Denna sida har uppdaterats den 23 maj, 2026; CEST 17:52
Fredagsmorgonens ceremoni den 24 februari vid Chaludewa Primary School hade precis avslutats, och luften darrade fortfarande av den intensiva förmiddagsvärmen. Framför oss låg resan till systerskolan, Seluka Primary School, som delade samma rektor och samma hoppfulla framtidssyn.
Vägen mellan de två byarna var ett äventyr i sig. Den smala, gropiga grusvägen skar likt ett djupt, terrakottafärgat sår genom det tanzaniska landskapet. Omgivningarna dominerades av en gles men livskraftig savannvegetation. Akacieträd med sina platta, paraplyliknande kronor och skira grönska kantade vägen och kastade fläckiga skuggor över den torra marken. Landskapet böljade svagt, och i bakgrunden reste sig låga, skogsklädda bergsformationer mot en intensivt blå himmel där bomullstussar till moln drev långsamt förbi. Markens karaktäristiska röda jord letade sig in överallt; den lade sig som ett fint, varmt puder över bilens motorhuv och färgade de torra grässtråna längs vägkanten.
När vi rullade in på Selukas skolgård möttes vi av ett myllrande liv. Skolan, som huserade 354 elever, bestod av enkla men rejäla byggnader i rött tegel med glänsande korrugerade plåttak som reflekterade solens starka strålar. Här, i skuggan av de lummiga träden, var aktiviteten redan i full gång. Det nya projektet – att bygga en energisparande spis – väckte enorm entusiasm. Lokala hantverkare och villiga händer från byn flockades kring murverket. Det fanns ett sådant överflöd av arbetskraft och engagemang att vi själva knappt behövde lyfta ett finger. När spisen slutligen stod färdig, putsad och blank, fick vi äran att signera kaminen. Med sirliga bokstäver ristade vi in våra namn och "TNT-Sweden" i den ännu mjuka plattan på spisens ovansida – ett bestående kvitto på vårt samarbete och vår vänskap.
Före lunch så börjar skolorkestern att spela och den sedvanliga marschen kan börja, först i ledet går tamburmajoren med sin stav och de går runt en stor plan och när de kommer tillbaka till skolan ställer alla upp och vi har en bra tid tillsammans.
Innan lunchtid sprack tystnaden upp av ett plötsligt, rytmiskt dån. Skolorkestern hade samlats under trädkronornas svalka. Längst fram skred den unga tamburmajoren fram med osviklig värdighet, höjande sin vackert snidade trästav mot skyn för att visa vägen. Bakom följde raden av elever i sina prydliga skoluniformer – flickorna i djupblå kjolar och pojkar i khakifärgade shorts, alla med krispigt vita skjortor. Trumslagarna bar sina mönstrade, cylindriska trummor i band över axlarna och slog an en takt som fick det att vibrera i bröstet på alla närvarande. De marscherade i ett långt, disciplinerat led runt den stora, öppna planen, medan den röda jorden virvlade lätt kring deras fötter.
När marschen var över uppstod en stund av ren och skär glädje. Vi plockade fram ett hopprep vi tagit med oss, och på ett ögonblick förvandlades skolgården till en arena av skratt. Flickorna flockades runt repet; vissa hoppade med en otrolig smidighet, två och två, koordinerade i luften medan de vände sig om varandra i perfekta synkroniserade rörelser. Det dröjde dock inte länge förrän jag och Janet, med ett skratt, fick erkänna att våra armar inte besatt samma outtröttliga energi som barnens ben. Vi överlämnade glatt handtagen till några av de äldre eleverna som mer än gärna fortsatte att veva i ett rasande tempo.
Från andra sidan gården hördes fortfarande trummornas dova muller. En grupp pojkar satt i skuggan och övade vidare. Jag lade märke till att en av de vackert dekorerade trummorna stod oanvänd och fick, efter en stum förfrågan, låna den. Jag slog mig ner mitt ibland dem. De första slagen var trevande, men efter några minuter hände något. Jag fann den gemensamma pulsen. Takten rann in i armarna, en genuin "feeling" infann sig, och under en lång, magisk session samtalade vi genom händernas slag mot trumskinnet i väntan på att lunchen skulle serveras. Det var ett sådant där ögonblick då tiden stannar, ett minne för livet som etsade sig fast djupt i själen.
När eftermiddagen led mot sitt slut och vi, fyllda av dagens alla intryck, tog farväl, styrde vi kosan mot Dodoma, Tanzanias officiella huvudstad. Vårt mål var New Dodoma Hotel, en oas som blivit vårt givna tillflyktsort så fort vi befann oss i regionen. Hotellet välkomnade oss med sin svala, eleganta innergård, den inbjudande poolens klarblå vatten och en doft av vällagad mat.
Kvällen bjöd på ett särskilt kärt återseende. Vår kollega Willbroad Karugaba hade bjudit dit sin hustru och deras lille son. Pojken var ett fantastiskt litet charmtroll med stora, nyfikna ögon. Vi överöste honom med färgglada ballonger och ett TNT-kramdjur, och hans pärlande skratt fyllde rummet.
Runt middagsbordet flätades samtalen samman. Vi fick en fascinerande inblick i landets rika kultur och bröllopsseder. Willbroad berättade med ett leende om den traditionella brudgåvan – mahari – som mannen måste betala till brudens familj. I hans fall hade kärleken kostat tjugo kor. Vi fick veta att enligt gamla traditioner värderades ofta en ljusare hudton högre i dessa sammanhang, vilket resulterade i ett högre antal kor – en kulturell detalj som gav upphov till djupa och intressanta samtal under kvällen.
När vi slutligen drog oss tillbaka till våra rum visste vi att helgen som låg framför oss skulle innebära ett annat slags arbete. Lördag och söndag var vikta åt att sammanställa alla våra tankar, forma rapporterna och sortera bilderna. Allt detta skulle skickas till Sverige och Storbritannien för att publiceras i företagets interna tidning. Det kändes svindlande att tänka på att våra upplevelser från de dammiga, färgstarka vägarna i Seluka snart skulle läsas av över 100 000 anställda världen över. Men just då, innan sömnen tog över, var det bara trummornas rytm och barnens skratt som ekade i våra huvuden.
