Rusthållaren och kyrkovärden i Västra Strö socken – Per Svensson (1729-1795)

Rusthållaren och kyrkovärden - Per Svensson

(En släktkrönika på min fars sida, del 3)

En trygg men prövad barndom

Nyårsaftonen 1729 sjönk över Kolema. Inbäddat vid Söderåsens fot, där de djupa bokskogarna mötte slättens öppna landskap, låg gården Kolema No. 1 tyst under vinterns kalla stjärnhimmel. Inne i stugans skyddande värme, till ljudet av sprakande eld och nattens vindar, föddes en son. Föräldrarna Swen Torstensson och Kierstina Jönsdotter fylldes av stilla lycka mitt under helgfriden. Det nya året, den 1 januari, hälsades inte bara av ett nytt kalenderblad, utan av ett nytt liv.

Per Svensson föddes i januari 1729 i den lilla skogsbygden Kolema i Röstånga socken. Han kom till världen i ett Sverige som saktat höll på att hämta sig efter katastrofen under Stora nordiska kriget, vilket hade avslutats åtta år tidigare. Under hans första barnaår präglades Röstånga av återuppbyggnad. Landskapet här, vid foten av Söderåsen, erbjöd dramatiska miljöer med djupa skogar, strömmande bäckar och ganska stenig men odlingsbar mark. Livet kretsade helt kring kyrkan, jorden och skogen.

Fyra dagar senare, när frosten bet i kinderna, bars den lille till dopfunten. Så som det framgår av det bevarade kyrkoarkivet, samlades byns betrodda själar. Grannar och fränder som Södra Pär Olofsson, lilla Pers farbröder Nils Torstensson och drängen Pähr Torstensson stod faddrar. Estred, Olof Anderssons hustru, bar det lilla knytet med vördnad till dopet, flankerad av Kierstina från Härsnäs och Pär Anderssons Hanna. Pojken fick namnet Per.

Per växte upp i ett Röstånga som i århundraden varit fyllt av rörelse. Byn var ett historiskt vägmöte, en knutpunkt där skogsbygdens folk mötte slättens bönder. Här, vid den gamla medeltidskyrkan och det livfulla gästgiveriet, korsades vägarna från Färingtofta, Klippan, Billinge och Svalöv. Det var en nejd genomsyrad av historia, där människor jagat, fiskat längs Rönneå och brukat jorden sedan stenåldern.

Röstånga har gamla anor. I trakten har bott människor sedan stenåldern och här var en bra plats att bosätta sig på då man kanske kom farande längs nuvarande Rönneå. Här fanns goda fiskevatten och förutsättningar för jakt och odling. Ortsnamnet är svårtolkat och skrevs Reffstangh 1472. Kyrkan från medeltiden och gästis med anor från 1600-talet har varit gamla samlingsplatser och knutpunkter i bygden och en gång gick länsgränsen rakt genom byn. Otaliga är de vägfarande som passerat byn genom århundradena.

Men döden var aldrig långt borta i det skånska bondehemmet. År 1740, när Per var en elvaårig pojke, drog en av århundradets värsta smittkoppsepidemier genom Skåne. Sjukdomen letade sig hela vägen in i familjens stuga i Kolema och efter tio dagars svår feber rycktes Pers lillebror Jöns bort, endast tre år gammal. Detta var en tid då medicinsk vetenskap saknades på landsbygden; man förlitade sig på huskurer och Gud.

Kärlek, familjeliv, glädje och sorg

När Per nådde mannaålder drog kärleken honom söderut, mot slättbygden. Luciadagen den 13 december 1752 stod bröllopet i Västra Strö, och han vigde sitt liv till Ingar Jönsdotter.

De slog sig till ro i den samlade kyrkbyn Västra Strö norr om Trollenäs, en plats präglad av sina oregelbundna gathus, sin gråstensskola och den gula prästgårdslängan. Att röra sig mellan Röstånga och Västra Strö innebar en märkbar landskapsförändring. Där Röstånga dominerades av Söderåsens vilda skogslandskap, möttes Per i Västra Strö av det öppna, böljande skånska slättlandet. Livet på den skånska landsbygden var dock fyllt av både glädje och djup prövning. 3 år senare, under högsommaren 1755, slog kopporna till igen i Röstånga och tog hans broder Ola.

Västra Strö som ligger vid Trollenäs i Skåne. En liten by som ligger mellan Svalöv och Eslöv, dock närmare Eslöv. Västra Strö kyrkby, norr om Trollenäs, har en samlad bebyggelse och bevarar en by-struktur från tiden efter skiftet med enstaka kvarliggande gårdar och oregelbundet placerade gathus. På centralplats ligger gamla skolan byggd i gråsten på 1700-talet. Strax invid ligger ett skolhus från 1800-talet. Inom Gullarps gamla by-område, öster om Trollenäs, finns några väl bibehållna gårdar och hus. Prästgården kvarligger på traditionell plats nära den gamla kyrkplatsen och utgör en viktig del av bymiljön med sin gula länga från 1800-talet. Den gamla kyrkogården är belägen inom prästgårdens nuvarande trädgård. 

Per´s hustru Ingar födde åtta barn – en stor barnaskara som fyllde hemmet med liv, men också med den ständiga, krypande oron över tidens höga barnadödlighet. Att se sina barn nå vuxen ålder var ingen självklarhet, utan en daglig bön. Sjukdomarnas osynliga skuggor vek sällan från familjens tröskel i Västra Strö, och det var framför allt de fruktade smittkopporna som gång på gång slet lyckan ur föräldrarnas händer.

Hanna (1753–1756), deras förstfödda som kom 29 oktober 10 månader efter bröllopet, döptes den 4 november och hann knappt börja upptäcka världen innan febern och de röda utslagen (smittkopporna) tog hennes unga liv vid knappt tre års ålder den 21 januari 1756.

Per (1755–?), vars livsväg i vuxen ålder förlorar sig i historiens dunkel, men som bar hoppet vidare för familjen.

Hanna (1757–1764), Under 1757 då pommerska kriget rasar, Sverige strider mot Preussen då föds andra dottern den 19 november hälsades ännu en dotter till världen. Hon får samma namn som den första som dog alltför tidigt. Men inte heller denna gång skonade smittkopporna hemmet, det gick en kraftig epidemi i byn och det var flera i byn som dog av koppor denna månad; vid sju års ålder, precis när hon börjat bli till hjälp på gården, är tragiken återigen framme och kopporna släcker hennes liv den 26 oktober 1764.

Ola (1759–?), en son som likt sin äldre bror Per växte upp och lämnade sina spår på platser bortom de bevarade kyrkobladen.

Lusse (1760–1761), Tredje dottern föds 21 september 1760 och döps 8 dagar senare. Man gläds antagligen över att få en dotter igen och hoppas att hon får leva längre än vad andra dottern Hanna fick göra. Kanske gläds man åt att förbudet mot husbehovsbränningen av sprit hävdes. Men återigen är livet grymt och Lusse avlider i samma epidemi av koppor den 24 oktober 1764 vid endast 4 års ålder. 

Nils (1762–1846), han kom att bli familjens starka länk in i framtiden. Nils (Min farfars farfars farfar) trotsade barndomens faror, växte upp till en stark man och fick uppleva en sällsynt lång levnad – han vandrade på jorden ända in i nästa århundrade och blev 84 år gammal innan hans levnadssaga var all. Mer om honom i eget avsnitt / dokument i bloggen senare. 

Swen (1766–1770), föddes 30 juni 1766 och döptes 6 juli. Men livet visar sig återigen vara skört och grymt då han blev det fjärde syskonet att duka under för de obevekliga smittkopporna, bara fyra år gammal den 16 september 1770. Detta år var det missväxt i Sverige och vart femte barn som föddes dog innan det fyllt ett år. Man försökte baka bröd på bark, om man nu kunde få barken av trädet då det var så fruset. På vissa ställen rev man ner halmtaken och bakade bröd på dessa, vilket ledde till att kylan obarmhärtigt fick fritt fram till stackarna som istället låg och frös ihjäl.

Jöns (1772–1772), när minstingen föddes 12 augusti och döptes fyra dagar senare, var hans livsflamma så svag att den slocknade i tystnad under hans allra första levnadsår, av en orsak som prästen aldrig ens tecknade ner i boken.

Av åtta födda barn var det således bara tre som med säkerhet nådde vuxen ålder. Varje barns födelse var en gåva, men varje förlorat litet liv lämnade djupa, osynliga ärr i Per´s och hustrun Ingar´s  hjärtan. Smittkoppor var den absolut största barnamördaren i Sverige under denna tid och skördade stundtals var tionde barns liv i landet. Det var först efter Edward Jenners upptäckt av kokoppsvaccinet år 1796 (och att vaccinering blev obligatorisk i Sverige 1816) som denna fasa äntligen kunde kuvas. Per´s och Ingar´s familj levde precis i skuggan före detta medicinska genombrott.

Under 1760- och 1770-talen nåddes dessa trakter av nya vindar från Stockholm. Kung Gustav III tog makten genom en oblodig statskupp 1772, vilket firades på de skånska tingsplatserna. Samtidigt började de tidiga idéerna om skiftesreformer (som senare skulle leda till enskiftet) att diskuteras bland bönderna på slätten. Man ville lämna de gamla, trånga byarna där gårdarna låg vägg i vägg för att istället flytta ut till sammanhängande åkermarker. Västra Strö var en typisk skånsk slättby med stark sammanhållning, präglad av ett hårt och monotont arbete på fälten under skördetid, men också av de rika traditioner och gästabud som kännetecknade den skånska allmogen under den gustavianska eran.

I kyrkans och statens tjänst

Med åren vann Per bygdens djupa aktning. Han utsågs till kyrkovärd, ett ärofullt uppdrag som krävde absolut redbarhet, och han klev även in i det ansvarsfulla ståndet som rusthållare. Som herre över sitt rusthåll bar han en tung ekonomisk och militär plikt för kronans räkning under det indelta skatteväsendet. Han skulle hålla regementet med en fullt utrustad kavallerist eller dragon – komplett med en ståtlig stridshäst, sadel och uniform. Dragonen, Pers så kallade sventjänare, arbetade på gården i fredstid men red ut så fort kungen kallade. Det var en ständig balansakt med jordeboksskatter, skattebefrielser och bidrag från augmentshemmanen. Ett misslyckande, en häst som haltade eller en mundering som brast, kunde i värsta fall kosta honom äganderätten till fädernegården. Men Per skötte sina åtaganden med samma stadighet som Söderåsens urberg.

Att vara rusthållare innebar att man tillhörde det övre skiktet av bondesamhället, en sorts "bondeelit". Att Per dessutom valdes till kyrkovärd bekräftar hans höga sociala status; han var en man som förvaltede kyrkans medel och övervakade ordningen i socknen.

Infanteriregementen var indelta i rotar som skulle utrusta en soldat (knekt) vardera. Men kavalleri- och dragonregementen, alltså regementen till häst, var i stället indelta i rusthåll. 
 
För rusthållen var fastställt en summa (lika stor för alla rusthåll inom regementet) som rusthållaren fick avdrag med på jordeboksskatten (räntan), vilket skulle motsvara rusthållarens utgifter för rusthållet; den delen av jordeboksskatten var alltså indelt ('öronmärkt') att användas till rusthållet. Om gårdens jordeboksskatt var högre än avdraget, så fick rusthållaren betala mellanskillnaden; om skatten däremot var lägre än avdraget, så fick han i stället ett kontant tillskott från en annan gård som var indelt som s.k. augment. 

Det var de meniga dragonerna och ryttarna som uppsattes av rusthållarna. Officerarna var anställda av kronan, och för varje officer vid regementsstaben och kompanierna var en kronogård indelt som boställe. När någon fick en ny befattning, fick han alltså flytta till ett nytt boställe. 

För att täcka utgifterna för detta var rusthållaren befriad från skatt med ett fastställt belopp, lika för alla rusthåll inom regementet. Om skatten gården skulle betala inte nådde upp till den summan, och skattebefrielsen alltså inte täckte utgifterna, så fick rusthållet ekonomiskt bidrag från en, eller flera, gårdar, som tillsammans med rusthållet bildade en rote. Dessa gårdar kallades augmenteshemman. Dessa augmentshemman (dvs gårdar) var indelta till ett bestämt rusthåll och en viss del av deras skatt gick till rusthållaren. Men augmentshemmanets ägare eller brukare räknades inte själv som rusthållare. En rusthållare som inte fullgjorde sina förpliktelser, dvs hade en fullt rustad ryttare på plats, kunde han riskera att förlora äganderätten och besittningsrätten till sin gård, som då drogs in till kronan. Detta gällde även skattehemman.)  

År 1789 nåddes Per av nyheten att hans äldre bror Torsten, som bott kvar som rusthållare i Kolema, hastigt avlidit en lördagskväll efter en plötslig och våldsam blodstörtning. Detta år då Europa skakades av den franska revolutionens utbrott, en händelse vars eko nådde ända till predikstolarna i de skånska landskyrkorna.

Sorgens skugga och det tragiska slutet i Kolema

Sorgens skugga föll över Västra Strö den 27 april 1793 när hans trogna Ingar gick ur tiden. Ensam och åldrad sökte sig Per tillbaka till rötterna, flyttade tillbaka till Kolema och bokskogarnas Röstånga där allt en gång börjat.

Hans sista år blev dock tunga. Efter ett långt och strävsamt liv drog sig Per tillbaka som "för detta rusthållare". Hans sista tid i livet kom tyvärr att präglas av svårt fysiskt lidande. Under hela det sista halvåret av sitt liv, genom den mörka hösten och vintern 1794–1795, var den gamle kyrkovärden helt sängliggande i Kolema, hårt drabbad och plågad av gikt. I halftannat år låg den forne rusthållaren sängbunden, plågad av en tärande gikt som sakta bröt ner hans styrka. Det var under denna långa sjukdomstid som katastrofen inträffade. Tisdagsaftonen den 24 mars 1795 skedde det som inte fick ske. På ett djupt tragiskt och olyckligt vis kom den gamle mannen att fatta eld i sin egen säng. Kanske var det ett stearinljus eller en gnista från eldstaden som i ett obevakat ögonblick antände sängkläderna. Per, som på grund av sin gikt var oförmögen att fly, ådrog sig dödliga brännskador och avled samma kväll den 24 mars 1795.

Sockenborna i Röstånga chockades djupt av den respekterade gamle kyrkovärdens våldsamma bortgång. I dödboken, som återges i bilden ovan, tecknade prästen med sirlig hand hans sista vila: “sängliggandes halftannat år af gickt, och som olyckligt kom och afbräckte ena låret", dödde 24 Martiihan och begravdes den 29 mars, på palmsöndagen (Domin. Palmarum), prästen höll en personlig och gripande likpredikan över hans liv och dramatiska död innan Per Svensson lades till sista vilan, 66 år och två månader gammal omgiven av den bygd som sett honom födas, verka och slutligen återgå till jorden.

Nästa berättelse i min krönika om mina anfäder fortsätter med rusthållaren Per Svensson´s son smeden Nils:

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.