Med en ny trevlig bekantskap (Peo Kallies) tog jag mig till Tyskland och Polen den 22 augusti. Första etappen var att ta sig från Hällingsjö till Trelleborg för att ta färjan till Rostock. Vi undvek motorväg nästan hela vägen och hade en otroligt fin körning utmed Hallands kustväg till Båstad via Torekov och hela Bjärehalvön innan vi till slut kom till färjeläget i Trelleborg .
Kan verkligen rekommendera den vägen hit som vi tog utmed hela kusten, för den som är intresserad så har jag gpx-fil att dela, bara att höra av sig.
22 augusti: Kustvägar, ett lagom illegalt frieri och stendött ljus
Morgonsolen stod fortfarande lågt när vi rullade ut från Hällingsjö. Jag hade sällskap av en ny, otroligt trevlig bekantskap – Peo Kallies. Framför oss låg ett oskrivet blad och målet för dagen var Trelleborg, men att harva på den själlösa motorvägen var aldrig ett alternativ. Istället vek vi av mot kusten och lät motorcyklarna äta sig fram längs Hallands vackra kustväg. Känslan av den salta havsluften, det flacka landskapet och motorljudet som studsade mot de öppna vidderna var ren magi.
Vi snirklade oss ner genom sträckan, tog en välförtjänt kaffepaus i Halmstad utanför Peo’s försäljningskontor vid IVT Center, där glänsande hojar parkerades framför flaggorna i solskenet. Färden fortsatte sedan ut på Bjärehalvön. Att lägga ner cyklarna i kurvorna runt Torekov och se havet öppna upp sig innan vi klättrade över Båstads kuperade backar var körglädje i sin renaste form. Det är en sträcka jag varmt rekommenderar till alla som vill uppleva svensk sommar från sadeln.
När vi slutligen rullade in mot Stena Line i Trelleborg förvandlades den harmoniska resan till ett litet äventyr. Vid inpasseringen strejkade vår bokningskod fullständigt. Bommen förblev envist stängd. Men på en motorcykel ser man möjligheter där bilar ser hinder. Vi sneglade på varandra, noterade gluggen bredvid bommen och smet helt sonika förbi. Ingen kontrollerade oss – i teorin hade man kunnat köra ombord helt utan biljett den kvällen! Snart stod maskinerna tryggt surrade med spännband på däck.
Väl uppe i receptionen tog Peo chansen att lätta upp stämningen. När vi skulle hämta hyttnycklarna spände han blicken i den ganska snygga och trevliga tjejen bakom disken och frågade, helt utan förvarning, om hon var singel. Han hävdade att han absolut behövde gifta sig till nästa helg. Frieriet gick väl kanske inte riktigt som Peo tänkt sig – hon bjöd på ett leende men inget ja – och vi fick oss ett gott skratt. Kvällen avslutades på däck med ett par kalla öl i solnedgången innan vi kröp till kojs för att vila ögonen några timmar.
När färjan lade till i Rostock och rampen fälldes ner möttes vi av ett nattsvart Tyskland – och en mindre katastrof. Hela belysningen på min hoj var totalt stendöd. Inte en glimt. Det var bara att navigera i mörkret till första bästa bensinmack. Under lysrörens sken skruvade vi isär lamphållaren, slet i kablar och kontrollerade varenda säkring, men allt såg helt ut. Jag köpte till och med en ny H4-lampa för att ersätta LED-lampan som satt i, men det var fortfarande lika kolsvart.
Utmattade tog vi beslutet att köra "illegalt" genom natten till hotellet. Men det märkliga med motorcyklar är att de ibland har en egen själ; precis när vi rullade iväg från macken hoppade belysningen plötsligt igång igen! Det var nog bara ett glapp som löst sig efter allt ryckande i kablarna. Väl framme på Penta Hotel i Rostock hittade vi raka vägen till baren. Där råkade det pågå en after work med ett tyskt kriminalfilmsteam. Bartendern tog för givet att vi hörde till filmcrewet, så det blev några gratis stövelpilsner och tilltugg innan kudden till slut kallade. Totalt 348 fantastiska (och svettiga) kilometer denna dag.
23 augusti: Boddenlandschaft, en gömd hamnpärla och "stövel-öl"
Morgonen erbjöd en duktigt varm och helt underbar cruisingdag. Vårt slutmål var Stralsund, men vi vägrade återigen den rakaste vägen. Istället styrde vi norrut mot kustlinjen och lät hojarna svepa fram genom Nationalpark Vorpommersche Boddenlandschaft. Vägen här är som gjord för MC-åkning: mjuka kurvor flankerade av djupgröna skogar på ena sidan och det glittrande lagunlandskapet (Bodden) på den andra.
Peo är en man som älskar att köra dit näsan pekar. När lunchsuget satte in och hans näsa plötsligt pekade mot en liten träskylt där det stod "Hafen Althagen", svängde vi av till höger. Vi rullade genom den pittoreska lilla byn och hamnade i en absolut pärla till hamn. Vid träbryggorna låg gamla traditionella Zeesboote med sina karaktäristiska bruna segel och guppade på det gröna vattnet. Det blev en fantastisk lunch med kalla öl i en miljö som kändes som tagen ur ett vykort.
Framåt eftermiddagen nådde vi Stralsund och rullade in under hotellskylten på det anrika Hotel zur Post (ett ställe som tyvärr numera har stängt permanent under 2026). Hotellet hade ett fantastiskt underjordiskt garage byggt speciellt för motorcyklar – komplett med tvättmöjligheter och verktyg, där de ibland arrangerar MC-träffar med servering.
Innan vi ens hunnit ta av oss hjälmarna i receptionen stod det två iskalla öl framför oss. Men det här var inte vilken öl som helst, det var Peo's heliga standard: Stövel-öl. Regeln är stenhård – du får inte ta av dig MC-stövlarna förrän den första klunken har landat i magen efter en dags körning.
Efter att ha svirat om tog vi en promenad genom Stralsunds historiska stadskärna. Middagen på restaurang Stralsunder Jung blev en riktig höjdare med utsökt fisk och ett perfekt kylt vitt vin. Vi drog vidare till en bar i hamnen för ett par Gin & Tonics i kvällsvärmen och avslutade natten med en sista GT på det mäktiga torget, precis framför silhuetten av den gotiska kyrkan Sankt Marien. Planen för morgondagen? Polen. Eller kanske inte. Den här resan har inget fastställt mål – målet är själva resan.
24 augusti: Den polska rivieran och Hanse-båtar i Greifswald
Solstrålarna skar genom hotellgardinen från en klarblå himmel. Det var nästan i varmaste laget för att dra på sig skinnstället, men man ska inte klaga. Vi siktade på en rundtur mot Polen och staden Świnoujście. Vägen tog oss via ön Usedom, även om just den sträckan var i tråkigaste laget med sina långa, spikraka asfaltsband genom landskapet. Plötsligt, utan att vi ens märkte att vi korsade en gräns, var vi i Polen.
Vi snurrade runt i Świnoujście och letade oss ner till gästhamnen. Bland tegelbyggnader och båtmaster hittade vi en charmig pub och bistro i rustikt rött tegel. Vi parkerade cyklarna och beställde glass – Peo med en läsk och jag med en stark kopp kaffe.
Świnoujście bjöd dock på rejäla vägarbeten som snabbt gjorde mig totalt förvirrad. Efter lite virrvarr hittade vi till slut fram till den polska rivieran. Stranden var fantastisk: milslång, finkornig sand och proppfull med badsugna människor i hettan. Vi köpte mer dricka, sjönk ner i ett par sköna solstolar och bara njöt och spanade in folklivet medan svetten torkade i havsbrisen.
På vägen tillbaka västerut stannade vi till i badorten Heringsdorf på den tyska sidan. Det visade sig pågå en hälsomässa längs strandpromenaden med ett gäng trevliga food-trucks. Det blev en perfekt, spontan lunch i gräset med en kall öl.
Mätta och belåtna gasade vi vidare mot den gamla hansastaden Greifswald. Vi parkerade vid ån Ryck i stadsdelen Wieck, där de gamla kulturmärkta träskutorna låg på rad mot de historiska tegelmagasinen. Det var en sprudlande oas av liv och rörelse. Eftersom det kända Hanse-varvet ligger här, passade vi på att spana in båtar och hittade snabbt en segelbåt i precis rätt storlek för framtida äventyr, hahaha. Mätta på intryck rullade vi de sista milen tillbaka till Stralsund för att avnjuta en hotellmiddag som ingick i bokningen. En fantastisk dag på 252 kilometer avslutades nöjt i sänghalmen.
25 augusti: Rügens bokskogar, Proras historia och en omegastinn lunch
Idag stod Rügen på schemat, och körmässigt blev det resans absoluta höjdpunkt. Vi styrde in i naturreservatets djupa bokskogar. Vägen var en dröm för en motorcyklist: asfalten ringlade sig som en svart orm under ett tätt tak av ljusgröna löv, och vi lade hojarna från sida till sida i de härliga kurvorna.
Vi lämnade skogen bakom oss och rullade fram mot Prora – Hitlers gigantiska, tre kilometer långa hotellkomplex, som i folkmun skämtsamt kallats för en "arisk avelsfabrik" där semesterfirande soldater skulle producera framtidens generationer. Byggnaderna var monumentalt mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det var fascinerande att se hur delar av denna betongkoloss nu höll på att renoveras och förvandlas till moderna insatslägenheter.
När vi drog vidare mot Glowe började Peos mage återigen kurra så pass högt att det överröstade motorerna. Hungern tog över. Vi rullade ner i Glowes hamn och parkerade våra tunga maskiner precis bredvid en "Parken verboten"-skylt – helt i stil med den rebelliska andan hos en tysk "biker". Vi klev in på "Alte Räucherei" där diskarna svämmade över av nyrökt fisk och delikatesser. Det slutade med att vi beställde en massiv "Omega 3"-lunch. När vi åt upp det sista var vi så proppfulla och "omegastinna" att det nästan var svårt att lyckas gränsla hojarna igen.
Vi kämpade oss upp i sadlarna och körde mot Wiek, där vi rullade ombord på den lilla Wittower-färjan för att ta oss över sundet i det strålande solskenet. När vi nådde fastlandet vred vi på gasen ordentligt. Motorerna fick ryta ifrån längs de tyska landsvägarna hela vägen ner till ön Fehmarn, där vi hade stämt träff med Peos kusin.
Vi anlände till Miramar Camping på sydkusten och möttes av Peo´s kusin utanför husvagnen. Traditionsenligt startade vi med en välförtjänt stövel-pilsner i campingstolarna. Peo, som har tyskt påbrå, skötte snacket galant på flytande tyska medan jag nickade, log och hängde med så gott jag kunde på min högst begränsade skol-tyska.
Efteråt drog vi till den Ferienwohnung vi hyrt för natten, duschade av oss vägdammet och gjorde oss i ordning för kvällen. Det blev ännu en fiskmiddag i absolut världsklass. Kvällen blev både sen och blöt. När vi till slut skulle ta oss "hem" i natten valde vi att gena rakt över de mörka åkrarna. Det var en nästan surrealistisk upplevelse – i avsaknad av ficklampors sken pilade dussintals kaniner runt benen på oss i mörkret medan vi skrattande tog oss fram mot sängen. En riktigt bra dag igen.
27 augusti: Köer i Puttgarden och den danska sydkusten hem
Allt vackert har ett slut, och det var dags för hemfärd. Vi packade cyklarna en sista gång, lämnade Fehmarn och styrde mot färjeläget i Puttgarden. När vi närmade oss hamnen möttes vi av en helt bisarr syn: på andra sidan mitträcket var motorvägen i motsatt riktning totalt igenkorkad. Bilköerna sträckte sig milslånga och stod helt stilla i hettan. Vi skänkte de stackars bilisterna en tanke och skattade oss lyckliga över att vi körde åt rätt håll.
Efter den korta överfarten till Rödbyhavn vägrade vi återigen att bara nöta mil på den tråkiga motorvägen upp genom Danmark. Vi vek istället av mot kusten vid Vordingborg. Vägen ledde oss genom det mjuka, gröna danska kulturlandskapet, upp mot Köge och vidare förbi Köpenhamn innan vi slutligen nådde Helsingborg.
Det var en otroligt fin och värdig avslutning på en resa som saknade fasta punkter, men som gav oss fantastiska vägar, god mat, mycket skratt och en vänskap som smiddes längs asfalten. Målet är trots allt själva resan.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
