Kapitel 17 – En fantastisk dag i Rudi

Morgon i Dodoma och färden mot bergen

Morgonsolen reser sig över New Dodoma Hotel, där historiens vingslag möter den tanzaniska morgonluften. Med en massa material som behövs för dagens spisbygge lastad både inne i och uppe på taket av terrängbilen och motorn igång rullar vi ut från de lummiga hotellkvarteren och lämnar Dodomas snabbt växande stadsmyller bakom oss. Resan mot Mpwapwa-distriktet och Rudi Primary School har börjat och det är nu exakt en vecka sedan vi senast besökte Rudi Primary School.

Vägen sträcker sig fram som ett bränt terrakottafärgat band genom ett landskap präglat av den centrala tanzaniska högslätten. Snart skiftar asfalten till dammig rödjord. Miljön är stundtals dramatisk; gröna spretiga akacior och mäktiga baobabträd kantar vägen, medan Mpwapwas dimhöljda bergsmassiv reser sig i bakgrunden. Låga moln slöjar in de skogsklädda bergstopparna och skapar en nästan magisk kuliss mot den röda marken. Trots att det är torrt, dammigt och varmt så njuter vi av den vackra naturen.

Utanför städer och byar möter man sällan folk på vägen men den här gången hamnar vi bakom en gammal skumpande lastbil fullastad med pryttlar och pinaler, färgglada plastdunkar, säckar hänger utanför lastbilen, baktill hänger en plog och på flaket sitter en massa människor ovanpå bland annat gamla plastburkar som man vanligtvis tar vara på och använder för att samla vatten eller förvara saker i. De blickar nyfiket ner på oss när dammet från vägen yvigt yr runt hjulen innan vi kör om lastbilen.

Ankomsten till Rudi och frukostkaoset

Det har gått exakt en vecka sedan vi sist besökte Rudi Primary School för att hålla ett seminarium om de nya, bränslesnåla spisarna. Tisdagen den 14 februari 2006 är det äntligen dags för själva bygget. När klockan slår 10:00 rullar vi in på den röda gassande skolgården, inramad av höga, skuggande träd och enkla tegelbyggnader.

Vid vår ankomst håller skolan precis på att servera frukost till de totalt 647 eleverna. Stämningen är livfull och köerna långa. Förväntansfulla barn i alla åldrar – från de minsta förskolebarnen till de äldre grundskoleeleverna – står uppradade i långa startled med sina kulörta plasthallar och muggar i händerna. Många av barnen bär färgglada kepsar bakfram eller snett på sned och möter kameran med sturska, charmiga blickar.

Jag, Janet och Msafiri kliver direkt in för att hjälpa till med utdelningen av den varma majsgröten från de stora svärtade kittlarna, som varit placerade direkt över den öppna elden i det rökiga skolköket, portionerar vi noggrant ut så att varje elev får lika mycket.

Det uppstår dock snart en lite dråplig, om än bekymrande, upptäckt: matlagningen har skett med en viss "konstnärlig frihet" gällande renhållningen. I den rykande majsgröten flyter både skalrester och ett och annat obetänksamt flygfä. Vår chaufför Msafiri – klädd i sin stilrena ljusblå skjorta – tvekar inte att ta bladet från munnen. På klockren swahili förklarar han vänligt men bestämt för skolans kokerska att maten faktisk är till för barnen, och att hälsohygienen måste tas på största allvar: inga flugor och inga majsskal i kittlarna framöver! Kokerskan, iklädd sin svartmönstrade huvudduk och grönmönstrade klänning, lyssnar uppmärksamt medan rökpelarna stiger runt heta kittlar där dagens skollunch redan håller på att kokas. Man kan inte låta bli att le åt situationen och fundera på om hon tillämpar samma rustika städfilosofi i sitt eget kök där hemma...

Byggkaos, tomatskalning och varma skratt

Medan tallrikarna skrapas rena startar det stora spismurningsprojektet inne i det sotiga köksutrymmet. Arbetet kräver rejäla förberedelser: utanför byggnaden står en ung man barfota i den blöta leran och stampar samt skyfflar kraftfullt för att knåda till det perfekta lermurbruket. Inne i köket sätter hantverkare (fundi) och murare i gång i ett imponerande tempo. Peter från MIGESADO deltar aktivt i arbetet och syner noggrant de vinklade plåtrören. Det gjuts cement från gula hinkar och röda plåtcylindrar muras in i spisskelettet tillsammans med röda tegelstenar och armeringsnät. Hantverkarna smörjer in murverket med ett tjockt lager röd lera med bara händerna för att ge spisen dess bränslesnåla isolering. 

Det tar inte lång stund förrän det lilla köket blir helt överfullt av engagerade bybor som vill hjälpa till – och nyfikna åskådare som lutar sig mot lerväggarna för att följa hantverket. Det råder en sådan sprudlande byggnyfikenhet att det blir rentav trångt där inne, varför vi beslutar att kliva ut i den friska luften och lämna murarna till sitt hantverk.

Ute på skolgården ställs upp några enkla trästolar i trädens svalkande skuggor. Snart blir Janet och jag involverade i lunchförberedelserna. Sittande på trästolarna med en aluminiumskål i knät hjälper vi till att skala och skära tomater och lök till den gemensamma måltiden. Skolans lärarinnor och kokerskan samlas runt omkring i sina färgstarka mönstrade klänningar – en i stolt vinröd dräkt med vit krage, en i blåmönstrad dräkt, och andra i lysande gula och gröna mönster med matchande huvuddukar. Kring tomat- och lökskalning uppstår underbara samtal fulla av värme och dråplig humor. Janet skämtar och har roligt tillsammans med lärarinnorna, vars skrattsalvor ekar över den röda skolgården. Vi passar på att göra en videointervju med fyra av lärarinnorna som med stor stolthet och engagemang berättar om sin skola. Hela intervjun spelas in och förvandlas till ett minnesvärt och hjärtligt ögonblick.

Som alltid vid våra besök kan jag inte låta bli att gå runt på skolans område och fotografera skolbarn, lärare, kokerska o.s.v

Avsked, nationalsång och ett regn över Mpwapwa

När den nya bränslesnåla spisen står färdigmurad så är det dags för lunch och en del elever har tidigt ställt sig i kö framför utdelningsplatsen.

Själva bjuds vi på lunch tillsammans med rektorn (Head Master) och lärarkåren. Dagens sista och mest stämningsfulla punkt blir att övervara hur skoldagen avrundas. Alla 647 elever ställer upp sig i spikraka led över hela den öppna skolgården. I samlad trupp stämmer de upp och sjunger Tanzanias nationalsång (Mungu ibariki Afrika). De klara barnrösterna ekar över skolområdet och skapar en stund av ren gåshud. Innan de får gå hem för dagen så håller rektorn tal till eleverna och glädjen är total när de får gå hem. Efter sången samlas rektorn, lärarna och skolkommittén för att framföra sina varmaste tack för spisen och rikta sin djupa tacksamhet till TNT, företaget där jag och Janet är anställda. En av samhällets äldre män kliver fram till mig, tar mina händer och kysser dem i ett rörande uttryck för glädje och tacksamhet över donationen. Värmen och ödmjukheten hos människorna här är obeskrivligt rörande.

Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.