Table Mountain, Cape Town, Sydafrika

Från Somerset West till Taffelbergets topp – en resa genom tid, kontraster och svindlande höjder

Morgonen visade sig från sin absolut vackraste sida. Över de dramatiska bergskammarna som ramar in Somerset West steg solen långsamt och färgade himlen mjukt rosa och guld. Vi satt som vanligt på den övre terrassen, blickade ut över den spegelblanka swimmingpoolen och njöt av en lugn frukost. Men idag stod inga vinrankor på schemat. Idag var det Kapstadens obestridliga drottning som kallade: Table Mountain (Taffelberget).

Motorvägskontraster och trafikkaos

Mätta och fulla av förväntan rullade vi ut med bilen på motorvägen N2, huvudådern som binder samman vinländerna med storstaden. Att köra den här sträckan ger en blixtsnabb introduktion till Sydafrikas komplexa själ. Ju närmare Kapstaden vi kom, desto tydligare blev de tvära kasten mellan extrem fattigdom och modern rikedom.

Längs motorvägens sidor passerade vi den enorma kåkstaden Khayelitsha och de intilliggande områdena i the Cape Flats. Bosättningarna med sina tusentals plåtskjul och enkla hem sträcker sig så långt ögat kan nå. Det är en syn som sätter djupa spår; här bor cirka fyrahundratusen människor, och precis som vi hört arrangeras det numera guidade turer där för att ge besökare en inblick i vardagen bakom plåtväggarna.

Strax innan stadsgränsen förvandlades dock de sociokulturella tankarna snabbt till ren bilistfokus. En bilkrasch längre fram förvandlade N2:an till ett totalstopp. Köerna växte sig kilometarlånga under den gassande solen, men med sydafrikanskt tålamod sniglade vi oss framåt tills flaskhalsen slutligen löste upp sig och vi kunde svänga av upp mot berget via Kloof Nek Road. I fotot ser man avfarten till Woodstock, varför jag nämner detta beror på att jag kommer att återvända dit ett par dagar senare på grund av min mormors mor och mormor med sina bröder. Om Woodstock och Sydafrika generellt berättar jag om när det gäller min släktforskning och som gjorde att jag hittade min Sydafrikanska släkt som jag inte hade en aning om, du kan läsa om min mormors mor vid tillfälle om du har lust och hennes bröder varav den ene genererade mina släktingar på denna kontinent.!

Jakten på parkering och den vertikala resan uppåt

Att hitta en parkeringsplats längs Tafelberg Road mitt under högsäsongen i december kräver både tur och skicklighet. Bilar kantade vägbanan i en synes oändlig rad, men efter mycket letande hittade vi till slut en lucka och kunde promenera den sista biten upp mot linbanans nedre station.

Väl framme möttes vi av en massiv mänsklig mur – kön ringlade sig lång och tät i solskenet. Det var dock fascinerande att se logistiken; hälsovårdare och servicepersonal rörde sig hela tiden längs kön för att se till att alla mådde bra i värmen och för att erbjuda specialhjälp till rörelsehindrade. Medan vi väntade stod vi bara och stirrade rakt upp. Naturen här är rå och vertikal; de branta klippväggarna skjuter rakt upp i skyn och linbanevajrarna ser ut som tunna spindeltrådar mot den blå himlen.

När det väl blev vår tur att kliva ombord på den ikoniska Table Mountain Aerial Cableway väntade en speciell upplevelse. Gondolens golv roterar långsamt 360 grader under den korta, intensiva färden upp. Det innebär att oavsett var man står får man ett ständigt skiftande panorama över havet, de intilliggande bergstopparna och staden som krymper djupt därunder.

Blommor, klippor, ödlor och svindlande släktband

När vi klev ut på toppen – cirka 1 000 meter över havet – möttes vi av en helt annan värld. Landskapet här uppe är kargt, vindpinat och dramatiskt, uppbyggt av uråldriga, grova sandstensformationer. Men mellan de råa klipporna gömmer sig en enorm artrikedom. Det kryllade av små djur, unika blommor och växter från det världsberömda fynbos-ekosystemet, som lyckas klamra sig fast och blomma trots de tuffa förhållandena.

Utsikten från plattformarna och vandringslederna är nästan svår att ta in: Man ser ner över staden och hamnbassängerna där vi nyligen besökt Waterfront, och hela vägen ut över den glittrande Table Bay. Vi promenerade längs stigarna, njöt av vyerna och förevigade stunden tillsammans.

För mig personligen blev det en stund av djup känslosamhet. Jag ställde mig lite för mig själv, tog av mig hatten och blickade ut över det oändliga Atlanthavet . Mina tankar flög bakåt i tiden, ända till 1880-talet då min mormors mor valde att emigrera från Sverige till just detta land. Här mötte hon en svensk man, de gifte sig och slog sig ner i diamantstaden Kimberley. Tankarna fortsatte till min mormor, som föddes i Bulawayo i dåvarande Rhodesia (idag Zimbabwe), och som inte kom till Sverige förrän hon var i tidiga tonåren. Att stå på exakt samma kontinent, mer än hundra år senare, och titta ut över samma hav... det gav en svindlande och vacker känsla av att cirkeln på något sätt slutits.

Ett perfekt foto och humor i kabinen

Efter en lång stunds vandring satte vi oss vid en av serveringarna, vilade benen och tog en välförtjänt kopp kaffe. När vi rörde oss mot utsiktsplattformarna igen sprang jag på det perfekta motivet. En grupp unga killar stod uppradade vid räcket och blickade ut över Kapstaden. I exakt samma sekund lyfte alla armarna och pekade mot samma punkt i fjärran – ett helt otroligt synkat ögonblick som resulterade i ett av dagens absolut bästa foton (det som inleder sidan längst upp).

Innan vi klev in i gondolen för nedfärden blev det ytterligare en snabb vätskepaus för att svalka oss. Resan ner blev fylld av skratt; vår gondolförare var en sann underhållare som drog skämt och spred en fantastisk energi i den fullpackade kabinen, vilket gav upplevelsen en härlig och lättsam avslutning.

Kvällens kulinariska succé på La Pineta

Väl nere på säker mark hittade vi tillbaka till bilen. Hungern hade börjat göra sig påmind och vi enades om att äta något på vägen tillbaka mot Somerset West. Helen, som har stenkoll på områdets gömda skatter, tog över ratten och navigerade oss via R44 i riktning mot Stellenbosch.

Målet för kvällen var La Pineta Restaurant, som ligger vackert inbäddad bland majestätiska pinjeträd strax utanför Stellenbosch. Restaurangen är känd för sin varma, rustika atmosfär och sin öppna eldstad, men framförallt för sitt kött.

Vi slog oss ner och beställde först in en flaska utsökt rosévin från en av traktens vingårdar. Det som sedan serverades kan bara beskrivas som en gastronomisk fullträff. Vi fick in det absolut godaste, möraste och bäst tillagade kött – en äkta sydafrikansk "prime beef" – som vi någonsin smakat under hela vår vistelse. När sedan efterrätterna rullades in höll de precis lika hög klass. Runt bordet var vi rörande överens: hur i all världen ska vi kunna äta kött i Sverige efter det här? Att hitta samma fantastiska kvalitet på hemmaplan är nästintill omöjligt, och skulle man mot förmodan göra det, lär det kosta en smärre förmögenhet jämfört med de överkomliga sydafrikanska priserna.

Mätta, lyckliga och fyllda av dagens alla intryck – från kåkstäder och historiska vingslag till bergsplatåer och fantastiska middagar – rullade vi den sista biten hem i det täta sydafrikanska kvällsmörkret och somnade så fort huvudet landade på kudden.

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.