Ankomsten till kylan i Rom
Lördagen den 14 januari 2006
Jag hade lyckats passera nålsögat. Av 60 000 sökande globalt inom det företag som jag arbetade för så hade valet fallit på mig och elva andra. Vi var utvalda av FN:s livsmedelsprogram (WFP) för att delta i projektet ”School Feeding” i Tanzania. Innan fältets damm skulle lägga sig över mina kängor väntade fem dygns intensivutbildning vid huvudkontoret i Rom.
Började med att vara ledig under fredagen så att jag kunde förbereda mig för resan till Rom. Jag kommer att delta i en 5-dagars utbildning hos FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) på huvudkontoret i Rom innan jag ger mig ut på fältet i Tanzania. Vid ankomsten till Tanzania kommer ytterligare en utbildning (där jag studerar swahili) att äga rum under några dagar samt för att bekanta mig med UN/WFP-teamet i Dar es Salaam.
Flyget tog mig från ett vintrigt Göteborg via Amsterdams pulserande nav till Rom. När jag klev ut ur terminalen möttes jag inte av den milda medelhavsvärme jag hoppats på; jag var klädd för Östafrikas sol men Rom visade upp en bitande, oväntad vinterkyla.
Efter en utdragen och snål förhandling med Roms notoriskt dyra taxichaufförer – där de officiella bolagen krävde svindlande 70 euro för de 25 kilometrarna till hotellet – hamnade jag till slut i en äldre, sliten privatbil. Chauffören, en äldre herre med vag lokalkännedom, nickade till ett pris om 45 euro. Färden gick längs motorvägen A91 in mot staden och därefter söderut mot stadsdelen Laurentina. Det krävdes vaksamhet och kartläsning från baksätet för att vi inte skulle snurra bort oss helt i Roms ytterområden, men till slut skymtade målet i den tilltagande skymningen: **Casa San Bernardo**. Det gamla klostret, numera hotell och konferensanläggning, låg inbäddat i en lummig men förvånansvärt kylig parkmiljö på Via Laurentina 289, långt ifrån stadskärnans larm.
I hotellbaren tinade jag långsamt upp med hjälp av ett glas italienskt rödvin och de första mötena med mina medvolontärer. Andrew och Lisa, två genuina australiensare efter en 28 timmar lång och tröttande flygresa, och Sietske från Nederländerna. Vi delade förväntningar och dämpade samtal över ett glas vin innan tröttheten tog över.
Roms tidlösa kontraster
Söndagen den 15 januari 2006
Vaknade tidigt efter att nästan frusit arslet av mig eftersom hotellrummet är svinkallt, de hade inte satt igång värmen... helt otroligt! Morgonen inleddes tillsammans med Andrew & Lisa från Australien (Cambodia-teamet), Sietske, Johan & Linda från Holland samt Peter från Belgien (Malawi-teamet), samt Elisandra & Jaime från Spanien (Nicaragua-teamet) och hade ett lågmält frukostprat där de sista barriärerna mellan oss bröts. Därefter tog vi tunnelbanans blå linje (Linea B) från Laurentina in mot de centrala delarna för en dags sightseeing.
Vi klev av vid Piazza di Spagna. Spanska trappan reste sig monumentalt framför oss, och vi flanerade vidare ner längs Via Condotti, där lyxvarumärken som Gucci och Pierre Cardin glänste bakom välputsade fönsterglas. Det kändes nästan dyrt att bara kasta en blick på kreationerna. En kort promenad genom de smala gränderna förde oss till Fontana di Trevi. Det barocka mästerverket dånade av vatten, men till skillnad från Anita Ekbergs berömda bad nöjde vi oss med att huttra i kylan, ständigt iakttagna av de strama, uniformerade *carabinieri* som vaktade torget.
Vi fortsatte till Colosseum, där turister flockades runt lokalbor utklädda till gladiatorer som erbjöd fotografier för fem euro. Rom var sig likt; 25 år hade gått sedan mitt förra besök, men stadens historiska hjärta slog i precis samma oförändrade takt.
Efter lunch på hotellet anslöt fler gruppmedlemmar: Melanie och Frank från Tyskland, som var på väg till Gambia, samt Janet från Storbritannien – kvinnan som skulle bli min fasta partner under de kommande tre månaderna i Tanzania. Vi hälsades välkomna av Christel, Carla och Derry från WFP:s stab.
På kvällen guidade Carla oss genom Roms historia med en smittande passion. Vi rörde oss förbi Forum Romanum och det pampiga Piazza Venezia innan hon tog oss till en intim, undanskymd vinbar för tilltugg och lokala viner. Kvällen kulminerade i Trastevere – de bohemiska kvarteren väster om Tibern där romarna själva äter. Mellan murgrönsklädda fasader och slamrande tallrikar serverades fantastisk mat innan en chartrad buss rullade oss tillbaka till Laurentina i natten.
Pasta, mjöl och allvar
Måndagen den 16 januari 2006
Allvaret började. Utbildningssalarna i Casa San Bernardo fylldes av diskussioner om partnerskapet mellan TNT och WFP. Alla vi 12 volontärer ombads att uttrycka våra förväntningar inför de kommande dagarna och vad vi kan förvänta oss under volontärarbetet i destinationslandet. Ganska intressant att lära sig hur olika förväntningar kan se ut. Ludo Ulrich, direktör för organisationen *Move The World*, lade ut texten om våra roller och programmates mål. Vi fick djupgående genomgångar om hiv/aids-situationen i våra mottagarländer samt näringsprogrammens uppbyggnad.
Han frågade om vi visste vad som var det viktigaste att ha med sig i fält och varför, gissningarna var fler men ingen hade rätt. Han tog fram en kondom och fnissen spred sig, tankarna hos alla var väl att det gäller att skydda sig med tanke på HIV... men återigen fel, kondomen var det bästa man kunde ha om man blev strandsatt ute i ingenstans eftersom det var en ypperlig "ballong" som man kunde hämta vatten med!
Dagen avslutades med att vi kvitterade ut vår utrustning: bärbara datorer, kameror, myggnät och det obligatoriska, sterila medicinska nödpaketet fyllt med kanyler och förband – en påminnelse om att vi snart skulle befinna oss långt utanför den moderna infrastrukturens trygghet.
Utflykt till Frascati
När kvällen kom väntade en kulinarisk eskapad. En buss tog oss ut ur Rom, sydostut längs Via Anagnina mot de böljande albanska kullarna (*Castelli Romani*). Resan till den historiska vingården **Santa Benedetta**, belägen på Via-asfalten mellan de pittoreska byarna Frascati och Monte Porzio Catone, tog drygt 30 minuter.
Omgivningen här är slående; vinstockar klättrar längs kullarna och luften är klarare än i staden. Santa Benedetta är den äldsta vingården i Castelli Romani, en gammal klosterfastighet förvandlad till en rustik *cantina*.
Här möttes vi av en genuin italiensk ”mamma” som skulle lära oss konsten att knåda äkta pasta för hand, med lokalt producerat mjöl och gårdens egna ingredienser. Vi stod uppradade runt det långa träbordet. När vår instruktör inspekterade resultatet hände det mer än en gång att hon, med ett brett leende och ett utrop av ”Bravissimo!”, lättsamt daskade till oss på kinden med mjölvita händer. Det var en syn för gudar.
Pastan kokades direkt, och vi avnjöt vårt eget hantverk tillsammans med gårdens karaktärsfulla vita och röda viner under höga skratt.
Priset för humanitärt arbete
Tisdagen den 17 januari 2006
Tisdagen stod i säkerhetens tecken. Kontrasterna mellan gårdagens pastakurs och dagens realiteter var påtaglig. Vi tränades i FN:s säkerhetssystem, personlig hälsa, resesäkerhet och stresshantering. Men framför allt fick vi konkreta instruktioner om hur man agerar vid gripanden, frihetsberövanden eller gisslantagningar.
Statistiken skar som en kniv genom rummet: genom åren hade 95 humanitära arbetare mist livet i tjänsten, varav 28 inom just WFP. Det blev smärtsamt tydligt att den avklarade kursen ”Basic Security In The Field” inte bara var en pappersprodukt – utan den absoluta inträdesbiljetten för att överhuvudtaget få sätta sin fot i de flyktingläger vi planerade att besöka.
(Jag fick veta under proven innan jag blev antagen som volontär att man inte skulle få besöka något flyktingläger runt om i världen utan att ha klarat "Grundläggande säkerhet i fält - personalsäkerhet, hälsa och välfärd". Därför säkrade både Janet och jag att vi skulle genomgå och klara detta prov, eftersom ett av målen med att vara volontär också var att besöka flyktingläger och det ville vi inte missa).
Under kvällens middag på hotellet gästades vi av en tidigare volontär som delade med sig av gripande och hjärtskärande minnen från Gambia. Hennes tårar i ögonvrån vittnade om att de spår man lämnar i fält också är spår som förändrar en själv för alltid.
En vision av helvetet
Onsdagen den 18 januari 2006
Mittveckan bjöd på kulturell brobyggnad och Derry började med att visa oss dagens agenda.
Den tanzaniska representanten Pamela Shao klev fram med en enorm karisma och humor. Hon illustrerade provokativt och skämtsamt hur ”helvetet” skulle se ut beroende på vilken europeisk nationalitet som fick styra de olika samhällsfunktionerna (med fransk polis, brittiska kockar, tyska älskare och italiensk organisation).
Mittveckan bjöd på kulturell brobyggnad och Derry började med att visa oss dagens agenda. Den tanzaniska representanten Pamela Shao klev fram med en enorm karisma och humor. Hon illustrerade provokativt och skämtsamt hur ”helvetet” skulle se ut beroende på vilken europeisk nationalitet som fick styra de olika samhällsfunktionerna (med fransk polis, brittiska kockar, tyska älskare och italiensk organisation).
Efteråt satte jag och Janet oss ner med Pamela för en privat genomgång. Hon målade upp en bild av vårt mål: Dodoma, landet där gogo-folket bor. En region hårt drabbad av fattigdom och torka, som under denna tid på året är extremt het, fuktig och dammig. Hon gav oss också namnen på platser som Mbwabwa i söder och Singida i norr, och rådde oss att inte missa Ngorongorokraterna eller Serengeti om chansen gavs.
Eftermiddagen ägnades åt visuell kommunikation och konsten att berätta en historia så att den berör. Det var vårt uppdrag: att ta med verkligheten hem, väcka opinion och samla in medel.
Kvällen var ledig så vi promenerade till en lokal pizzeria i hotellets närhet. Skillnaden mot pizzorna hemma i Sverige var total – tunna, frasiga bottnar med enkla men råvarustarka ingredienser.
Jag hade under natten klippt ihop en film i Windows Movie Maker som jag döpte till ”Team 9”, fylld med våra ansikten, interna skämt och musik. När vi såg den tillsammans skrattade vi så vi grät. Det var ett nödvändigt skyddslager av glädje innan vi skulle resa iväg och möta fattigdomen på riktigt.
I händelsernas centrum
Torsdagen den 19 januari 2006
Hela torsdagen tillbringades på WFP:s högkvarter vid Via Cesare Giulio Viola. Byggnaden är ett modernistiskt glaskomplex i Roms sydvästra utkanter. Vi besökte det topphemliga krisrummet – det strategiska hjärta varifrån organisationen koordinerade insatserna under tsunamin i Indiska oceanen och jordbävningen i Pakistan. Skärmar lyste med realtidsdata, satellitlänkar och prognoser över politiska val och annalkande torka.
Vi fick också träna lite här inne på kontoretHär fick vi även de saker som vi beställde tidigare från WFP:s presentbutik, jag köpte själv en riktigt fin väst, keps och en riktigt stor schweizisk armékniv till bra priser.
Avskedsmiddag på Via Appia Antica
WFP bjöd på avskedsmiddag på en anrik restaurang belägen längs **Via Appia Antica** – den gamla romerska militärvägen sydost om stadens centrum. Omgivningen här är närmast sakral, kantad av pinjeträd, antika ruiner och katakomber.
Vid ankomsten fördes vi direkt ner i en djup, sval vinkällare där flaskorna låg staplade i tusental längs de råa stenväggarna. Här serverades vi ett vältempererat vin och en bit lagrad ost som passade perfekt ihop. Ovan mark serverades sedan en oklanderlig trerätters middag med fritt flödande viner.
Tal hölls, assistenterna önskade oss lycka till, och Andrew tackade å gruppens vägnar för en vecka som överträffat alla förväntningar.
På bussen hem tog Australien-teamet mikrofonen och började sjunga till allas stora förtjusning. Sedan tog Jamie från Nicaragua-teamet över mikrofonen och drog igång en bejublad, improviserad version av ”Macarena” som fick hela bussen att gunga. Festen fortsatte sedan i hotellreceptionen med ytterligare några flaskor vin och hysteriska skratt långt in på småtimmarna.
Mot Kilimanjaro
Fredagen den 20 januari 2006
Den sista dagen i Rom lämnades fri för kontemplation. Vi tog metron till Vatikanstaten för att beskåda Vatikanmuseerna och Sixtinska kapellet. Tyvärr fick den förtätade stämningen ett abrupt avbrott i tunnelbanans trängsel då en av tjejerna i Malawi-teamet blev bestulen på sin plånbok. Kort spärrades snabbt och försäkringen täckte förlusten, men det var en påminnelse om stadens baksida.
Inne i kapellet, under Michelangelos överväldigande takfresker, lyckades jag tappa bort gruppen i den massiva turistströmmen. Det krävdes ett mobilsamtal från Janet för att lokalisera mig – vårt samarbete fungerade redan fläckfritt.
Together again we had some lunch and a beer before doing further walk down town. Some of us looked for an Internet café as we liked to check our e-mails and update the blogs.
Efter en snabb lunch och en sista öl på stan återvände vi till Casa San Bernardo för att packa om. Jag lämnade kvar mina inköpta flaskor vin och olivoljan från Santa Benedetta i hotellets förråd för att hämta upp dem vid utvärderingen i april. I lobbyn samlades vi en sista gång för att föra över bilder mellan våra bärbara datorer. Det blev ett känslosamt avsked med varma kramar innan taxibilarna rullade fram.
Nu sitter jag på flygplatsen Leonardo da Vinci-Fiumicino. Klockan har passerat midnatt och planet mot Addis Abeba i Etiopien är redan 40 minuter försenat. Jag blickar ut över startbanan och funderar på hur jag ska formulera mina första dagboksanteckningar för den dokumentär som är tänkt ska sändas i Sveriges Radio P1 under våren. Planet lyfter till slut, två timmar efter tidtabell, mot Etiopien och den anslutande flygningen via Kilimanjaro till Dar es Salaam.
Äventyret i Tanzania har påbörjats...
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
