Trummornas eko över den röda jorden i Seluka, Tanzania
Från andra sidan gården hördes fortfarande trummornas dova muller. En grupp pojkar satt i skuggan och övade vidare. Jag lade märke till att en av de vackert dekorerade trummorna stod oanvänd och fick, efter en stum förfrågan, låna den. Jag slog mig ner mitt ibland dem. De första slagen var trevande, men efter några minuter hände något. Jag fann den gemensamma pulsen. Takten rann in i armarna, en genuin ”feeling” infann sig, och under en lång, magisk session samtalade vi genom händernas slag mot trumskinnet i väntan på att lunchen skulle serveras. Det var ett sådant där ögonblick då tiden stannar, ett minne för livet som etsade sig fast djupt i själen.