Orgelns toner och krutrök över karoon

Berättelsen om Trevor Llewellyn Holmgren (1927–1982)

Bilden nedan visar hur vi är besläktade

Kapitel 1: Buspojken och Guy Fawkes-natten

Den 23 februari 1927 fylldes huset i Kapstaden av ännu ett barnskrik. Järnvägselektrikern John Herman och hans Mimie kunde välkomna sonen Trevor Llewellyn till världen. Trevor växte upp under mellankrigstidens Sydafrika, en tid då staden expanderade och moderniseringen tog fart. Men till skillnad från sina äldre bröder som drogs till järnvägens logistik och tunga hantverk, bar Trevor på en rastlös, konstnärlig energi – och en stor portion bus.

Ett levande minne från barndomen, bevarat av min fyrmänning Ingrid Sheila Holmgren och hennes dotter Laya Clode som idag bor i St.Helens, Tasmanien, Australien, utspelar sig i november 1939. Trevor hade precis fyllt tolv år. Det var den femte november, kvällen då samväldets barn traditionsenligt firade Guy Fawkes Night med brasor och smällare. Trevor hade fickorna fulla av fyrverkerier men saknade något att tända dem med utan att bränna fingrarna. Med ett oskyldigt leende gick han fram till den unga Ingrid Sheila och bad att få låna en cigarett. Cigaretter var den perfekta, långsamt glödande stubinen. Sekunden senare lystes den sydafrikanska kvällshimlen upp av Trevors sprakande pjäser, ackompanjerat av ett triumferande pojkskratt.

Jag är oerhört tacksam för den information som de delat med sig.

Det var djupt rotade brittiska traditioner i den sydafrikanska vardagen under denna tid. Högtiden firas till minne av att krutkonspirationen i London 1605 misslyckades. I Sydafrika, som fram till 1961 var en del av det brittiska samväldet, var detta en av årets största familjefester där barn byggde dockor ("guys") och avfyrade fyrverkerier på gatorna.

Kapitel 2: Gården i Kimberley och den irländska systern

Trevors livstrådar var starkt knutna till Kimberley, den legendariska diamantstaden ute i det karga inlandet. Det var samma stad där min mormor Hilda hade bott under dramatiska år innan ett brutalt mord skakade familjen. Enligt familjevännen Winnie Shelton kom Trevor senare i livet att äga eller driva en gård i just dessa trakter. Jorden runt Kimberley var hård och präglad av den torra Karoo-öknen, men för en man med Trevors energi var gården en plats för frihet.

Det var i skuggan av denna gård, eller möjligen under en resa i dess närhet, som han fann sin livskamrat. År 1951 fördes han samman med Roslyn O'Donahue, en viljestark och varm kvinna som tagit den långa båtresan från Irland till Afrikas sydspets. Roslyn var utbildad sjuksköterska, ett yrke som krävde både stål i ryggen och ett mjukt hjärta. Efter bröllopet styrde det unga paret kosan tillbaka mot kusten och Kapstaden, där Roslyn fick anställning på det prestigefyllda Groote Schuur-sjukhuset.

Att Roslyn kom från Irland till Sydafrika runt 1950 var ingen slump. Efter andra världskriget led Sydafrika av en akut brist på utbildad vårdpersonal. Samtidigt var de ekonomiska förhållandena på Irland svåra. Den sydafrikanska staten startade därför rekryteringskampanjer i Storbritannien och Irland, där irländska sjuksköterskor (som var kända för sin höga utbildningsstandard) erbjöds fria resor, bra löner och garanterat boende mot att de tjänstgjorde inom den sydafrikanska sjukvården.

Sjukhuset är ett av världens mest berömda sjukhus. Groote Schuur (nederländska för "Stora ladan") grundades 1938 och ligger på sluttningen nedanför Devil's Peak i Kapstaden. Det var här som den sydafrikanske kirurgen Christiaan Barnard den 3 december 1967 utförde världens första framgångsrika hjärttransplantation. Att Roslyn arbetade här under sjukhusets formativa decennier innebär att hon var en del av en högteknologisk och extremt krävande medicinsk miljö. Det var också hennes makes broder "sökaren, uppfinnaren och humanisten" Leonard Victor Holmgren som uppfann den mitrala hjärtklaffen som Christiaan Barnard använde.

Kapitel 3: Kapellets orgel och hönsens konsert

Medan Roslyn slet på de vita sjukhuskorridorerna under sina långa och tunga pass, fann Trevor sitt eget sätt att fördriva tiden. Han var djupt musikalisk och hade en särskild passion för orgelmusik. Groote Schuur-sjukhuset var som en egen liten stad och rymde ett vackert, stilla sjukhuskapell. Trevor hade lyckats utverka ett alldeles särskilt tillstånd: han fick sitta vid kapellets stora kyrkorgel och spela medan han väntade på att hustrun skulle stämpla ut från sitt skift. De mäktiga ackorden ekade mellan väggarna, flätades samman med sjukhusets sterila dofter och skänkte en stunds frid åt både vakande anhöriga och trött personal.

Trevors kärlek till instrumentet stannade dock inte på sjukhuset; han spelade jämt. Hemma i bostaden dånade orgeltonerna dag som natt, till den grad att Roslyns irländska tålamod till slut tröt. Orgeln förpassades, under lättsamt familjegroll, ut till förrådet på gården. Där, mitt bland pickande höns och halm, fortsatte Trevor oförtrutet att öva. Man kan bara föreställa sig synen av den musikaliska Holmgren-sonen som drog ut orgelns stämmor i full kraft, medan uppskrämda höns kacklade i kapp med baspedalerna.

Musiken var dock mer än bara ett fritidsintresse; den var hans sociala livsnerv. Varje lördagskväll satt Trevor bakom tangenterna på lokala danstillställningar och fyllde lokalerna med svängig dansmusik som fick Kapstadsborna att glömma vardagens bekymmer. Men när söndagsmorgonen grydde var festmusiken bortblåst. Då klädde han sig i sina söndagskläder, rätade på ryggen och tog plats på orgelpallen i kyrkan för att leda församlingen i högtidliga psalmer.

Trevors "dubbelliv" som sekulär dansmusiker på lördagar och kyrkoorganist på söndagar var ett typiskt fenomen under 1950- och 60-talen. Före TV-ålderns intåg (Sydafrika fick inte TV-sändningar förrän 1976) var lördagskvällens pardans den absolut viktigaste nöjesformen för unga vuxna. Skickliga pianister och organister var ständigt efterfrågade. Att samma musiker förväntades spela andlig musik dagen efter krävde en speciell förmåga att navigera mellan den glada nöjesvärlden och det strikt kalvinsk-brittiska religiösa samfundslivet.

Kapitel 4: Arvet som lever vidare i Tasmanien

Trevor och Roslyn välsignades med tre barn: Brian, Linnea och Jean. De växte upp i ett hem som, trots Roslyns försök att tygla den, alltid var fylld av musik, berättelser och liv.

Trevor Llewellyn Holmgren lämnade jordelivet i juli 1982, endast 55 år gammal, i sitt älskade Kapstaden. Roslyn och barnen lämnades att vårda minnet av en man som vägrade att leva ett tyst liv. Genom åren har familjens förgreningar sträckt sig över världshaven. Idag, decennier senare, är det tack vare Laya Ross och hennes mor Ingrid Sheila Holmgren – bosatta på den fridfulla ön Tasmanien i Australien – som minnet av pojken med fyrverkericigaretten och mannen med hönsorgeln fortfarande lever och binds samman med den svenska släktforskningen på andra sidan klotet.

Nästa avsnitt handlar om John Hermans dotter, Estella som levde mellan 1914 - ? ingick i syskonskaran med Trevor Llewellyn, Leonard Victor, Olof och Ivar:

Vår Sydafrikanska släkt (del 8) - Lärarinnan Estella Holmgren

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.