Christina Johannesdotter från Viddesgärde 1822 - 1908

En bohuslänsk levnadshistoria genom nödår, solstormar och globala släktband

(En släktkrönika på den matrilinjära sidan, d.v.s på min mors sida, del 4)

Kapitel 1: Född i skuggan av historiska bränder och gamla förbud

Våren 1822 bar med sig stora förändringar i det svenska samhället. Det var året då en katastrofal storbrand lade stora delar av Norrköping i aska och gjorde tusentals människor hemlösa, och det var året då det stränga kaffeförbudet – som plågat rikets medborgare under fem långa år – äntligen hävdes. Mitt i denna tidsepok, den 10 mars 1822, födde Johanna Nilsdotter sin dotter Christina Johannesdotter (min mormors mormor) på släktgården i Viddesgärde, Ödsmåls socken. Gården var fylld av traditioner och hade varit i familjens ägo ända sedan 1700-talet.

Dagen efter födelsen döptes den lilla flickan i Ödsmåls kyrka. Runt dopfunten samlades trogna släktingar och grannar som klev fram som dopvittnen: hennes fars tremänning Olof Berndtsson från Skår, morbrodern Andreas Nilsson från Lilla Åregren och hennes moster Sophia Nilsdotter från Södra Starrkärr. De lovade alla att vaka över Christinas korta och långa stigar i livet. Christina föddes in i en livlig syskonskara. Hon växte upp sida vid sida med sina bröder Petrus, Anders och Johan samt systrarna Inger Maja och Gustava. Det fanns också en lillasyster som fick bära samma namn, Christina, men vars livslåga tragiskt nog släcktes när hon bara var tre år gammal.

Barndomshemmet i Viddesgärde var ett generationsboende. Familjen bodde på gården som ägdes av Christinas farfar, Peter Olsson. År 1828 hade farfadern blivit änkeman, och för att klara de tunga dagsverkena tog familjen hjälp av drängen Niklas Andersson och pigan Olena. Åtta år senare, 1836, hade ålderdomen hunnit ifatt farfar Peter. Han var då för skröplig för att orka driva det stora jordbruket, och Christinas far, Johannes, tog formellt över ägandet. Nya ansikten dök upp på tunet när drängen Elias Olsson anställdes för att ersätta de gamla tjänstefolken, och 1838 utökades familjen ytterligare när minstingen Johan föddes.

Kapitel 2: Torparhustru på Stora Gullborga och Samslåttern

Christina växte upp till en plikttrogen ung kvinna, väl förtrogen med landsbygdens alla sysslor. År 1850 tog livet en ny vändning när hon mötte "ungkarlen" Andreas Johansson från Byhn i Ödsmål. Kärleken spirade, och den 7 april samma år, när Christina var 28 år gammal, togs lysning ut och de sammanvigdes. Det unga paret skapade sitt första gemensamma hem på gården Stora Gullborga i Ödsmål. Andreas kom under åren att arbeta hårt och bar titlar som både torpare, husägare och strandsittare – ett tecken på det bohuslänska livet där man ofta tvingades kombinera jordbruk vid kusten med fiske och sjöfart. Att Andreas även kallades "strandsittare" är väldigt typiskt för Bohuslän. En strandsittare var en person som bodde på ofri grund precis vid strandkanten (som vid Skedhammarsviken där Samslåttern låg) och försörjde sig på havet – genom fiske, fraktfart eller arbete i hamnarna.

Den 9 februari 1851 föddes deras första barn, sonen Johannes, och i det lilla hushållet fick Christina nu hjälp av den unga pigan Berta Torkelsdotter. Två år senare, den 24 november 1853, kom sonen Leonard Johan till världen på Stora Gullborga. När han döptes var det Bernt i Lillhammar och Anders i Byhn som stod som vittnen.

Släktens globala gren: > Sonen Leonard Johan var en äventyrlig natur. När han växte upp fattade han det djärva beslutet att lämna Bohuslän och korsa världshaven. Han bosatte sig i Sydafrika och planterade därmed de första fröna till den sydafrikanska grenen av min släkt.

År 1859 har familjen flyttat från Stora Gullborga till torpet Samslåttern som tillhör Mellangården i Byhn. Torpet hette ursprungligen "Ängen" och torpet fick enligt Ödsmålsbygden flyttas när järnvägen skulle dras fram 1907, inte bara en gång utan två gånger då sträckningen ändrades visar hur det gamla bondesamhället fick ge vika för industrialiseringen. Järnvägen band ihop de isolerade bohuslänska kustbyarna med Göteborg, men det innebar också slutet för många gamla torpmiljöer..  Torpet finns inte kvar idag men den låg på den tiden alldeles innanför Skedhammarsviken, där Strävlidens reningsverk ligger idag. Om du klickar på länken ovan så kan du se exakt var gården låg. Detta år den 31 maj då föds dottern (min mormors mor) som döps till Bernhardina Josefina. Mormors mor får också en egen berättelse om sitt liv på samma sätt som brodern Leonard.

Kapitel 3: Solstormen och de mörka nödåren

Hösten 1859, när lilla Bernhardina Josefina bara var några månader gammal, drabbades planeten jorden av den största geomagnetiska stormen i dokumenterad historia – Carrington-händelsen. Den 1–2 september lystes natthimlen upp av ett så kraftigt norrsken att människor i nordöstra USA kunde läsa tidningen mitt i natten, och gruvarbetare i Klippiga bergen vaknade och började steka frukost i tron att det var morgon. Telegrafsystem i Europa och Nordamerika slog ut gnistor och fattade eld. Men på torpet Samslåttern i Ödsmål lyste nog bara den vanliga fotogenlampan eller talgljuset; familjen märkte förmodligen ingenting av det globala teknologiska kaoset på sin lugna plats vid viken.

Men svårare tider väntade. Runt 1862 började Christinas hälsa svikta, och hon beskrevs som bräcklig. År 1867 blev ett djupt sorgkantat år för henne. Den 3 november tvingades hon ta ett sista farväl av sin mor Johanna Nilsdotter, och bara sex månader senare, den 24 november, gick även hennes far Johannes Pettersson ur tiden.

Direkt efter denna personliga sorg drabbades hela Sverige, och inte minst Bohuslän, av de fruktansvärda nödåren 1867–1869. Efter en fin vår 1868 slog en extrem, tropisk hetta och långvarig torka till och höll ett järngrepp om naturen ända till september. Christina och Andreas tvingades se sina magra skördar på Samslåttern brännas bort på åkrarna. Brunnarna sinade och kornas mjölk blev blodblandad av hettan och bristen på vatten. Foderbristen var så akut att boskap, grisar och hästar i hela socknen tvingades nödslaktas. I stugorna tvingades man mala bark, halm, mossa och lindskott för nödbröd, och de allra fattigaste överlevde på välling gjord på malda djurben.

Kapitel 4: De sista åren i Stenungsund

När nöden väl gav vika och åren rullade vidare, sökte sig familjen mot nya horisonter. År 1879 – samma år som fysikern Albert Einstein föddes nere i Tyskland – lämnade Christina och Andreas torpet Samslåttern. De flyttade till Stenungsund där de lyckats förvärva ett eget hus. Med på flytten var dottern Bernhardina Josefina.

Några år senare, 1885, var hemmet i Stenungsund tillfälligt navet för familjens stora världsomspännande kontakter. Dottern  Bernhardina Josefina hade kommit hem igen efter att ha arbetat en tid som piga i Göteborg. Men mest spännande av allt: i huset bodde just då Emilie Sofie Carlsson Holmgren från Karlshamn – kvinnan som tagit det modiga steget att gifta sig med Christinas son Leonard Johan, och som nu var på besök från det avlägsna Sydafrika.

Den 10 juli 1895 slocknade Andreas livslåga efter ett långt liv av strävsamt arbete. Han avled av ålderdomssvaghet och begravdes i Norum, Stenungsund. Som 73-årig änka stod Christina nu ensam. Hon tvingades lämna det egna huset och flyttade till Stenunge by, en historisk plats söder om Vetteberget med rötter ända ner i medeltiden och dess namn förekommer i skrift första gången 1388. Men människor hade bott i området långt innan dess. Där hyrde hon in sig på gården Västergård.

Livets sista kapitel blev kargt för Christina. Den 30 mars 1908, tretton år efter sin makes bortgång, avled hon av ålderdomssvaghet i en aktningsvärd ålder av 86 år. I kyrkboken var hon då skriven som fattighjon – ett öde hon delade med många gamla kvinnor på landsbygden som överlevt sina män och inte längre orkade arbeta.

Att Christina dör som "fattighjon" 1908 kan vid en första anblick verka sorgligt, men det var tyvärr den bistra verkligheten för majoriteten av äldre kvinnor ur arbetar- och torparklassen vid sekelskiftet. Det fanns ingen allmän folkpension i Sverige (den infördes först 1913). Om en kvinna blev änka, barnen flyttade långt bort (som i hennes fall, till Sydafrika eller Göteborg) och hon själv blev för gammal eller bräcklig för att arbeta, var hon helt beroende av socknens fattigvård. Att bo som inhyst på en gård som Västergård i Stenunge by innebar att socknen betalade för hennes sängplats och enkla mat under hennes sista år i livet.

Den 10 april 1808 begravdes hon, men hennes minne lever vidare som den starka, bohuslänska urmoder hon var.

Släktkrönikan på min matrilinjära sida (morssidan, del 5) fortsätter med Christina Johannesdotter´s dotter Josefina som levde mellan 1859 - 1938 i nästa avsnitt:

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.