Garagemekanikern som tämjde hjärtat

Berättelsen om Leonard Victor Holmgren (1907–2002) – sökaren, uppfinnaren och humanisten

En släktkrönika på min mors sida (Vår Sydafrikanska släkt, del 4)

Leonard är en utav fem Sydafrikanska tremänningar till min mor och släktskapskartan ser ut som nedan.

Kapitel 1: Pojken från Portswood Road

Den 4 november 1907 fylldes huset på Portswood Road i stadsdelen Green Point av ett första barnaskrik. Det var John Herman´s och Mimies förstfödde son som kommit till världen: Leonard Victor Holmgren. Green Point sjuder av liv; Atlantvågorna slår mot stranden och hamnens tunga maskinerier mullrar i bakgrunden. Här, i en syskonskara som snart räknar fem huvuden, växer Leonard upp med blicken riktad mot hur saker och ting fungerar. Där fadern Herman ser elektricitetens praktiska ledningar, ser den unge Leonard mekanikens oändliga möjligheter att lindra mänskligt lidande.

Han hade 4 syskon som alla föddes på samma adress;

• Olof, född 1908
• Ivar Herman, född 1911
• Estella, född 1914
• Trevor Llewellyn, född 1927

Tiden går och den unge pojken växer upp till en reslig, stilig man med skarpa, intelligenta drag bakom runda glasögon. Han tar anställning inom staten som civilanställd tjänsteman. Men hans sanna kall väntar utanför kontorstid.

Vid 27 års ålder möter han kvinnan som ska stå vid hans sida under livets mest intensiva år. Margaret Brown är en bokhållare och kontorist, född i Storbritannien 1913, som emigrerat till det soliga Sydafrika. Den 2 november 1935 lovar de varandra evig trohet under ett vackert höstbröllop på Wale Street i Kapstaden. I det officiella vigselregistret ser vi baptistpastorn J. Walkers eleganta namnteckning, flankerad av vittnena M. Brown och H. Wannenburgh. Det handskrivna dokumentet bär också prov på parets egna underskrifter: Leonard Victor Holmgren och Margaret Brown. Ett färgfotografi från dagen visar en allvarlig men stolt brudgum i mörk kostym bredvid sin vackra brud i kritvit slöja, medan en liten blomsterflicka blickar mot kameran med oskyldig blick.

Snart fylls hemmet av barnskratt. Den 19 april 1938 föds dottern Sheila Ingrid, och fem år senare, mitt under brinnande världskrig den 8 april 1943, fullbordas familjen när sonen Erik Victor föds.

Jag tycker att Leonard är väldigt lik sin fars kusin i Sverige som heter Andrew Leonard Rudolf Biberg, eller hur?

Kapitel 2: Miraklet i garaget

Under efterkrigstiden förvandlas Leonards garage i Kapstaden till en kombination av mekanisk verkstad och medicinskt laboratorium. Medan andra män ägnar sina kvällar åt att reparera bilar, böjer sig Leonard över ritningar av den mänskliga anatomin. Han drivs av en vision: att ersätta trasiga mänskliga kroppsdelar med mekaniska underverk. Han konstruerar först en revolutionerande benprotes utrustad med en rörlig höftled – en uppfinning som ger amputerade rörligheten tillbaka.

Men det är ett helt annat organ som ska göra Leonard historisk: det mänskliga hjärtat.

Uppe på Groote Schuur-sjukhuset brottas den unge, ambitiöse kirurgen professor Christiaan Barnard med ett medicinskt dilemma. Många patienter dör i sviterna av reumatisk feber som förstör hjärtats mitralisklaff. Barnard behöver en mekanisk protes som tål hjärtats konstanta, livslånga tryck utan att bilda dödliga blodproppar. Han vänder sig till ett litet, handplockat team av skarpa hjärnor. Det är här Leonard kliver in i världshistorien.

Medan Barnard opererar på sjukhuset, sitter Leonard hemma i sitt garage och filar, gjuter och polerar. Med kirurgiskt stål och de tidiga syntetiska materialen uppfinner och tillverkar han "The University of Cape Town lenticular mitral prosthesis". Ritningen, som senare publiceras i den ansedda medicinska tidskriften "The Lancet", visar uppfinningens geniala enkelhet: en fixerad ring klädd i komprimerad polyvinylsvamp (B) och en rörlig, linsformad disk (C) som öppnas och stängs i perfekt synkronisering med hjärtats slag.

Före den moderna medicinska industrins intåg med storskalig fabrikstillverkning var medicinska pionjärer helt beroende av lokala hantverkare, finmekaniker och tekniker. Christiaan Barnard var känd för att samarbeta nära med tekniskt begåvade personer som kunde omsätta hans kirurgiska idéer i fysiska prototyper. Att tillverka hjärtklaffar i hemmamiljö var inte ovanligt vid denna tid; material som teflon, nylon och polyvinylsvampar bearbetades ofta för hand och steriliserades sedan på sjukhusen. Klaffen löste ett av den tidiga hjärtkirurgins största problem: hur man skapar ett adekvat blodflöde utan att skada de röda blodkropparna. Framgångarna med dessa klaffoperationer gav Barnards team den erfarenhet och det självförtroende som krävdes för att ta nästa revolutionerande steg – världens första humana hjärttransplantation på Louis Washkansky den 3 december 1967.

Kapitel 3: När tekniken mötte livet

Professor Barnard tar emot den handgjorda klaffen från Leonards garage. Den testas i operationssalen på Groote Schuur på en svårt sjuk kvinna – en sjuksköterska vars hjärta håller på att ge upp och som enligt läkarna bara har veckor kvar att leva.

Barnard öppnar hennes bröstkorg, skär bort den förstörda vävnaden och syr fast Leonards mekaniska konstruktion. Miraklet är omedelbart. Klaffen klickar rytmiskt på plats under huden. Inom några veckor är sjuksköterskan inte bara utskriven; hon är tillbaka i sin vita uniform och arbetar på sin egen sjukhusavdelning. Det handgjorda verket från ett garage i Kapstaden har skänkt henne livet tillbaka.

Leonards uppfinning blir en hörnsten i det team som gör Groote Schuur världskänt långt innan den första hjärttransplantationen 1967. Ringarna på vattnet når dessutom hans egen familj på det mest personliga sätt. År senare räddar exakt samma typ av hjärtklaff livet på Leonards eget dotterson. Inom familjen Holmgren nämns hans namn som en riktig hjälte och med djup vördnad. Han var ingen teoretisk professor i vit rock – han var ingenjören och hjälten som arbetade i det tysta.

Ödets ironi hinner till slut ikapp uppfinnaren själv. Sent i livet sviktar Leonards eget hjärta. Han rullas in på operationsborden och genomgår en stor hjärtoperation. Mellan revbenen opererar kirurgerna in en modern, förfinad efterföljare till den klaff han själv en gång skapade i sitt garage. Hans egen uppfinning sluter cirkeln och räddar hans eget liv.

Kapitel 4: De sista åren i Rondebosch

År 1957 bor Leonard och Margaret i lägenhet 3 i Kingsbury Court i den lummiga stadsdelen Rondebosch. Men sorgens skugga faller över familjen när Margaret oväntat insjuknar och går bort den 27 november 1962, endast 49 år gammal.

Leonard lämnas ensam i sorgen, men livet har ännu ett kapitel att skriva för uppfinnaren. Han möter June Rosemary Evans, en kvinna född 1930 i Johannesburg. Den 25 april 1964 registrerar myndigheterna deras äktenskap i stadsdelen Wynberg, vilket bekräftas av det officiella dokumentet från det sydafrikanska riksarkivet.

Leonard och June får nästan 40 lyckliga år tillsammans under den sydafrikanska solen. Den lilla pojken som föddes på Portswood Road hinner uppleva ett helt århundrade av teknologiska framsteg innan hans eget mekaniskt understödda hjärta slår sitt sista slag den 20 oktober 2002. Han dör vid en aktningsvärd ålder av 94 år. June Rosemary följer honom i döden nio år senare, den 9 maj 2011. Hans livsverk lever dock vidare i varje hjärtkirurgisk klinik världen över.

Stort tack till min fyrmänning Sheila Ingrid Holmgren och hennes dotter Lynette (Laya) Clode i Tasmanien, Australien som bidragit med information och bilder.

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.