Hjälpande händer i Chinyanghuku

Det här är dagen då vi måste göra två saker, först att ta oss till Chinyanghuku Primary School för att bygga en energieffektiv spis enligt vår uppgjorda projektplan och sedan att göra ett återbesök i Singonhali för prisförhandling gällande nya skolbänkar som jag tidigare skrivit om

På väg till Chinyanghuku Primary School så skulle vi korsa en bäck (torkad) och här stod en lastbil som inte kunde ta sig över på grund av den "lösa" sanden i den uttorkade flodbädden. Många medlemmar i samhället var här för att hjälpa till och bar stenar att lägga i sanden så lastbilen kunde passera. Då vi har en bil med 4-hjulsdrift var detta inte riktigt ett problem för oss. Men ändå ett "litet" äventyr!

Chinyanghuku Primary School

Skolan vi åkte till ligger inte långt från Singonhali där vi varit tidigare, skillnaden är att Chinyanghuku skall vara en mycket välorganiserad skola. När vi kommer fram möts vi av många människor från samhället såväl som skolans kommitté, rektorn och lärare.

Arbetet startar och många från byn ställer upp för att ge en hjälpande hand för att få fram allt material från förrådet. Allt som behövs från förrådet är snabbt på plats i den nya köksbyggnaden och atmosfären är mycket vänlig och trevlig. Vi ställer också upp för att bära den lera som behövs till spisen som gör det möjligt för muraren och den lokala ”fundi” (hantverkare) att börja med byggandet. Det är många villiga händer på plats och arbetsglädjen är stor...

Bygget av spisen går riktigt fort, de lokala ”fundi” (hantverkarna) är mycket professionella och arbetar snabbt och vet vad som måste göras utan att ställa några frågor. Nyfikna och intresserade bybor tittar på...

Vi behöver inte närvara längre, jag tror att vi stör dem mer än att hjälpa dem så jag tar en titt runt skolan, Träffar några lärare och har en liten pratstund. Det är snart lunchdags och några av de mindre barnen från standard 1 till standard 3 sitter under ett träd i skuggan och väntar på att  deras lunch skall bli klar och serveras. Jag går dit och här är en lärare också och jag frågar om de kan engelska och i så fall vad de kan.

En överraskning

Jag såg att en av eleverna bar på en abacus (en båge med pinnar på, ungefär som vi skulle använda en kulram i Sverige). Jag bad att få låna den och nu det var min tur att räkna för dem och de trodde att jag skulle göra detta på engelska. Förvåningen var stor, där stod de storögda och trodde inte sina ögon och öron för här var en "mzungo" (vit man) som stod och räknade på deras egna språk, d.v.s. swahili från ett till femtio. jag hedrades också med applåder från barnen och vi alla skrattade och njöt av den överraskning som jag bjöd på.

Detta är den andra skolan som vill hedra vårt besök med att servera en get och förbereda den i enlighet med sina gamla traditioner. Geten slaktas på halal-vis och skärs i bitar och vår chaufför är en expert på detta gamla traditionella sättet att göra den speciella såsen som behövs för att använda som dipp till köttet. Det är en specifik del av levern som används och han hjälper mer än gärna till att göra detta. Skolprojektets chef, Willbroad Karugaba är också mycket kunnig och håller fast vid traditionerna och hjälper gärna till att förbereda tarmarna som skall fyllas med en del av köttet på ett mycket specifikt sätt. Jag kan ju säga att jag har känt bra mycket angenämare dofter än detta och den lukt som kommer från den här prepareringen ökar inte direkt på matlusten och aptiten.

Efter en stund har vi fått nog av slakt och styckning och lämnar dom för att gå till barnen som nu skall få sin lunch.

Då vi inte längre behövde hjälpa till med själva spisbygget och medan skolpersonalen utspisar dagens lunch till barnen så åker vi tillbaka till Singonhali Primary School för att träffas enligt den överenskommelse vi hade igår med dess rektor. När vi kommer fram så har vi ett möte med rektorn, skolnämndens ordförande och den lokala snickaren.

Det första att göra är att ta reda på och klargöra vad själva materialkostnaderna är för en skolbänk. Snickaren deklarerar att kostnaden är 7 120 TSH per skolbänk. Sedan kan förhandlingen börja med snickaren hur mycket han skall ha för själva arbetet. Han öppnar med ett mycket högt pris vilket inte är förvånande då vi är "mzungos" och förhandlingarna går fram och tillbaka, ibland är det nästan en vetenskaplig förhandling. Han är långt ifrån ett acceptabelt "marknadspris" och jag gör en jämförelse av hans dagliga inkomster av dessa skrivbord (han kan producera fem skrivbord per dag) och hävdar att han kommer att tjäna bra mycket mer under dagen än rektorn på skolan kommer att göra och detta kan inte accepteras. Även skolnämndens ordförande har ett rakt och direkt samtal med honom och efter ett tag har vi kommit överens om ett rimligt pris, vi har efter en mycket lång och utdragen förhandling lyckats att sänka priset med nästan 59 procent. Det innebär att vi kan beställa så många som tjugofyra stycken skolbänkar, vilket har som resultat att vi löser detta skolproblem helt när det gäller bänkar till alla elever.

Vi informerar även rektorn att för att ta emot vår donation så måste han städa upp klassrummen, dessa ska inte längre användas som förråd. Jag föreslår också att de implementerar en daglig rutin som innebär att de skall sopa av/städa golv varje dag innan lektionerna börjar eller när skoldagen slutar. Han informeras också om att en ceremoni kommer att äga rum vid överlämnandet av vår donation (pengarna från tävlingen "Colour the World") och där han som rektor, lärarna, eleverna och deras föräldrar, skolnämndens ordförande och dess ledamöter samt hela samhället uppmanas att delta. Förmodligen kommer även Distriktets utbildningskommissarie att göra det också och eventuellt några andra viktiga personer.