ta vara på dagen och lev din dröm!
ta vara på dagen och lev din dröm!
Vi rullade in i Singida precis när solen började färga det tanzaniska landskapet i brända toner av ockra och guld. en stad där tiden tycks ha saktat ner för att matcha de uråldriga klippformationernas rytm. Resan från Dodoma hade tagit oss nära fyra timmar längs vägar som bäst kan beskrivas som en prövning för både man och maskin. Den nya vägen, som lovar asfalt och snabbare transporter till 2007, är ännu bara ett löfte täckt av rött damm…
Vägs ände – Ytterligare en halvtimmes färd förde oss till nästa prövning, och här tog resan mot vår destination slut. Vägen hade helt enkelt upphört att existera. Det som tidigare varit ett stilla grunt vattendrag hade förvandlats till en flod som svept med sig allt i sin väg. Att försöka korsa detta vore dårskap. Klockan och naturen hade sprungit ifrån oss, och utan mobiltäckning i vildmarken kunde vi tråkigt nog inte heller nå skolan för att meddela vår försening. Eftersom vi nästa dag skulle bryta läger för att förflytta oss till ett nytt basläger och påbörja ett nytt projekt…
Resan började under den stekande solen i ett vitt terrängfordon märkt med FN:s blå bokstäver. Men vägarna i detta område är skoningslösa; det tanzaniska landskapet krävde sin tribut och efter knappt en timmes färd tvingades vi stanna för ännu en punktering. Medan reservhjulet kom på plats under bilens tunga chassi, under den gassande solen, tog vi tillfället i akt att vandra längs den rödbruna grusvägen för att sträcka på benen. Naturen här är karg men vacker, prydd av urgamla, monumentala stenblock som vakar över landskapet…
Vi måste åka till Dodoma över helgen för att fixa bilen eftersom de gropiga vägarna är ojämna och tar hårt på vår bil. Men först ska vi tillbaka till Kikombo Primary School, skolan där vi levererade 2 nya fina (och dyra) kokkärl och överlämnade donationen på fyra fotbollar från Adam Garrett i Storbritannien när vi var här sist den 17 februari. Anledningen till att vi tillbaka på återbesök är att när vi var på den här skolan första gången hade vi en känsla av att något var fel, eftersom läraren såg förvirrad ut…
Från andra sidan gården hördes fortfarande trummornas dova muller. En grupp pojkar satt i skuggan och övade vidare. Jag lade märke till att en av de vackert dekorerade trummorna stod oanvänd och fick, efter en stum förfrågan, låna den. Jag slog mig ner mitt ibland dem. De första slagen var trevande, men efter några minuter hände något. Jag fann den gemensamma pulsen. Takten rann in i armarna, en genuin ”feeling” infann sig, och under en lång, magisk session samtalade vi genom händernas slag mot trumskinnet i väntan på att lunchen skulle serveras. Det var ett sådant där ögonblick då tiden stannar, ett minne för livet som etsade sig fast djupt i själen.
Jag borde accepterat medicinmannens erbjudande att köpa hans tupp men det är lätt att vara efterklok och konstatera att ett köp hade varit en win-win situation för många parter…
