Kapitel 11
Morgonens avfärd och brevet i byn Måndagen den 6 februari 2006 startade tidigt. Redan klockan 06.30 rullade den vita, UN-märkta Toyotan med sin långa antenn svischande ut från New Dodoma Hotel. Bilen hade varit på verkstad och fått en välbehövlig översyn – framför allt var det bromsarna som åtgärdats. En sida hade varit helt kvaddad. Med tanke på vad som kunde ha hänt om de gett upp ute i ödemarken kände vi oss betydligt tryggare nu när mekanikerna gjort sitt
James från "MIGESADO" (NGO) klättrade in i bilens lastutrymme och satte sig där. Resans första etapp gick mot Rudi Primary School. Vägen från Dodoma slingrade sig fram genom det tanzaniska landskapet. Ju längre bort från staden man kom, desto smalare, mer spårig och skumpig blev vägen. Längs vägen agerade vi som postiljoner och stannade till i en by som passerades för att lämna ett brev innan färden fortsatte. Kartan nedan visar vår färdväg för dagen som skulle genomföras.
Oväntat stopp och hjulbyte vid Rudi Primary School
När bilen svängde in på skolområdet vid Rudi Primary School hördes det otvetydiga ljudet av en pysande punktering. Glädjen över de nyrenoverade bromsarna dämpades något, men paniken uteblev. På takräcket har vi ett reservdäck som är ordentligt fastspänt. Willbroad Karugaba klättrade med vana händer upp på biltaket för att lossa reservhjulet och rulla ned det, medan Sikiri och gänget tog plats på den grusiga marken under den gassande solen för att sätta domkraften på plats och lossa muttrarna. Medan arbetet pågick kikade nyfikna skolbarn i sina vita skjortor och blå uniformskjolar eller shorts försiktigt fram från dörröppningarna och bakom fönstergallren.
Medan grabbarna arbetade med att skifta däck så passade "Mama Janetti" på att lära sig att spela Bao med hjälp av James pedagogiska lärosätt. Bao är ett traditionellt och mycket strategiskt brädspel av mancalatyp som är djupt rotat i Tanzanias kultur, särskilt på Zanzibar och i kustområdena.
Väl klara med däckbyte så stötte vi dock på en organisatorisk överraskning, igen: det blev inget seminarium här idag. Skolan hade fått en helt annan projektplan än den som vi höll i händerna.
Trots detta gjordes ett besök i skolans kök. Det var ett mörkt, sotigt utrymme med lerväggar och stora oregelbundna hål i väggen som släppte in skuggat dagsljus. Där stod en stor kittel (som man "tillverkat" av en tredjedels oljefat) rykande direkt över en traditionell tre-stensspis med brinnande vedträn. Denna spis var tänkt att i framtiden ersättas av en ny, bränslesnål modell som vi skulle hjälpa lokalsamhället att bygga. Innan dess behövde dock köket renoveras eller byggas om helt från grunden.
Just när vi var i köket ringde klockan för lunch. Kockarna förberedde majsen i de stora, slitna och svarta sotiga "kastrullerna" som ser lite rostiga ut. "Mama" Janetti, iklädd sin gula halssduk och jeans, grep tillfället i akt. Hon klev fram till de rykande kastrullerna bredvid kockarna och hjälpte till att skopa upp den gulaktiga majslunchen som ser ut att även innehålla annat än majs som inte borde vara någon av ingredienserna i färgstarka plastskålar till barnen som snällt stod på led under trädens skugga.
Över bergen och genom savannen mot Kinyika
Eftersom seminariet vid Rudi ställdes in var det bara att packa ihop och köra den långa omvägen mot nästa destination: Chinyika Primary School. Resan fortsatte längs extremt gropiga, steniga och sandiga vägar. Ett spektakulärt stopp gjordes längs vägen vid ett enormt träd där ett massivt rotsystem låg helt blottat och frilagt i en torr flodbädd. Miljön förde tankarna till en klassisk afrikansk savann – det enda som saknades var egentligen elefanter, zebror och giraffer. Istället dök det upp apor och fåglar med fantastiska, neonblå vingar som skymtade förbi i buskaget.
När jag många år senare tittar på dessa bilder med rötter, så kommer jag att tänka på mina egna "rötter". Vad jag senare skulle släktforska på var speciellt min mormor som föddes på den Afrikanska kontinenten, närmare bestämt i staden Bulawayo i dåvarande Rhodesia, numera Zimbabwe. En otrolig historia då mormors mor utvandrade från Ödsmål till Sydafrika och som slutade tragiskt. Du kan läsa den berättelsen här!
Vägen började klättra uppför bergen och blev alltmer utmanande. Terrängen bestod av grova klippblock och djupa sandspår där vår vita Land Cruiser fick arbeta hårt. Plötsligt tvingades bilen till ett abrupt stopp – en enorm, dammig lastbil med högt släp hade kört fast och tvingats stanna i en brant backe mitt bland klipporna. Som tur var var hindret kortvarigt och lastbilen kunde snart rulla vidare. Vi passade på att gå ut på den steniga backen och sträcka på benen i värmen.
Ute på savannen igen öppnade sig landskapet när bilen nådde en höjd. Utsikten var slående med alla mäktiga "ikuyu"-träd (baobabträd) utspridda över den röda jorden under en dramatiskt omväxlande himmel. Dessa träd har en förhållandevis liten krona av löv men en stamdiameter som kan mätas i flera meter. Ibland var vägen så täckt av sand och upplösta spår att det var stört omöjligt att se var vägen faktiskt gick, men vår chaufför navigerade säkert genom området.
Seminarium, uppsluppna möten och gemenskap i Chinyika
Vi anlände sent till Chinyika Primary School och bad om ursäkt för förseningen och förklarade vad det berodde på. Seminariet sattes dock igång snabbt inne i klassrummet. James Nkani från MIGESADO visade sig som vanligt vara en fantastiskt pedagogisk och engagerande lärare. Med blädderblocksark upptejpade över svarta tavlan ritade han upp skisser på den nya bränslesnåla spisen ("Jiko Banifu") och skrev upp listor över byggmaterial: 200 tegelstenar (Tofali), vatten (Maji), grus (Kokoto) och lera (Udongo).
Willbroad Karugaba från WFP satt i skolbänken och följde undervisningen med ett stort, varmt leende. För att göra undervisningen extra levande och praktisk fick kursdeltagarna träda fram. James leder den praktiska delen där kursdeltagarna får kliva fram till den gula plasthinken på stolen för att visa hur murbruk/lera ska blandas. Först kliver en kvinna i grönmönstrad klänning fram (påhejad av klappande händer från James), följt av en kvinna i rött/blått tyg och gul huvudduk som strålar av ett stort leende mot kameran. Skratten hängde i luften och stämningen var på topp. På tavlan i bakgrunden syns skisser på spisen (Jiko Banifu) och listor över dess fördelar (FAIDA ZA JIKO BANIFU) samt information om biogas (Miradi ya Gesi ya Samadi).
I klassrummet samlades även lokala nyckelpersoner, däribland skolans engagerade kokerskor klädda i färgstarka mönstrade tyger och kulörta huvuddukar och noterade i sina block flitigt under utbildningens gång. Kjell passade på att ställa upp för ett minnesvärt foto tillsammans med en av skolans lärare i ljus skjorta och den ena kokerskan som stolt bar sin väska över axeln.
När seminariet avslutades var det dags för lunch. Utanför klassrumsdörren riggades en traditionell tvättstation upp: en skolflicka i blå kjol och vit blus hällde försiktigt vatten från en plastskål över besökarnas händer ner i en gul hink så att alla kunde tvätta sig rena inför måltiden. Lunchen bestod av Ugali och kött (troligtvis get). I enlighet med den lokala traditionen åts maten med högerhanden, vilket uppskattades enormt av värdarna. Efter maten framfördes ett varmt tack: "Asante kwa chakula kizuri" (Tack för den goda maten).
Under tiden vi åt vår lunch hade hundratals nyfikna elever flockats utanför skolbyggnaden och tittade in genom dörröppningen och fönstergallren. Många bar skolböcker som Kiswahili hårt tryckta mot bröstet, och småsyskon kramade om varandra. De utländska gästerna ("wazungo") vilket var vi "vitingar" var alldeles för spännande för att missa. När vi klev ut på skolgården viftade barnen med sina matskålar och plastburkar i luften med sträckta armar och jublande leenden.
Det blev mer handskakning, fotografering och enorm glädje när barnen stimmade runt digitalkameran för att se sina egna ansikten på den lilla skärmen. Som avslutning stämde barnen upp i sin skolsång på swahili med budskapet "Vi älskar vår skola Chinyika..." – ett ögonblick som gav rysningar av ren glädje.
Kväll vid Mtera och Mr. Murphys återkomst
Innan mörkret föll var det dags att rulla vidare mot Mtera för övernattning på TANESCO Rest House. Detta gästhem drivs av det statliga elbolaget (Tanzania Electric Supply Company Limited) och var både rent och trevligt. Det fanns till och med en pool på området, om än helt tom på vatten. Platsen var ett skyddat område med bevakade grindar och skärpt incheckning, och boendet kräver tillstånd från huvudkontoret i Dar es Salaam långt i förväg.
Innan middagen avnjöts en kall öl framför nyheterna på TV. Ett av inslagen handlade om just Mtera-dammen och hydrokraftverket, där den låga vattennivån (1,5–2 meter under det normala) skapat stora problem och ilska hos lokala fiskare. Att ta ett svalkande dopp i dammen var dock uteslutet – vattnet huserade både krokodiler och flodhästar.
Efter middagen tog vår chaufför bilen till en lokal verkstad för att laga hjulet som punkterats tidigare under dagen. Där dök den ökända lagen om alltings jävlighet (Mr. Murphy) upp i full kraft. Det visade sig att det inte bara var ett däck som gett upp – plötsligt upptäcktes ytterligare en punktering! Reparationen drog ut på tiden och chauffören var inte tillbaka förrän strax före midnatt. Vilken skola som stod på tur imorgon var i stunden oklart, men devisen för resan låg fast: "We stick flexibly to the plan".
Salama
“Baba Kjelli”
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Contains material from 1st & 2nd visit.
Nästa avsnitt, kapitel 12
Ledig dag i Mpwapwa
Idag hade vi en ledig dag och vi hade ett par timmar framför oss med datorer, helt galet... Men rapporter och andra saker måste göras med hjälp av bärbar dator.
