Oktober: Mot solens och värmens Spanien

Förberedelser i höstrusket

När oktobermånaden rullar in över Sverige drar höstkylan med sig ett obarmhärtigt skymningsljus. Det är det säkra tecknet på att det är dags att packa bilen och styra kosan mot vårt andra hem på varmare breddgrader. Men ett litet farthinder dök upp i sista sekunden – besiktningen gav visserligen godkänt, men med den skarpa varningen att de främre bromsbeläggen var fullkomligt nedslitna.

Det var bara att snabbt sadla om. Som man ser på fotot fick den trogna motorcykeln, en blänkande blå Yamaha XVS 1300 Midnight Star med rejäla kromdetaljer, rycka ut för en akutresa till Biltema i Borås. Med de nya delarna inköpta förvandlades garageuppfarten till en tillfällig verkstad. Verktygen spreds ut på asfalten bredvid det avmonterade hjulet, och efter lite handfast skruvande var bromsarna bytta. Nu var ekipaget redo för kontinentens motorvägar.

Genom ett strejkdrabbat Europa

Den 8 oktober vred vi om tändningsnyckeln. Vägen söderut bjöd på ett strålande, klart höstväder. Mil efter mil swishade förbi när vi rullade över Öresundsbrons mäktiga spann och tog den klassiska bilfärjan mellan Rödby och Puttgarden. Danmark, Tyskland och Belgien passerade utan bekymmer under en klarblå himmel.

Men ett moln hängde över Frankrike. Min gamla kollega och vän Vincent hade skickat en orolig förvarning: landet var lamslaget av en omfattande bränslestrejk. Det rapporterades om helt tömda depåer och kilometerlånga köer vid de mackar som fortfarande hade bränsle kvar. Lösningen blev taktisk körning. Strax innan den franska gränsen, på den belgiska sidan, letade vi oss fram till en av de sista bensinstationerna. Här var kaoset påtagligt; köerna ringlade långa av desperata franska bilister som kört över gränsen för att fylla sina tankar. Vi lyckades få i tillräckligt med bränsle för att andas ut, lämna motorvägsträngseln och rulla in på de lugnare vägarna mot Vincents hem.

Återförening och franska skogsstigar i Auchy-lez-Orchies

Det var ett helt år sedan sist, men när vi svängde upp hos familjen Henninot i den charmiga byn Auchy-lez-Orchies var det som om ingen tid förflutit. Det blev ett fantastiskt möte fyllt av långa promenader, västkustskt "tjöt" och underbar mat.

Vincent tog med oss på en utflykt till ett rofyllt naturområde i Beuvry-la-Forêt. Efter en uppfriskande promenad längs lummiga skogsstigar hamnade vi framför restaurangen La Croix ou Pile, vilket också fångats på bild under samma namn. Byggnaden är ett otroligt vackert, rustikt franskt tegelhus med ett djupt, vågigt tegeltak och mörka träbalkar som ramar in den mysiga uteserveringen. Omgiven av höga, vilda skogsträd kändes restaurangen som en gömd oas, och där bjöd Vincent på en oförglömlig fransk lunch.

Hemma på gården igen stod gammalt hederligt lagarbete på agendan. Familjen förberedde en lokal loppmarknad för att sälja av gamla leksaker från barnens uppväxt. Som bilden visar, slog jag och Vincent oss ner vid ett utebord i solskenet framför det röda tegelhuset. Uppgiften? Att montera ihop en imponerande och detaljrik riddarborg i plast. Med koncentrerade miner och de gamla projektledartakterna i behåll pusslade vi ihop murar, torn och vindbryggor tills vi nöjt kunde konstatera att borgen var redo för nya äventyr.

Innan vi packade bilen för att fortsätta söderut, överraskade Vincent och Benedicte oss med en mycket speciell avskedsgåva från sin vinkällare. Flaskan, en anrik Château Carbonnieux från 1998 (Grand Cru Classé de Graves från Pessac-Léognan), var täckt av ett romantiskt, tjockt lager av källardamm – ett flytande kulturarv att spara till den första kvällen i Spanien.

Bergs vägar och Napoleon-betyg i Languedoc

Resan rullade vidare mot Paris. Till vår lättnad var trafiken ovanligt gles, och vi gled smidigt förbi huvudstaden. Landskapet öppnade upp sig och blev alltmer dramatiskt ju längre söderut vi kom. Höjdpunkten var när vi rullade ut på den majestätiska Millaubron. Att köra bil över denna 2,4 kilometer långa snedkabelbro, som svävar över floden Tarns dalgång mitt i Parc naturel régional des Grands Causses, är en nästan overklig upplevelse. Bron är en av världens högsta, och man kör bokstaveligen uppe bland molnen med en svindlande utsikt över de franska bergen.

Vårt slutmål för dygnet var det personliga B&B:et Chez les Amis, som drivs av det svenska paret Magnus och Outi i den lilla, pittoreska byn Saint Nazaire de Ladarez. Men istället för att välja den raka, tråkiga motorvägen bestämde vi oss för att utforska omgivningarna. Vi svängde av på en spännande, extremt smal och serpentinkurvig bergsväg. Bilen fick jobba i de branta stigningarna, och med de dramatiska bergväggarna på ena sidan och djupa dalar på den andra, kunde jag inte låta bli att önska att jag suttit på motorcykeln istället. Vägen ledde oss till slut in i byn helt "bakvägen".

Väl framme i den slumrande lilla byn möttes vi direkt av ägaren Magnus, som visade oss till rätta i byns trånga utrymmen. Vårt rum, döpt till "Grenache" efter den lokala druvan, var en dröm i rustik fransk stil. Som man ser på fotot andades rummet historia, med grova, råa stenväggar, synliga träbjälkar i taket och ett varmt, inbjudande ljus från en gammaldags lykta i den tillhörande gränden. De slitna stentrapporna och krukväxterna utanför dörren gav en omedelbar känsla av genuint fransk byliv.

Eftersom vi bokat en trerätters middag tog vi en kort, rofylld promenad genom de labyrintartade, stensatta gränderna. Kvällssolen glödde mot de gamla putsade fasaderna innan vi vände tillbaka för att se vad köket hade att erbjuda.

Dragspelsduell och oväntade möten

När vi klev in i restaurangen var vi först på plats. Magnus tog emot oss i den stämningsfulla matsalen med de vackra stenväggarna och ett imponerande murat valv, medan dofterna från Outis matlagning spred sig från köket. Snart fylldes rummet av fler gäster – och till vår stora överraskning visade det sig vara ett annat gäng västkustbor! Bert Ferm och hans fru Berit, tillsammans med Berts kusin Rolf Steen och hans fru Monica, slog sig ner vid vårt bord. Samtalen flöt direkt, och Bert visade stolt bilder på sitt fantastiska, egenbyggda ställe ute på Orust.

Ägaren Magnus slog sig också ner och delade med sig av husets otroliga historia. Delar av byggnaden sträcker sig ända tillbaka till 1400-talet. Under renoveringen, när de rev en gammal vägg, hittade de ett dolt hålrum fyllt med historiska dokument. Bland pappren fanns ett gammalt betyg undertecknat av ingen mindre än Napoleon Bonaparte! Magnus förklarade att fransk lag kräver att sådana fynd rapporteras, men lagen säger också att föremålen måste stanna kvar och bevaras i just det hus där de hittades.

Eftersom jag lagt märke till en motorcykel utanför ledde samtalet vidare till motorsport. Magnus berättade att han kört motocross på hög nivå men tvingats sluta efter en skada. Jag frågade om han kände till crosslegenden Jörgen Nilsson från Hällingsjö, som kraschade brutalt men genom en mirakulös tioårig viljeinsats tränade sig tillbaka till ett fungerande liv. "Jajamen, självklart känner jag till Jörgen!" utbrast Magnus.

Ska man bo i Frankrike måste man också kunna spela dragspel, menade Magnus. Han hade helt sonika köpt ett dragspel och lärt sig grunderna via YouTube. Som det syns på bilden plockade han fram sitt röda dragspel för att underhålla oss framför den öppna spisen. Då visade det sig att även Bert var en hejare på instrumentet! Bert lånade ett svart dragspel, och där satt de två, sida vid sida i det rustika rummet, och drog av några låtar tillsammans innan maten dukades fram.

Maten som serverades var väldigt god och vi satt länge och pratade över ett par glas vin och utbytte kontaktuppgifter eftersom det visade sig att de också var på väg till Torrevieja-området och vi bestämde att träffas där senare. Innan det blev alltför sent tackade vi för oss för kvällen och drog oss tillbaka för en god natts sömn. Som vi hade bestämt kvällen innan så tog vi oss en liten promenad runt den lilla byn innan vi for vidare...

Framme i apelsinernas Spanien

Efter en sista morgonpromenad genom Saint Nazaire de Ladarez morgonluft, satte vi kursen söderut för den sista etappen mot Spanien. När vi till slut svängde upp vid vårt eget hus möttes vi av den spanska värmen. Det första vi gjorde var att inspektera trädgården. Apelsinträdet stod där, tungt av grönskande, omogna frukter som lovade en fantastisk skörd längre fram under vintern.

Några dagar senare ringde vi upp Bert, Berit och Rolf som flyttat in i sitt boende i Playa Flamenca strax intill. Det resulterade i en härlig, solig lunch på vår terrass. Runt det blåmönstrade bordet under de vita parasollerna njöt vi av sällskapet, lunchen, kaffet och den svalkande skuggan, med det dignande apelsinträdet alldeles i bakgrunden.

När vi senare gjorde ett återbesök hos dem i Playa Flamenca möttes vi av ett fantastiskt fint bostadsområde. Som visas i det färgstarka fotot är arkitekturen klassiskt spansk med terrakottafärgade tak och vita valv. Mellan husen sträcker sig en intensivt grön gräsmatta, vajande palmer fulla av mogna dadlar och en vacker, välvd vit bro. Det mest unika var ändå den lilla dammen intill den vanliga poolen, där ett gäng sköldpaddor simmade runt i lugn och ro.

Oktober i den här delen av Spanien är verkligen som en förlängd, perfekt sommar. Med temperaturer som dagligen pendlar mellan 25 och 30 grader under en klarblå himmel finns det inget utrymme för höstdepressioner. Dagarna fylls av lättsamt strandliv där man ser folk fira födelsedagar i sanden, långa promenader längs strandpromenaden, och spontana stopp vid någon lokal chiringuito för att äta färsk tapas och dricka ett glas svalt vin. Och när vi inte upptäcker närområdet, avnjuter vi mer än gärna en långsam lunch hemma – antingen ute på den solvarma terrassen eller i det ljusa uterummet. Hösten i Sverige känns väldigt långt borta.

Vardagslyx i Spanien

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.