tak av korrugerad plåt, inbäddade bland majsfält och vajande bananplantor. Men den svåra terrängen krävde sin tid, och klockan hann bli halv tre på eftermiddagen innan vi äntligen nådde Nzugilo Primary School.
Entusiasm och mänskliga kedjor
Det hade gått sjutton dagar sedan vi sist besökte skolan för att tillverka de tegelstenar som nu låg staplade och väntade. Så snart motorns brummande hördes på skolgården bröt jublet ut. Barnens uppspelta ansikten dök upp i fönsteröppningarna. I ren iver väntade vissa inte ens på att gå runt till dörröppningen, utan hoppade rakt ut genom fönstren för att välkomna oss. Lärarna bara log; i dag var ingen vanlig skoldag, och de var själva redo att hugga i som hantlangare.
Vi gör som vi brukar göra när vi kommer fram; vi hälsar på folk och informerar dem om vad de förväntas göra och hur de skall göra det arbetet idag. Till exempel har vi lärt oss nu att det är nödvändigt att tala om för dem att ställa upp sig på led för att langa tegelsten, cement och annat material till köket än att varje person bär materialet hela vägen från förrådet till köket. Att rada upp sig är mycket effektivare och arbetet är inte lika tungt som när man bär materialet ensam hela sträckan. Sida vid sida – unga som gamla – langade vi de handgjorda, röda tegelstenarna och tunga säckar med cement hand till hand. Det tunga arbetet förvandlades till en gemensam rytm, fylld av småprat och glada tillrop.
Hopprep, skratt och radiovågor
Innan det sista momentet i köket påbörjades tog vi en paus för att leka med barnen. Ett långt, grovt rep plockades fram och skolgården fylldes av en virvlande energi under den klarblå himlen. Barnen visade oss sin egen, avancerade hopprepslek. De delade upp sig i två grupper som synkroniserat växlade av varandra. En grupp dök in i det snurrande repet, hoppade tre gånger medan de rytmiskt ropade i korus, och dök sedan ut på andra sidan – precis i samma ögonblick som nästa grupp kastade sig in från motsatt håll, vilket fick repet att byta riktning mitt i rörelsen. Glädjen och skratten ekade mot de omgivande bergen.
Mitt i detta myller förberedde jag min första inspelning för Sveriges Radio – ett av tre planerade inslag under min tjänstgöring i Tanzania. Med mikrofonen i handen fångade jag ljudet av barnens fötter mot den hårt packade, röda jorden, de tanzaniska rösterna och den varma atmosfären till den första dokumentationen: ”En volontärdag i Tanzania”. (De kommande inslagen skulle senare beröra de gripande besöken i flyktinglägren för burundier och kongoleser vid gränstrakterna, samt möten vid massajskolorna och ett hiv/aids-center i Arusharegionen).
Stenar bryts och cementen blandas
Tillbaka i det skumma skolköket var det dags för själva ugnskonstruktionen. För att få rätt konsistens på cementen behövde vi småsten i en exakt storlek. Vi satte oss på huk i den röda jorden tillsammans med byborna. Med större stenar som verktyg hamrade vi metodiskt sönder klippblock till mindre bitar. Svetten pärlade sig, men stämningen var hög. När vi knaggligt försökte stappla oss fram på swahili brast byborna ut i fyllda, hjärtliga skratt och rättade oss pedagogiskt.
Vårt team fungerade som en väloljad maskin. Vår UN/WFP-chaufför, Msafiri, tvekade aldrig utan stod mitt i röran – han blandade cement, bar tegel och skämtade med barnen. Bredvid honom arbetade Willbroad Karuga, biträdande chef för skolmatningsprogrammet, med samma glöd. Bygget leddes av Peter Msafari från organisationen MIGESADO. Som en sann mästarmurare rörde han sig med professionellt lugn; han gav inga order, utan instruerade och förklarade så att alla kände sig som skickliga hantverkare.
En värdig avslutning under afrikansk skymning
När den nya, energieffektiva kaminen äntligen stod färdig, bjöds vi på en sen men välkommen lunch hemma hos skolans rektor. Det blev ett rörande ögonblick när vi överräckte några framkallade fotografier till skolans kock – bilder från vårt förra besök när Janet hade hjälpt henne i det gamla, rökiga köket. Hon betraktade bilderna med ett ansikte som lyste av stolthet och innerlig tacksamhet.
Eftermiddagssolen började sjunka farligt lågt och färgade bergsväggarna i guld och purpur. Vi var tvungna att bryta upp i all hast. Att navigera den branta, steniga och leriga vägen nerför berget i totalt mörker vore livsfarligt.
Vår Land Cruiser tog sig sakta men säkert nerför de slingrande bergsvägarna, och precis när det afrikanska nattmörkret slöt sig likt en ridå över landskapet nådde vi dalbotten. Härifrån rullade vi ut på den stora, asfalterade huvudvägen som sträcker sig hela vägen mot Sydafrika. Klockan var nio på kvällen när vi trötta men fyllda av dagens intryck rullade in vid Comfort Hotel i Iringa. Efter en snabb middag sjönk vi djupt ner i sängarna för att ladda batterierna inför morgondagens resa mot Idodoma.
