Josefina Bernhardina Andreasdotter och hennes två bröder, Johannes och Leonard

Josefina Bernhardina Andreasdotter 1859 - 1938

En bohuslänsk jojofärd mellan storstadens societet, Sydafrikas äventyr och det gamla Stenunge by

(En släktkrönika på min mors sida, del 5)

Kapitel 1: Född på Samslåttern vid Skedhammarsviken

I slutet av 1850-talet genomgick den bohuslänska landsbygden stora förändringar. På kartorna över Laga skifte från 1859 syntes nya gränser och gårdar växa fram i Ödsmåls socken. Det var under denna brytningstid, närmare bestämt den 31 maj 1859, som Christina Johannesdotters dotter Josefina (min mormors mor) kom till världen. Hennes hem var torpet Samslåttern (tidigare kallat Ängen), som låg vackert beläget alldeles innanför Skedhammarsviken under Mellangården i Byhn. Hennes far, Andreas Johansson, hade flyttat dit med sin familj från Stora Gullborga, och släktens rötter i Ödsmål sträckte sig djupt – ända tillbaka till 1600-talet.

Fakta om torpet Samslåtten

Namnet nämns första gången 1855-59 då Andreas Johansson f 1813 (Josefinas far), bror till Jean Johansson på Mellangården, flyttat hit från Gullborga med sin familj. Av allt att döma har de tagit över torpet Ängen som samtidigt bytt namn till Samslåtten; det är sålunda de byggnader som återfinns på kartan från laga skifte 1859 (kartan ritades 1857).

Den 5 juni bar familjen den lilla flickan till dopet. Runt dopfunten stod stolta män från trakten som vittnen till hennes första steg i den kristna gemenskapen: farbrodern Jean Johansson från Mellangården, morbrodern Anders Johansson från Viddesgärde och Amund Andreasson från Östergården.

Josefina växte upp i en livlig men stundvis bekymmersam miljö. Hennes mor, Christina, var bräcklig och led av dålig hälsa. På det lilla torpet trängdes Josefina med sina äldre bröder Johannes (född 19 februari 1851) och Johan Leonard (född 24 november 1853) samt kusinen Johanna Beata Jansdotter i Byhn. Åren gick i takt med årstidernas slit på jorden, och våren 1874 vandrade hon den långa vägen till prästen Carl Johan Sandahl i Ödsmåls kyrka för att läsa till konfirmationen. Vid sin sida hade hon sin kusin Augustina Petrusdotter, som kommit gående från den närbelägna byn Röd.

Kapitel 2: Bröderna byter namn och söker lyckan

Under 1870-talet började de äldre bröderna blicka bortom Ödsmåls gränser. Världen höll på att öppna sig, och det första tecknet på uppbrott kom när brodern Johan Leonard 11 april 1872 fick sitt flyttbetyg av prästen. Han styrde kosan mot Göteborg och Karl Johans församling i Majorna. Men han lämnade inte bara hembygden bakom sig – han lade även bort sitt gamla patronymikon. I kyrkboken skrevs han nu in som "ynglingen Johan Leonard Holmgren".

Bara ett halvår senare, 16 oktober 1872, packade även den äldste brodern Johannes sina tillhörigheter. Även han hade antagit det nya släktnamnet Holmgren. Johannes flyttade till Nösund på Orust, som under denna tid var en sjudande och mycket viktig handelsort vid havet. Där fick han anställning som biträde fram till den 11 april 1874 hos den legendariske handlaren Rudolf Leopold Gerle, en man som drev stora affärer och satte sin omisskännliga prägel på Nösund under ett halvt sekel.

Medan Johannes lärde sig handelns konst på Orust, valde brodern Leonard havet. Han hämtade ut sitt sjömansbevis i december 1873 och skrevs in på Göteborgs sjömanshus 4 februari 1874. Brödernas framgångar och nyskapade liv i staden skulle snart komma att dra Bernhardina till sig som en osynlig magnet.

Kapitel 3: En jojo mellan Stenungsund och Göteborgs roter

År 1879 var ett märkesår i världen – i Tyskland föddes Albert Einstein, och i det avlägsna Kapstaden i Sydafrika lades grundstenen till det nya parlamentshuset. Hemma i Ödsmål bröt den 20-åriga Josefina upp från torpet Samslåttern. Tillsammans med sina åldrande föräldrar flyttade hon till Stenungsund, där familjen lyckats köpa ett eget hus.

Men Josefina stannade inte länge. Stadens ljus lockade, hon flyttar igen strax därefter från Stenungsund den 17 december 1879 och strax innan nyåret 1880 skrevs hon in i Göteborgs domkyrkoförsamling 29 december. Hon tog anställning som piga och klev rakt in i den växande storstadens myllrande liv. Under de kommande åren levde Josefina som en "jojo" mellan lugnet i Stenungsund och det hårda slitet i Göteborg:

1883: Hon arbetar som piga i Göteborgs 10:e rote (Kvarnbergsroten) och bor i hus nummer 40 på Kvarnberget, mitt bland sjömän, hantverkare och hamnarbetare. Under denna tid använder hon tillfälligt efternamnet Holmgren, precis som sina bröder. Kvarnberget var tättbefolkat med enkla trähus, ofta dragiga och kalla, där sjömansfamiljer och daglönare trängdes.

1885: Josefina lyckas få en prestigefylld anställning som ”tjenarinna” hos den adlige flottkaptenen Friherre Carl Gustaf Oxenstierna i en ståtlig våning på Vasagatan 46 under perioden 16 maj 1885 till 29 mars 1886. Att Josefina fick tjänst hos Friherre Oxenstierna på Vasagatan 46 innebar en helt annan värld. Vasagatan var en av Göteborgs nya, fina esplanader där borgerligheten och adeln byggde ståtliga stenhus. Att vara en av fyra "tjenare" i ett sådant hushåll innebar strikt hierarki, långa arbetsdagar från tidig morgon till sen kväll, men också en betydligt högre materiell standard (bättre mat och renare miljö) än i Hagas fattigkvarter.

Hon bor i Haga (10:e roten, hus nr 43) och delar vardagen med tre andra tjänsteflickor: Johanna Sofia från Skallsjö, Mathilda Josefina från Skövde och Emma från Norum.

Haga var känt för sina landshövdingehus (med bottenvåning i sten och två våningar i trä) som byggts för att lösa den akuta bostadsbristen. Att bo här innebar att man levde mitt i en myllrande, fattig men levande stadsdel fylld av hantverkare, tvätterskor och strykerskor.

1886: Friherre Oxenstierna och hans familj flyttar till Nyköping. Josefinas  anställning upphör och hon packar sin kappsäck för att återvända hem till föräldrarna i Stenungsund 1 maj 1886. Samma vår gifter sig brodern Johannes i Göteborg med sin Charlotta Svensson från Horred den 15 maj detta år.

Hösten 1887 drar staden i henne igen. Denna gång återvänder hon som "strykerska" under sitt ursprungliga namn Andreasdotter.

Detta var ett typiskt och tungt kvinnoyrke under industrialiseringen. Kläderna vid denna tid var fulla av spetsar, krås och stärkta kragar (inte minst herrarnas skjortbröst). Att stryka innebar ett slitsamt arbete i heta rum där tunga gjutjärnsstrykbrädor värmdes direkt på kaminer eller öppna spisar. Det krävde stor skicklighet att inte bränna de dyrbara tygerna och var ett fysiskt mycket krävande arbete för rygg och armar.

Hon flyttar runt mellan Kungsgateroten, Haga och slutligen Majornas 6:e rote nr.73 på Övre Husargatan 2C.

Medan Josefina flitigt pressar herrskapsfolkets skjortor i Göteborg, utspelar sig mörka dramer i omvärlden. Året är 1888, och i Londons dimmiga gator sprider Jack the Ripper skräck. Hemma i Göteborg drabbas hennes bror Johannes av djup familjesorg; hans förstfödde son Carl Erik dör i krupp och lunginflammation 1890, bara tre år gammal, och nästa son, Victor Andreas, hinner bara leva i en dryg månad innan han tynar bort hösten 20 september 1889.

Kapitel 4: Det stora språnget över världshaven

Brodern Leonard, den gamle sjömannen, hade vid det här laget sökt lyckan långt utanför Europas gränser. Han hade etablerat sig i Sydafrika och lyckats väl. Under ett besök i hemlandet – eller genom brinnande brev – lyckades han övertala sin syster Josefina att göra det otänkbara.

Den 1 maj 1889, samma år som Charlie Chaplin och Adolf Hitler föddes i Europa, tog den 29-åriga Josefina det definitiva steget. Hon tog ut sitt utvandringsbetyg från Haga församling med destinationen ”Afrika”. Även om de officiella pappren ger sken av att hon reste ensam, är det högst troligt att hon klev ombord på emigrantångaren i tryggt sällskap med sin bror, sjökaptenen Leonard. Att resa dit som kvinna krävde ett enormt mod; det var en rå, mansdominerad pionjärmiljö präglad av lycksökare från hela världen, gruvdrift, och snabba pengar.

Det var nog ganska skönt att hon bodde i Haga före avfärd som var bra mycket lugnare område än det på den tiden omtalade området runt Sillgatan (nuvarande Postgatan) nere vid hamnen där emigrantbåtarna avgick. På 1880-talet nådde utvandringen från Sverige sin absoluta peak. Då dränerades Sverige med färre än 5 miljoner invånare på 375 000 dito. 80 procent av all svensk emigration utgick från Göteborg och Packhuskajen, varifrån bogserbåtar fraktade svenska bönder, lycksökare, värnpliktsvägrare, rallare och drömmare till skeppen som utgick från Hull och Liverpool för vidare transport ut i världen. Framför henne väntade en veckolång, gungande resa med fartyg ner till Kapprovinsen och därefter en strapatsrik och äventyrlig färd inåt landet mot diamantstaden Kimberley. Det var säkerligen ett äventyr i sig och inte lika smärtfritt som att emigrera till Amerika.

Anledningen till husägarnas vädjan stod istället att finna i hur Sillgatan – som även långt efter namnbytet refererades till som ”gamla Sillegatan” av de envisa ortsborna, precis som Andra långgatan i flera decennier fortsatte att heta Stora vägen i folkmun – under det sena 1800-talet blivit ett av områdena som oftast frekventerades av prostituerade och deras kunder, vilket förstås delvis kan förklaras med att den länge varit en sådan smältdegel i staden.
Därtill var gatan känd för sitt busliv. Emigranterna med sina ljusblå dunster i ögonen och fickor fulla av ett livs besparingar lockade Västra Götalands alla bondfångare till Nordstaden som vinäger drar till sig knott, och några av de mest lättrogna blev ofrivilliga medlemmar i den ständigt växande göteborgsbefolkningen efter att de förlorat hela sin reskassa och tvingats stanna här. Oförmögna att resa utomlands på grund av fattigdom, oförmögna att ta sig hem igen på grund av skammen. Inte ens att vara ekonomiskt lagd hjälpte i alla lägen, för där tärningsspelare och sol- och-vårare misslyckades, tog ficktjuvar och dolkbeväpnade rånare vid.

Efter att Josefina har lämnat Sverige så får nu hennes äldsta broder Johannes och hans hustru Charlotta en dotter, Ruth Emmy Charlotta, hon föddes den 31 juli 1890 i Göteborgs 7 kvarter nr 41 och döptes samma dag och dopvittnen var Herr G. Ohlsson med fru Christina, Herr J.B. Johansson, Fru Christine Andatel, Herr Birger Johansson samt Fröken Dagmar Johansson. Hon avlider alltför tidigt i en ålder av 19 år då hon drabbades av tuberkulos i Stenungsund den 7 november 1909. Hon begravdes på Östra kyrkogården i Göteborg där även hennes mor kom att gravsättas efter sin död den 30 augusti 1942.

Brodern Johannes arbetar upp sig i karriären och blir kontorschef men han dör i Falköping utav lunginflammation under en arbetsresa den 2 juli 1899. Bouppteckningen visar att Johannes var vid god kassa och han gillade tydligen spel, för i matsalen fanns bland annat ett spelbord, likaså fanns det ett i sovrummet. De hade även ett litet pianino som värderades till 175 riksdaler. Såsom en av de "osäkra" fordringar beskrevs ett lån till hans bror f.d. Sjökaptenen Leonard Holmgren i Bulawayo med kronor 1.000

Detta får avsluta berättelsen om den "Svenska" delen och koncentrerar oss nu på Sydafrika med Josefina´s och brodern Leonard´s vidare äventyr och levnadsöden.

Om detta kan vi läsa om i fortsättningen av Josefinas liv i Sydafrika (del 1).

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.