Denna publicering uppdaterades den 28 augusti, 2024
* Fredag 10 februari 2006 *
Vi lämnar hotellet tidigt på morgonen och vi skall ta oss till Nzugilo och grundskolan som ligger där uppe bland bergen. Om man anser att Malolo som vi besökte igår anses vara “kushoto mwa dunia” (fritt översatt “vid världens ände”) så är detta ännu mera ”kushoto mwa dunia”.
Vi tar samma väg tillbaka som vi kom på till hotellet igår, och här finns massor av apor, via vägen till Sydafrika tillbaka till “krokodilfloden” innan du kan ta vägen till Nzugilo (väg är väl synd att kalla den…). Vi tar oss fram via dalgångar och stäppland.
Tillbaka genom buskarna igen och det är svårt att hitta ”vägen”, men vår förare Msafiri vet … fattar egentligen inte hur han kan veta när och var han skall svänga när han passerat en buske… Men blir tydligen lite tveksam vid ett tillfälle där det tycks finna två olika spår och han frågar en kvinna som råkar promenera där vi är och vi åker vidare.
Plötsligt kommer vi ut på vad som mera liknar en väg men snart är det dags för ett nytt problem med bilen, plötsligt stannar motorn, efter några kontroller verkar det som om det har kommit luft in i bränslepumpen. Som tur är finns det en liten manick som man kan använda och medan du trycker på den försvinner luften och motorn kan startas igen.
Avståndet från Malolo till Nzugilo är bara 17 kilometer, men de sista 12 kilometerna är extrema upp på berget och består av mycket branta backar, steniga och svårframkomliga, att kalla dem vägar är snällt sagt … och dessa sista kilometer tar ungefär två timmar!
Vi närmar oss berget och Msafiri lyckas hitta uppfarten…
Msafiri vet hur man hanterar en Toyota Landcruiser och jag är otroligt imponerad av att Landcruisern lyckas klättra uppför och nedför dessa grova vägar.
Det finns inga bussar eller lastbilar som kan ta sig till Nzungilo. Det är bara fordon av vårt slag som klarar det.
Nu gäller det att hitta resten av vägen, stundtals såg det i mina ögon ut att vara aningen svårt var man kunde köra överhuvudtaget.
Med anledning av detta är de ganska isolerade från de andra byarna som när det gäller livsmedelsförsörjning eller andra varor då det är sådana svårigheter att komma till denna by med vanliga transportmetoder. Till exempel när det gäller matförsörjningen som kommer från UN WFP så lagras maten i Malolo Primary Skola på uppdrag av byn Nzungilo. När de behöver förnödenheter så måste de gå nerför bergsvägen och sedan bära förnödenheterna uppför denna oländigt branta bergsvägen, antingen på huvudet eller använda en åsna när och om det är tillgängligt. Kan du föreställa dig du själv bär en säck ris med en vikt på 50 kilo ditt huvud? Nej, förmodligen inte. Dessa människor lever under mycket speciella förhållanden och har det riktigt tufft. Å andra sidan finns det några positiva saker, inga myggor och sjukdomar relaterat till dessa då byn ligger så högt uppe på berget. Myggorna gillar inte att vara här.
Vi närmar oss byn och det märks bland annat på den avskogning som visar sig, de behöver ved för att kunna elda under matgrytorna.
Här uppe är det inte lika varmt som nere i dalen, en fin bris sveper över det vackra höglandet och landskapet är helt fantastiskt, en av de vackraste platser på jorden jag har sett. En troende anser nog att här uppe är man nära Gud …
Inne i vår bil och uppe på taket har vi cement, skorstenen för den nya spisen och de verktyg som behövs för tegelstenen.
Vi pratar med barnen och jag får återigen låna en abacus av ett av barnen och jag börjar räkna på swahili med hjälp av den.
Skolbarnen tror inte vad de ser och hör (precis som vid vårt besök på en annan skola), att här står en mzungo (vit) och räknar på deras språk. Några bilder tas (naturligtvis) innan vi påbörjar arbetet.
När vi anländer till platsen där arbetet skall utföras så har de förberett så att de har sand och vatten på plats, men som vanligt, vi måste börja hälsa folket. Vi är inbjudna till rektorns kontor och vi introduceras av Willbroad. Rektorn säger att han är väldigt glad att ha oss här och att vi vill hjälpa dem att bygga en ny spis för skolköket. Alla barn kommer ut från skolan för att titta på oss och lärarna låter dem göra det eftersom det är endast är andra gången de får besök av wazungos (vita).
Idag behöver vi bara tillverka cirka hundra tegelstenar, eftersom det här är vad som behövs för kaminen i den här byn.
Efter att tegelstenarna har tillverkats bjuds Janet in av skolkocken, en ung flicka, 18-19 år, för att hjälpa henne att förbereda dagens måltid som består utav ugali (majsgröt)
När det är dags för oss att äta så har skolan sin timme för sång av glädje och bön. Under denna timma så marscherar man runt skolan; tillsammans med trumslagare, och de sjunger kristna låtar. Här i denna by är alla kristna, det finns inga muslimer. Jag spelar in några videosekvenser och jag följer med barnen runt skolan, det är första gången en mzungo deltar 🙂
Så småningom är det dags att åka tillbaka till Dodoma (huvudstaden) där vi skall tillbringa helgen och vi måste återvända nerför samma bergsväg. På vägen ner ser vi en kvinna som bär sitt barn och vi tar med henne i bilen så att hon kan komma ner för berget innan mörkrets inbrott.
Vi har en tuff resa de sista timmarna i mörkret och anländer till hotellet i Dodoma strax innan 21.00.
