Doften av sågat trä och grillat kött

Berättelsen om vagnsbyggaren Ivar Herman Holmgren (f. ca 1911)

Bilden nedan visar hur vi är besläktade

Kapitel 1: Spån, svetsloppor och gesällprov

Runt året 1911, medan ångloken drog tunga ridåer av svart kolrök över Kapstadens bangårdar, föddes Ivar Herman Holmgren. Han växte upp i en värld där järnvägens rytmiska dunkande mot rälsen var familjens pulsslag. Fadern John Herman var järnvägselektriker och brodern Olof satt på kontoret, men Herman drogs till det handfasta, till själva skapandet.

I början av 1930-talet klev han in som lärling hos South African Railways (SAR) i Kapstaden. Verkstäderna ekade av hammarslag mot stål, doften av nysågad teak och ek, och gnistsken från svetsarna. Herman lärde sig konsten att bygga järnvägsvagnar från grunden – att foga samman de tunga träpanelerna till eleganta passagerarvagnar, som den stolta modell vi ser på bilden. Det krävdes precision; vagnarna skulle inte bara vara vackra, de skulle tåla tusentals mil över den sydafrikanska kontinentens obarmhärtiga terräng.

I början av 1936 kom det slutgiltiga kvittot på hans skicklighet. I personaltidningen South African Railways and Harbours Magazine från mars 1936 publicerades listan över personalkonsekvenser under rubriken Transfers and Changes in Grade. Under avsnittet för ”Cape Northern – January, 1936” finner man hans namn prydligt markerat med gult:

"H. Holmgren, imp. coach builder, to coach builder, Mafeking"

Mafikeng var en dammig men livlig garnisons- och järnvägsstad, djupt präglad av sin historia från boerkriget.

Att Herman skickades till Mafikeng i januari 1936 var strategiskt. Staden var historiskt känd för den utdragna belägringen under andra boerkriget (1899–1900), men under 1930-talet var det en kritisk järnvägsknut. Det var härifrån som Rhodesia Railways och SAR samkörde tågen som skulle vidare norrut mot dåvarande Rhodesia (Zimbabwe) och ända upp till kopparbältena i Zambia. Tågvagnarna slits hårt i det torra, dammiga klimatet och behövde ständig tillsyn av skickliga vagnsbyggare på plats.

Kapitel 2: Kärlek vid järnvägsknuten i Mafikeng

Det var en helt annan värld än det svala, havsnära Kapstaden. Men det var här, mitt bland bangårdar och halvöknens torra vindar, som Herman fann sitt livs stora kärlek: Frederika Elizabeth Joubert. Frederika, som föddes i Kapstaden den 5 juli 1912, bar på en sorgsen förhistoria. Hon hade gift sig ung med Marthinus Christoffel Coetzee i Mahikeng 1929 och fått en son med honom den 4 mars 1930 som döptes i Mahikeng till Smith Marthinus Christoffel, men äktenskapet slutade tragiskt när hennes make Marthinus gick bort i ett blödande magsår 1934.

Herman och den unga änkan Frederika fann tröst och framtidstro i varandra. Den 7 mars 1936, bara veckor efter att Herman tillträtt sin nya tjänst, klev de in på magistratkontoret i staden. Som framgår av det officiella dokumentet vigdes den 25-årige ungkarlen Herman och den 23-åriga Frederika under enkla men högtidliga former. I marginalen ser vi vittnena J. Bezuidenhout och C. Bezuidenhout skriva under, tätt följt av brudparets egna signaturer: en fast handstil från H. Holmgren och brudens vackra namnteckning, där hon i enlighet med lagens formalia undertecknade med sitt tidigare gifta namn, F. E. Coetzee.

Kapitel 3: Grillfester under apelsinträden och flytten till Salt River

Bland släkt och vänner kom Frederika aldrig att kallas något annat än ”Fittie”. Hon var en kvinna med ett hjärta så stort att det rymde både människor och alla de lösdrivande djur hon ömsint tog hand om.

Deras hem i utkanten av järnvägsområdet blev snabbt en oas. ”Fittie” förvandlade trädgården till ett prunkande paradis fyllt av grönsaksodlingar, nötträd och dignande fruktträd. Men det hon var mest känd för var sin enorma, murade trädgårdsgrill. När skymningen föll över Mafikeng och luften blev sval, tände hon grillen. Doften av perfekt tillredda, saftiga stekar och långsamt rostade trädgårdsgrönsaker spred sig över grannskapet och lockade till sig både järnvägsarbetare och grannar. Herman satt ofta i skuggan av träden efter en lång dag i verkstaden, stolt över sin hustru och det liv de byggt.

Att samlas utomhus runt en öppen eld för att grilla kött (boerewors, stekar och lamm) är, och var, en djupt rotad social institution som överbryggade kulturella gränser. I en järnvägsstad som Mafikeng, där folk ofta var inflyttade från olika delar av landet, blev den gästfria trädgården med doft av grillat en viktig social samlingspunkt.

Det trevliga och ljuva livet i trädgården blev dock kortvarig. Järnvägen krävde återigen Hermans unika hantverksskicklighet närmare Cape Town. I oktobernumret av South African Railways and Harbours Magazine 1936 letar sig ögat ner till rubriken ”Cape Northern – August, 1936”. Där står det skrivet:

"H. Holmgren, coach builder, Mafeking, to Salt River"

Herman och ”Fittie” packade sina tillhörigheter, tog Frederikas lille son i handen och klev på tåget söderut, tillbaka mot Kapstaden och de gigantiska verkstäderna i Salt River. Bilden visar den livliga stationen med skylten "0 MILES ON" – startpunkten för järnvägen, där Herman nu skulle tillbringa sina arbetsdagar.

Verkstäderna i Salt River, alldeles utanför Kapstadens centralstation, var vid denna tidpunkt en av de största och mest avancerade industriarbetsplatserna på hela det afrikanska halvklotet. Detta var inte bara en station, utan ett gigantiskt fabriksområde där South African Railways byggde, reparerade och underhöll tusentals lok och vagnar. Att arbeta som Coach Builder här innebar att man tillhörde en hantverkselit. Vagnarna tillverkades till stor del i ädelträ (som jarrah, pitch pine och teak, vilket syns i virkesannonserna) för att ge passagerarna högsta möjliga komfort och isolering mot både extrem kyla och hetta.

Kapitel 4: Krigets vindar och en ny gnista

Herman och ”Fittie” fick aldrig några gemensamma barn. Frederikas son från det första äktenskapet växte dock upp till en handlingskraftig man som så småningom blev framgångsrik chef inom ett av landets stora guldgruvebolag. Men ett tragiskt efterspel av påssjuka i vuxen ålder lämnade honom steril, vilket gjorde att denna specifika gren av familjen inte fördes vidare till en ny generation.

När det sena 1930-talet övergick i ett mörkt 1940-tal och andra världskriget lamslog världen, förändrades Hermans tillvaro. Järnvägsvagnarna fick stå tillbaka när militären kallade. Med sin djupa tekniska förståelse och vana vid tunga konstruktioner rekryterades Herman som serviceman inom krigsmakten. Han arbetade feberaktigt med att hålla fordon, maskiner och logistikkedjor rullande under de krigsår då Sydafrika fungerade som en vital reparations- och försörjningsdepå för de allierade flottorna runt Godahoppsudden.

När Sydafrika (under ledning av premiärminister Jan Smuts) gick med i andra världskriget på de allierades sida, blev järnvägspersonalen helt avgörande. Tusentals järnvägsarbetare organiserades i tekniska militärförband (South African Engineer Corps). De ansvarade för att underhålla hamnar, bygga militära järnvägar i Nordafrika och Italien, samt ställa om de inhemska verkstäderna till krigsproduktion (tillsyn av militärfordon, pansarbilar och ammunitionstransporter). Hermans insats som serviceman låg helt i linje med denna massiva mobilisering.

När freden slutligen kom 1945 var Herman en förändrad man. Åren i krigets tjänst och uppväxten med en elingenjör till far hade väckt en ny entreprenöriell ådra i honom. Han bestämde sig för att lämna den trygga anställningen vid South African Railways. Herman startade eget företag inom elbranschen och bytte ut träspånen och vagnsplåten mot kablar, strömbrytare och generatorer i ett Kapstaden som kokade av efterkrigsoptimism.

Här, i skuggan av Taffelberget, lever minnet kvar av Herman och ”Fittie” – hantverkaren som byggde vagnarna som band samman ett enormt land, och kvinnan vars trädgårdsgrill lyste upp de sydafrikanska kvällarna.

Nästa avsnitt handlar om John Hermans son, Trevor Llewellyn som levde mellan 1927 - 1985:

Vår Sydafrikanska släkt (del 7) - "Organisten" Trevor Llewellyn Holmgren

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.