Släktforskning -Utvalda biografier Sverige

Ett slitsamt liv vid städet i Västra Strö – Smeden Nils Pehrsson (1762-1846)

Ett slitsamt liv vid städet i Västra Strö – Smeden Nils Pehrsson (1762-1846)

Loading

Denna sida har uppdaterats den 13 augusti, 2026; CEST 10:51

Berättelsen om Smeden Nils Pehrsson (1762–1846)

(En släktkrönika på min fars sida, del 4)

En vagga i Remmarlöv, ett liv vid städet

Natten till den 20 december 1762 kom han till världen, Nils Pehrsson. Enligt prästens senare noteringar i husförhörslängderna föddes han i den lilla kyrkbyn Remmarlöv, bara en halvmil väster om det framväxande Eslöv av Ingar Jönsdotter som var gift med rusthållaren och kyrkovaktmästaren Per Svensson i Västra Strö. Även om hans namn förblivit dolt i Remmarlövs slitna dopböcker, bar Nils med sig denna ursprungsort som en fast punkt genom hela livet.

Nils växte upp i skuggan av kyrkan, men det var inte jorden han kom att tämja, utan elden och järnet. Han sattes i lära och blev en skicklig, utbildad smed. Det var ett hantverk som krävde både absolut styrka och finkänslighet; att veta exakt när järnet skiftade färg från körsbärsrött till vitglödgade nyanser. Att vara sockensmed eller gathussmed under det sena 1700- och tidiga 1800-talet innebar att stå i centrum för byns ekonomiska liv, utan att för den sakens skull äga den jord man levde på. Smederna bodde ofta i gathus – mindre hus på ofri grund, ibland med en liten jordlott, men utan del i byns gemensamma utmarker på samma sätt som de besuttna åborna och bönderna.

Åren gick vid städet, och Nils stannade länge i sitt föräldrahem som ogift hantverkare. Först när han nått den mogna åldern av 36 år fann han sin livskamrat. Den 21 april 1799 stod bröllopet i Västra Strö. Hans brud var den 25-åriga pigan Ingeborg Göransdotter, bördig från Bosarp i norr. Med henne skulle han dela ett långt, strävsamt liv som kom att prövas av både extrem fattigdom och barnasorg.

En växande barnaskara i Västra Strö

I det lilla gathuset i Västra Strö kom barnen i en tät följd. Nils arbetade hårt, och hans äldsta söner fick tidigt lära sig att hålla i släggan eller söka lyckan utanför socknen:

  • Per (1792) föddes i Trollenäs 22 oktober 1792 och valde tidigt den militära banan som husar i Reslöv. Gifte sig med Hanna Nilsdotter och fick 7 barn tillsammans. Per avled endast 39 år gammal av en förkylning den 2 juni 1832.
  • Ivar (1794) föddes 7 september 1794 och döps två dagar senare buren av Ola Nilsson hustru till dopet tillsammans med dopvittnena Jöns Andersson och Lars Eriksson båda från Strö. Ivar gick i sin faders fotspår. Han blev först smedgesäll och sedan smed, gifte sig med Pernilla Persdotter från Torrlösa och sökte sin utkomst i Sallerup. De fick 7 barn tillsammans. (Ivar är min farfars farfars farbror). Avled i Finja vid 76 års ålder.
  • Ola (1799) föddes före julafton den 23 december 1799 och bars till dopet inför skräddare Hagman och Mårten Persson. Han som är min farfars farfars far skulle föra smidestraditionen vidare i Västra Strö. Ola skriver jag separat om här i min blogg.
  • Karna (1801) föddes 26 november 1801 och döptes under mer högtidliga former då hon bars av den finare titulerade demoiselle Maja Lundberg. dopvittnen var Ola Nilsson, Jöns Larsson och Madam Galman. Gifte sig med Corporal Pål Berg från Reslöf och fick en son. Karna var bräcklig och sjuk 1859 och avlider 23 december 1860. Den f.d. corporalen Pål Berg gifter om sig den 9 juni 1862 med pigan Ingeborg Nilsdotter i Strö, med sig i det nya äktenskapet har Ingeborg sin dotter Johanna Mauritsdotter (född 19 januari 1851 i Strö)
  • Jöns (1803) föddes 11 september 1803 och döptes den 11:e där han bars till dopet av Ola Månssons hustru, dopvittnen var Bernt Nilsson och Nils Månsson båda från Strö. Jöns skickades redan 1816 till Sallerup för att gå i lära eller hjälpa till hos sin äldre bror Ivar. Arbetade som dräng i bland annat Västra Strö och på Näs i Gullarp. Hans vidare levnadsöde forskar jag på fortfarande.
  • Elsa (1805) föddes 3 december 1805 och döps tre dagar senare med dopvittnena Ola Månsson, Måns Ohlsson samt pigan Margareta Olas dotter i Strö. Elsa sades i böckerna flytta till Gullarp för att ta hand om sina föräldrar – en av kyrkbokens alla små gåtor, då föräldrarna bevisligen bodde kvar i Strö. Hennes vidare levnadsöde forskar jag på fortfarande.
  • Anders (1808) föddes 11 mars 1808 och döps två dagar senare med dopvittnena Anders Nilsson, Jöns Karlsson och pigan
    Kjerstena. Anders och gjorde precis som sin äldre broder Ivar och gick i sin fars fotspår. Han gifte sig med Hanna Möller från Stora Råby och tillsammans fick de en dotter och två söner som även de gick i sin fars fotspår och blev smeder. Han fick ett långt liv och avled i Veberöd i en ålder av 72 år den 9 december 1880.
  • Nils (1810) föddes 4 maj 1810 in i den allt trängre stugan. Döptes två dagar senare med dopvittnena Åborna Jöns Nilsson och Måns Andersson i Strö. Arbetade som dräng hela sitt liv och gifte sig aldrig. Han avled i en ålder av 54 år i Västra Strö den 23 september 1864.

Tvillingen som slocknade och nödåren

Den 4 maj 1810 födde Ingeborg tvillingar och döptes två dagar senare med dopvittnena Åborna Jöns Nilsson och Måns Andersson i Strö. Men lyckan i en fattig smeds hem över två nya liv förbyttes snart i djup sorg. Medan sonen Nils överlevde, tynade hans tvillingbror Lars bort i en okänd barnsjukdom och avled den 19 mars 1811, innan han ens hunnit fylla ett år.

  • Trots sorgen fortsatte livet. Fler munnar kom till världen att mätta:
    Lars (1812) föddes 13 februari 1812, döps två dagar senare med dopvittnena Jöns Nilsson och drängen Peter Nilsson i Strö. Han fick samma namn som hans bror som så tragiskt tynade bort alltför tidigt. Lars arbetade som dräng i bland annat Västra Strö, Bosarp, Gullarp, Västra Sallerup, Kävlinge, Norra Nöbbelöv och Veberöd innan han ens hade fyllt 22 år. Hans vidare levnadsöde forskar jag fortfarande på.
  • Johanna (1814), föddes 16 juli 184 och döptes av kyrkoherde Carl Clemens Rothstein. Dopvittnen var Åboen Jöns Nilsson, Kerstina från Gunna samt pigan Elna Nilsdotter från Strö.Hon arbetade som piga i Västra Sallerup som 15-åring och fortsatte sedan i Trolleholm, Bosarp, Veberöd och Vanstad när hon var 20 år. Hennes vidare levnadsöde forskar jag fortfarande på.
  • Bengt (1816) föddes 17 december 1816, döps fem dagar senare med dopvittnena smeden Ivar Rosengren (hans broder) och hustrun Pernilla Pehrsdotter från Sallerup.men det lilla barnet drabbades hårt av mässlingen och utandades sin sista suck i januari 1821, knappt fem år gammal och begravdes den 4 februari på Västra Strö kyrkogård.
  • Bengta (1819) föddes 29 maj 1819, döptes två dagar senare med dopvittnena Drängarna Nils Bengtsson och Ola Nilsson samt Husaren B. Nilsson.
    Skräddaren ??? samt Elna Nilsdotter i Strö. Hon gifte sig med trumpetaren Anders Jacobsson från Bosarp den 15 september 1839 i Bosarp-Onsjö församling efter att det lysts i kyrkan 28 juli, 4:e och 11 augusti. De fick 6 barn tillsammans plus en adoptivdotter. (2 av döttrarna (Emilia och Bothilda) gifte sig och emigrerade till Amerika och släkten förgrenade sig där, bland annat i Boston där många av våra andra släktingar bosatte sig. Bengtas dotter Bothilda gifte sig i Boston med stenhuggaren Sven August Carlsson från Tutaryd. De återkom senare  till Sverige De fick 8 barn tillsammans varav deras första barn föddes i Århus, Danmark, de övriga i Sverige. 4 av dessa barn gjorde precis som sina föräldrar, de emigrerade till Amerika. Bothilda avled i Tutaryd i Kronobergs län i en ålder av 70 år den 12 mars 1920.Bengtas dotter Emilia gifte sig med William Walter från Röstånga och fick 4 barn tillsammans, första barnet fick endast uppleva 5 dagar på jorden innan hennes livsgnista slocknade. De övriga 3 barnen emigrerade samtliga till Amerika). Bengta´s make Anders avlider 16 maj 1855 och Bengta blir inhyses med döttrarna hos husmannen och änkemannen Hans Johansson på Kyrkojord Nårmad i Bosarp fram tills även hon avlider den 8 januari 1879 och begravs elva dagar senare.

Två bittra vintrar och naturens nycker

Runt 1815 började Nils krafter tryta. I husförhörsböckerna ströks hans stolta titel som smed och ersattes med det smärtsamma ordet utfattig. Elden i hans egen ässja hade slocknat, och familjen skrevs nu som fattighjon.

Dottern Bengtas uppväxt kom att präglas av de extrema väderlekshändelser som skakade Skåne under 1820-talet. År 1822 upplevde folket en mirakulöst mild vinter; redan i mars siktades en ovanligt stor orm vid Finshus i Bosarp, och rågen stod i full blom i slutet av maj.

Men naturen gav och naturen tog. Sju år senare, 1829, drabbades Skåne av en av de strängaste vintrarna i mannaminne. Ringsjön låg frusen långt in i april, och den efterföljande sommaren var så kall och blöt att kornet fortfarande stod på rot i mitten av oktober. När snön föll tungt den 14 oktober, noterade pastorn med fasa hur träden i hans trädgård sviktade under tyngden av både blötsnö och ännu omogen frukt. Skördarna slog fel, och hungern knackade hårt på dörren i Västra Strö nr 33.

Inhysingar på ålderns höst

Under sina sista decennier fick Nils Pehrsson och hustrun Ingeborg förlita sig på sonen Olas godhet. Ola hade tagit över rollen som sockensmed i Västra Strö och fyllt stugan med en egen barnaskara.

I det trånga gathuset trängdes nu generationerna. Nils och Ingeborg levde som inhysta fattighjon i sonens hushåll, omgivna av barnbarn och de av sina egna vuxna barn som ännu inte flyttat ut. Nils, som en gång varit den som smitt byns plogar, hästskor och verktyg, fick nu sitta stilla vid ässjan och se nästa generation sköta bälgen.

När en hantverkare blev för gammal för att orka med det tunga fysiska arbetet vid städet fanns inga skyddsnät. Om inte sönerna eller döttrarna kunde ta över rörelsen och försörja sina åldrande föräldrar (vilket Ola föredömligt gjorde i detta fall), var steget till absolut fattigdom och socknens fattigkassa mycket kort. Berättelsen om Nils visar med all tydlighet hur skör tillvaron var på den skånska landsbygden under nödår, missväxt och ålderdom.

Den 1 december 1846, i en ålder av nästan 84 år, slocknade slutligen Nils Pehrssons livsgnista av ren ålderdom. Han begravdes fyra dagar senare på Västra Strö kyrkogård, där generationer av skånska hantverkare och bönder före honom funnit sin vila.

Nästa avsnitt (del 5) i släktkrönikan handlar om Nils Pehrssons son Ola.

I Eldens och Järnets Skugga

Det var mitt i den smällkalla vintern när seklet led mot sitt slut och nordanvinden ven över Skånes öppna slätter, den 23 december 1799, som gossen Ola föddes fram i ett litet gatuhus i Västra Strö. Världen han klev in i var skoningslös. Året 1799 var ett ödesår i Sverige – missväxten hade slagit hårt mot skördarna, dyrtiden var ett faktum och hungerkravaller blossade upp i städer runtom i riket. Samhället präglades av oro inför det nya seklet och de pågående förändringarna i Europa.

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.

Dela detta inlägg

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.