Denna sida har uppdaterats den 2 september, 2026; CEST 21:39
En artig avskedshälsning och Mteras pulserande storstadsmetropol
Tisdagen den 7 februari 2006 inleddes med god ton och diplomati. Innan vi lämnade det trygga, inhägnade området kring Mtera Reservoir Hydro Plant i Mtera, svängde vi förbi kraftverkskontoret för att framföra ett varmt tack och hälsa på chefen, Mr. Kachwamba. I dessa trakter är regelbunden artighet inte bara hyfs – det är den gyllene nyckeln om man vill ha chansen att bli inhyst på nytt vid nästa äventyr!
Färden gick sedan vidare in mot Mtera centrum, en resa längs dammområdets dammiga vägar där den stekande solen speglar sig i kraftverksdammens vattenytor. Men väl framme i samhället behövde vi fylla på våra vattenförråd. Precis när vi stod där med våra vattenflaskor rullade dagens stora händelse in: bussen!
Med ett moln av rött damm och ett gnisslande av bromsar förvandlades den lilla byn på ett ögonblick till en sjudande metropol. Människor vällde ut och strömmade in. Den färgstarka bussen – dekorerad med målade palmer och spetsiga bergsmotiv på sin blå, röda och svarta kaross – var proppfull. På taket trängdes stora wellpappkartonger och flätade korgar, medan golvet där inne var en hinderbana av cyklar, kartonger och handelsvaror.
Mitt i detta folkliv vid busshållplatsen knallade plötsligt en hel gethjord ut från en tvärgata och korsade vägen i maklig takt framför bussen. Längs de röda dammvägarna, med enkla tegelhus och plåttak som kuliss, strövade massajer omkring med sina karaktäristiska vandringskäppar. De kastade nyfikna blickar på de små marknadsstånden uppställda mitt i gatan, där tyger hängdes upp på sträckta linor längs bussens sida. Det fanns ställningar lastade med backar av Pepsi i glasflaskor, träkärror dragna av åsnor och cyklister som snirklade sig genom trängseln. Man kan inte låta bli att le – för att vara en "liten by" har Mtera faktiskt betydligt mer kommersiell service än vad jag är van vid i min lilla by i Sverige!
Siffermagi och sång i Wiyenzele
Efter att ha lämnat Mteras sprudlande myller satte vi kurs mot Rudi. Vägen mellan Mtera och Rudi snirklar sig fram genom det tanzaniska busklandskapet, där den röda jorden kantar vägbanan och de glesa akacieträden ger sporadisk skugga under den brännande afrikanska solen. Men innan vi nådde vårt slutgiltiga mål gjorde vi ett uppskattat stopp vid Wiyenzele Primary School för att lämna in material till den kommande teckningstävlingen.
Som alltid när "wazungu" (vita människor) dyker upp, blev vi snabbt omringade av en nyfiken och förväntansfull skara skolbarn. En av pojkarna visade stolt upp sin hemmagjorda kulram (abacus) – en fiffig konstruktion av trä och snöre som mest av allt liknade en pilbåge. Han räknade pedagogiskt för oss på Engelska. Jag kunde givetvis inte motstå frestelsen, utan lånade kulramen, ställde mig i spetsen för barnaskaran under akacieträdens skugga och började högtidligt räkna för dem på både swahili och engelska!
Den hemmagjorda kulramen hade dock sina tekniska begränsningar och sträckte sig bara till "Ishirini na tisa" (29), så där fick jag snällt sätta punkt. Barnen, som stod uppradade på den röda jorden intill flaggstången och de törnbeströdda buskarna, såg ut som om de knappt trodde sina ögon eller öron – en livs levande Mzungu som står på skolgården och räknar pedagogiskt på deras eget språk! Det var garanterat en historia som skulle berättas vid middagsborden där hemma på kvällen. Som tack brast barnen och lärarna ut i handklappningar och samstämd, underbar sång. Den där spontana sångglädjen som alltid uppstår är helt oemotståndlig – man kan inte göra annat än att älska det!
Skolkökets rökiga vardag, spisseminarium och sprudlande glädje i Rudi
Färden gick därefter vidare mot dagens huvudsakliga destination: Rudi Primary School, belägen cirka 95 kilometer från Mtera Rest House där vi tillbringat natten.
Skolan låg inbäddad i landskapet med sina tegelbyggnader, omgiven av stora skuggande träd och grusade gårdar prydda med vita stenrader. Där borta stod även en ståtlig vit FN-jeep (UN) parkerad under grenarna intill ett litet vitt träskåp märkt "FIRST AID KIT" och en trumma uppställd på stativ.
Vårt syfte för dagen var att hålla ett seminarium om hur de nya, effektiva sprisystemen och spislösningarna ska användas.
Inne i det mörka klassrummet med sina rustika träbänkar satt deltagarna samlade; män i skjortor och en kvinna med ett litet barn tryggt knutet på ryggen i sin färgglada kanga. Alla var fördjupade i sina anteckningar.
Behovet av dessa nya spisar blir smärtsamt tydligt när man kliver in i skolkökets mörka, rökfyllda miljö.
Under det låga taket av grenar och lera täcker en tät rökutveckling hela rummet. Där inne står kvinnorna böjda över de öppna eldstäderna på marken, omgivna av stora svarta kastruller, träslevar och gula och blå plasthinkar. Rökpelarna stiger mot taket och gör luften tung att andas – en påtaglig påminnelse om varför seminariet om energisnåla och rökfria spisar är så otroligt viktigt för dessa kvinnors arbetsmiljö.
När det var dags för lunch klev Mama Janetti in för att hjälpa till med utspisningen. Barnen radade upp sig förväntansfullt. En liten flicka i en söt mintgrön klänning med spets och rosett stod tålmodigt och väntade, barfota på den röda sandjorden, med sin lilla emaljerade skål i handen. En annan flicka höll hårt i sin märkta, orangea skål med majsmat samtidigt som hon åt med hela ansiktet och kikade nyfiket rakt in i min lins.
Efter maten fylldes klassrummen av en otrolig energi. En hel grupp skolpojkar trängdes framför den slitna svarta tavlan och bjöd på en ren show för kameran! De poserade villigt i sköna vinklar, skrattade, gjorde spexiga poser med knutna nävar och tummen upp, och visade stolt upp sina tomma plasttallrikar och muggar. Glädjen var helt smittsam!
Samtidigt dukades det upp lunch för lärarna, seminariedeltagarna och oss själva inne i ett av klassrummen. Vi slog oss ner vid skolbänkarna för att avnjuta ris och kött. Stämningen var fantastisk och trevlig; Janet satt mätt och belåten bredvid lärarna i sina rutiga och mönstrade klänningar och diskuterade engagerat dagens intryck vid bordet. En av de kvinnliga lärarna, klädd i grön överdel och en färgglad huvudduk, hade sitt lilla barn i famnen. Det lilla barnet, i en söthårig rosa och svart mönstrad klänning, skiftade tryggt mellan sin mammas famn och att få sitta i Janets knä medan vi åt.
Skolan rymde faktiskt en hel del elever, vilket tabellen nedan visar:
- Förskoleklass (Pre-primary): 22 pojkar, 18 flickor (Totalt: 40)
- Grundskola (Primary): 377 pojkar, 356 flickor (Totalt: 733)
- COBET (Specialundervisning): 51 pojkar, 49 flickor (Totalt: 100)
- Totalt antal elever: 450 pojkar, 423 flickor (Totalt: 873 elever, exklusive lärare)
Efter lunchserveringen fick Janet en lugn stund tillsammans med en av skolans unga, vackra lärarinnor. De slog sig ner sida vid sida på en stor trädstam i skuggan utomhus, med en vattenflaska och mugg i händerna. Lärarinnan, klädd i en varmgul överdel och en mönstrad kanga svept om sig, berättade att hon arbetat på skolan i två år, men att hela hennes familj var spridd över landet. Efter att hennes far nyligen gått bort i november/december längtade hon innerligt efter att få flytta till samma by som sin mor – en önskan som känns så mänsklig och självklart förståelig.
Spelstrategier, fotomaniska rekord och levande ljus i Mpwapwa
Efter lunchen var det dags för en kulturell djupdykning: en lektion i det traditionella tanzaniska brädspelet "Bao". Runt ett litet träbord under trädens skugga slag sig lärarna ner för en hård match, och Janet var inte sen att utmana en av dem vid brädet! Bao visar sig vara ett rasande komplicerat taktiktänk där man flyttar runt stenhårda kulor eller frön i urgröpta hål på brädet. Målet är att "äta upp" motståndarens pjäser, och lyckas man rensa motståndarens första rad har man vunnit matchen! Janet dokumenterade engagerat spelet med videokameran medan stämningen var på topp.
Själv kunde jag som vanligt inte hålla fingrarna borta från kameraknappen. Barnens fantastiska ansiktsuttryck och stora, nyfikna ögon gjorde att minneskorten fylldes i rasande fart. Sedan stoppet i Rom hade jag redan passerat 900 bilder, och med en snabb överslagsräkning insåg jag att det nog lär bli ett par tusen fotografier innan resan slutgiltigt når sitt slut i Sverige!
När eftermiddagen led mot sitt slut var det underbart att få vända "hem" igen till vårt basläger i Mpwapwa. Här togs vi emot med öppna armar av Mama (Sarah) Makoye och Mama (Anna) Jodaji, som skämde bort oss efter alla konstens regler. Deras matlagningskonst är fantastisk – i synnerhet de nygräddade, varma chapatisbröden! Dessutom tog de hand om vår tvätt med en sådan noggrannhet att till och med strumporna kom tillbaka perfekt strukna...
Kvällen bjöd dock på en klassisk afrikansk överraskning: strömavbrott! Det märkliga var att strömmen bara gått i just vårt hus. Men nöden är uppfinningarnas moder; Mamas bar snabbt in två osande fotogenlampor som kastade ett varmt, mysigt sken över rummet. Där satt vi i mörkret, utrustade med pannlampor och fotogenlyktor, och försökte knappa in dagens rapporter på datorerna. I Afrika gäller det att hålla sig flexibel och beredd på allt – precis som Mama Janetti, som satt uppkrupen i soffan med nattarbetet och vars uppsyn med pannlampan på sned gav oss alla ett riktigt gott och hjärtligt skratt! Salama,"Baba Kjelli"
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Nästa avsnitt, kapitel 14
Resan till ”Världens ände”
Vår resas första etapp tog oss från Mpwapwa och snirklade sig ut mot landsbygden. Vägen övergick snabbt till en dammig, rödbrun grusväg inramad av törnbuskar och tanzanisk buskvegetation. Först Styrde vi mot Chiseyo innan färden gick vidare genom det skiftande landskapet hela vägen fram mot Chanyombe. När vi lämnade Chanyombe rullade vi ut på den öppna savannen. Resan mot Malolo ställde dock fordonsutrustningen på hårt prov. Vägen förvandlades snabbt till ett oländigt, stenigt spår där stora vassa klippblock och löst skrammel stack upp ur den torra sanden. Från passagerarsätet såg vi motorhuven kränga upp och ner, och i framrutan skymtade den höga, svarta antennen på bilens front när vår chaufför Msafiri försiktigt parerade de värsta groparna och klipphällarna mellan tät, grönskande buskvegetation.
