Född under stjärnorna i den lilla byn Talbo – Ingeborg Persdotter (1753 – 1832)

Ingeborg 1753 - 1832

(En släktkrönika på den matrilinjära sidan, d.v.s på min mors sida, del 2)

I de skogsklädda och bergiga omgivningarna i Ödsmåls socken, strax innanför den bohuslänska kusten, låg den lilla byn Talbo. Det var här, i en tid då Sverige styrdes av kung Adolf Fredrik, som Ingeborg Persdotter föddes den 13 oktober 1753. Höstluften var troligen frisk och klar när hon tog sina första andetag. Redan nästa dag bars det lilla spädbarnet till dopfunten av sin mor Anna Håkansdotter. Prästen kom till den enkla ryggåsstugan, fyllde dopfunten med vatten och välsignade hennes inträde i den kristna församlingen, allt medan familjen bad för hennes fortlevnad.

Att be för ett barns liv var ingen självklarhet, utan en bitter nödvändighet. Ingeborg föddes in i en syskonskara märkt av sorg. Innan hon ens dragit sitt första andetag hade hennes föräldrar redan tvingats följa två små söner till graven. Storebror Sven, född 1746, fick bara uppleva knappt två år innan han rycktes bort 1748. Fyra år senare föddes Anders 1752, men hans livslåga fladdrade bara i tjugoen korta dagar innan jorden åter öppnades på Ödsmåls kyrkogård.

Men Ingeborg var stark. Hon växte upp tillsammans med sin äldre syster Maret som föddes 31 januari 1750, och som så småningom fann kärleken i änkemannen Anders Persson från Skröperöd, om de fick några barn innan hon avled 1801 har jag inte funnit (forskningen fortsätter...), och Ingeborgs lillasyster Johanna, född 28 juni 1757 som gifte sig med Bernt Marcusson från Åregren och fick 8 barn tillsammas (Pernilla 1780, Per 1782, Maret 1785, Sophia 1788, Marcus 1790 som bara fick leva 6 dagar, Marcus 1792, Christina 1796 samt Johannes 1798). och som skulle fläta samman sina livsöden med Ingeborgs egen framtida familj.

När Ingeborg var en nyfiken liten flicka på sex år, nådens år 1759, utspelade sig ett kosmiskt skådespel på natthimlen över Bohuslän. Tillsammans med sina föräldrar stod hon antagligen på tunet i Talbo och blickade upp mot det stjärnklara valvet. Där drog Halleys komet förbi – ett lysande, långsträckt och gåtfullt himlafenomen som etsade sig fast i den lilla flickans minne för resten av livet.

Kärlek, frändskap och livets rikedom

Åren gick på gården i Talbo, fyllda av årstidernas växlingar, skördearbete och hushållssysslor. Ingeborg mognade till en ung kvinna, och när hon fyllt tjugofem år var det dags för henne att bygga sitt eget hem. Den 13 juni 1779 stod bröllopet. I Ödsmåls kyrkbok noterade prästen med prydlig handstil att Ingeborg och hennes utvalda hade copulerats – sammanfogats i äktenskapets heliga förbund. Hennes make var Nils Marcusson, en ung och stabil man från Lilla Åregren, en vacker grannby inte alls långt från Talbo.

Äktenskapet var början på en djup familjegemenskap; Nils var nämligen bror till Bernt Marcusson, mannen som Ingeborgs lillasyster Johanna hade gift sig med. Genom detta dubbla svågerskap knöts gårdarna och familjerna i Talbo och Åregren samman med starka band.

Ingeborg och Nils slog sig ner i Lilla Åregren. Deras hem fylldes snabbt av liv, barnaskrik och framtidstro. Hela nio barn välkomnade de till världen, men i 1700- och 1800-talets Sverige vandrade livet och döden alltid hand i hand:

• Pehr (f. 17 april 1780): Förstfödde sonen, som var tänkt att en dag axla faderns mantel, drabbades i ungdomen av en svår och tärande "värk". Hans liv avstannade sorgligt nog vid tjugotvå års ålder, 9 december 1802.

• Marcus (f. 18 oktober 1781): En driftig son som förde namnet vidare, gifte sig med Johanna från Bräcke, fick åtta barn (Niklas 1816, Bernt 1818, Johan 1821 som bara blev 16 år då han drabbades av "nervfeber (tyfus) och lämnade jordelivet 1838, Anders 1823, Inger 1825, Abraham 1828, Christian 1831 som fick leva drygt 2 år innan även han lämnade jordelivet) sedan kom sista barnet som blev ytterligare en son och som fick samma namn Christian 1833). Marcus stannade troget i Lilla Åregren.

• Pernilla (f. 1 februari 1784): Gifte sig med Olof Berntsson och flyttade till Östra Skår, där hon satte fyra barn till världen (Anna 1816, Bernt 1819, Inger Maja samt lilla Christina 1825 som fick mässlingen när hon var tre och ett halvt år gammal och därmed lämnade jordelivet).

• Johannes (f. 26 maj 1786): En lojal son som valde att stanna på fädernegården i hela sitt liv. Han gifte sig aldrig, utan förblev en trygg pelare i hushållet.

• Mareth (f. 1 april 1790): Gav sig ut för att tjäna som piga, men drabbades av en våldsam "feber" och släcktes ut mitt i ungdomens blomstring den 11 december 1807, endast sjutton år gammal.

• Sofia (f. 12 juli 1792): Fann kärleken i Lars Erik August Andersson från Starrkärr. De välsignades med hela elva barn, även om tre av dem lämnade jordelivet i späd ålder (Anders 1815, Nils 1817, Johannes 1819 som bara fick leva i två månader och tio dagar, Johannes 1821, Johanna 1823, Calle 1825, Märta 1827, en dödfödd son 1829, Mattias 1831, Maja, 1833 samt Beata 1835).

• Johanna (f. 19 januari 1795): Gifte sig med Johannes Pettersson från det anrika Viddesgärde. De fick 7 barn tillsammans, Christina 1817 som fick flussfeber strax innan hon hann fyra år och lämnade jordelivet, Petrus 1819, Christina 1822, Inger Maja 1824, Gustava 1827, Anders 1830 samt Johan 1837. (Gården, som ursprungligen tjänat som gästgiveri med en ståtlig mangårdsbyggnad från slutet av 1700-talet, blev deras fasta punkt. (Gården har varit i släktens ägo sedan 1700-talet. Mangårdsbyggnaden uppfördes i slutet av 1700-talet och renoverades 1993-1997. Ekonomibyggnaderna är från början av 1800-talet..)Det var här, i denna historiska miljö som Ingeborgs dotterdotter Christina Johannesdotter föddes (min mormors mormor)– en länk i den långa kedja som sträcker sig ända till eftervärlden. 

• Andreas (f. 14 juni 1798): Gifte sig med Britta Christina Andersdotter från Lycke och fick åtta barn. Familjen drabbades dock av enorma prövningar då flera av barnen rycktes bort av spädbarnssjukdomar, slag (stroke/plötslig spädbarnsdöd) och svartsot (gulsot). Barnen Niklas 1829, Anders 1831, Gustava 1833, Inger Maja 1837, Paulina 1840 fick slag (stroke/plötslig spädbarnsdöd) som fyraåring, Mathilda 1843 fick svartsot (gulsot) efter 24 dagar redan och lämnade snabbt jordelivet, Martin 1844 fick precis som sin syster Paulina slag (stroke/plötslig spädbarnsdöd) 26 dagar efter sin födsel, sist i barnaskaran kom Martin 1845.

Generationsskiftet på Lilla Åregren

När åren började ta ut sin rätt på Ingeborg och Nils, skedde ett naturligt skifte på gården i Lilla Åregren. Runt åren 1817–1819 tog sonen Marcus och hans hustru Johanna Bengtsdotter över driften av hemmanet. Men gården var inte bara en arbetsplats, det var ett generationsboende fullt av liv. Under samma tak bodde Ingeborg och Nils kvar, flankerade av sina vuxna söner Johannes och Andreas. För att klara det tunga arbetet med jordbruket och djuren tog man hjälp utifrån; i hushållet fanns även det unga vallhjonet Britta Ericsdotter och pigan Kerstin Andersdotter. Det var ett myllrande mikrosamhälle där gammal och ung slet sida vid sida under de bohuslänska himlarna.

Våren 1823 kom med djup sorg. Den 25 maj drog Ingeborgs livskamrat Nils Marcusson sitt sista andetag på Lilla Åregren. Hans kropp var trött efter sjuttiofyra år av hårt arbete, och dödsorsaken skrevs till ålderdomssvaghet. En vecka senare ringde Ödsmåls kyrkklockor för hans sista färd.

En välbärgad bohusgård

Några månader efter Nils bortgång samlades familjen och värderingsmännen Andreas Andersson från Ribbenäs och Jöns Arfvidsson från Stora Åregren för att upprätta bouppteckningen. Dokumenten, skrivna med bläck och fjäderpenna, vittnar om att Nils och Ingeborg inte bara varit flitiga, utan också mycket framgångsrika. De efterlämnade ett välskött och förhållandevis förmöget bo.

Gårdens förråd och uthus var fyllda med redskap och åkdon som visade på en modern och effektiv drift. Där fanns en fin åkkärra för kyrkfärder och resor, en skjutskärra, en robust dyngkärra samt plogar för att vända den bohuslänska jorden. I fähuset stod gårdens stolthet och trygghet: tre starka hästar för dragarbete och skjutshåll, fem mjölkkor som säkrade smör och mjölk, samt en sugga med fem livliga smågrisar.

Inne i mangårdsbyggnaden dolde sig skatter som talade om högtider och värdighet. Bland Ingeborgs ägodelar fanns en gnistrande vigselring i guld, och i kistorna förvarades skospännen, knappspännen och kragknappar gjorda av blänkande silver. I köket stod en tung kopparkittel över den öppna elden, och där fanns praktiska men dyrbara ting som strykjärn och vackra ljusstakar i mässing som lyste upp vinterkvällarna.

Det totala boet värderades till den aktningsvärda summan av 1 074 riksdaler banco – en mindre förmögenhet på landsbygden vid denna tid. Men familjen glömde inte de som hade det sämre ställt. Innan arvet skiftades drogs, enligt tidens kristna sed, en "fattiggåvoandel" av på 1 riksdaler och 10 skilling för att lindra nöden bland socknens fattiga, vid sidan av de 18 riksdaler som bouppteckningen kostade.

De sista åren på fädernegården

Ingeborg levde vidare som änka på Lilla Åregren, omgiven av sin stora familj. Livet fortsatte att spira på gården. Runt 1828 utökades hushållet då sonen Marcus fick ännu en son, Abraham, som enligt bygdens muntliga traditioner ska ha haft så bråttom till världen att han förlöstes i snickarboden en kall vinterdag. Tillsammans med den nya pigan Regina Berntsdotter bodde det nu hela tolv personer på den livfulla gården.

Ingeborg närmade sig livets slut med värdighet. År 1831 bodde hon fortfarande kvar i Lilla Åregren, med pigan Christina Larsdotter vid sin sida för att hjälpa henne med den dagliga omsorg hon behövde på ålderns höst.

Den 4 april 1832 slöt Ingeborg Persdotter sina ögon för alltid. Hon hade levt i 78 år, 10 månader och 22 dagar – ett långt och innehållsrikt liv som sträckt sig från 1700-talets mitt in i ett nytt sekel. När värderingsmännen återkom tio dagar senare fanns det inte mycket kvar att skriva ner; Ingeborg och Nils hade i god tid sett till att merparten av deras jordiska gods redan delats ut till barnen för att trygga deras framtid. Men hennes verkliga arv var de djupa rötter och levande släktled som hon lämnade efter sig i den bohuslänska jorden.

Livet i Ödsmål under Ingeborgs livstid (1753–1832)

För att förstå Ingeborgs och Nils liv måste man se till de dramatiska historiska förändringar som skedde i Bohuslän under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet.

Den stora sillperioden (1747–1809)

Ingeborgs barndom och vuxenliv sammanföll med den legendariska "stora sillperioden" i Bohuslän. Under denna tid vällde enorma mängder sill in i de bohuslänska skärgårdarna.

Även om Talbo och Åregren ligger en bit inåt land från kusten i Ödsmål, påverkade sillen hela regionens ekonomi dramatiskt. Bönderna körde sillsalteriavfall (grums) till sina åkrar som gödsel, vilket ökade skördarna.

Det skapades en lokal marknad där bönderna kunde sälja kött, spannmål och hantverk till kustens sillsalterier och trankokerier. Detta förklarar till stor del det påtagliga välståndet (guld, silver, mässing, tre hästar) som syns i Nils Marcussons bouppteckning 1823. Det fanns pengar i omlopp i socknen.

Jordbruket och redskapen i Ödsmål

Ingeborgs gård var välutrustad för sin tid. Det bohuslänska landskapet kring Ödsmål är brutet, med leriga dalar mellan bergshöjderna.

Hästarna och korna: Att ha tre hästar innebar att gården hade stor dragkraft, vilket behövdes för att plöja den tunga lerjorden. De fem korna gav mjölk som kärnades till smör. Smöret var ofta en viktig avsaluvara eller användes för att betala skatten till kronan.

Kärrorna: Att äga både en åkkärra (för persontransport, exempelvis till kyrkan på söndagar) och en skjutskärra samt dyngkärra (för gödseltransport till åkrarna) visade på en moderniserad och välmående gård. Många fattigare bönder vid denna tid fick fortfarande transportera saker på enklare släpor eller bära själva.

Sjukdomar och barnadödlighet

Anteckningar belyser den hårda demografiska verkligheten under denna tid. Ingeborg förlorade syskon, barn och barnbarn i febrar, värk, slag och svartsot.

Fram till mitten av 1800-talet dog omkring vart fjärde barn i Sverige innan det fyllt ett år. Infektionssjukdomar som flussfeber (scharlakansfeber eller halsfluss med svåra komplikationer) och olika former av dysenteri eller lunginflammationer härjade fritt eftersom antibiotika och effektiva vaccin (förutom mot smittkoppor i början av 1800-talet) saknades.

"Slag" var en vanlig beteckning för plötsliga dödsfall, både hos vuxna (stroke/hjärtinfarkt) och spädbarn (plötslig spädbarnsdöd). "Svartsot" eller "gulsot" pekade ofta på allvarliga leverproblem eller svåra infektioner hos nyfödda.

Gästgiveriet i Viddesgärde

Dottern Johanna flyttade till Viddesgärde, som enligt uppgifter fungerade som gästgiveri. Gästgiverierna var livsnerven i det svenska transportsystemet under 1700- och 1800-talen. Enligt lag var gästgivaren skyldig att tillhandahålla mat, logi och friska hästar (skjutshåll) till resande, kungliga kurirer och tjänstemän.

Att gården byggdes i slutet av 1700-talet stämmer väl överens med att vägarna i Bohuslän förbättrades efter att provinsen blivit helt integrerad i det svenska riket, och trafiken mellan Göteborg och Oslo (Kristiania) ökade längs den bohuslänska inlandsvägen. Att bo på ett gästgiveri innebar att man ständigt kom i kontakt med nyheter och folk utifrån, vilket gjorde gården till en central samlingspunkt i bygden.

Släktkrönikan på den matrilinjära sidan (morssidan, del 3) fortsätter med Ingeborg Persdotter´s dotter Johanna som levde mellan 1795 - 1867 i nästa avsnitt:

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.