Fredagen den 3 mars 2006
Vårt arbete runtom i Tanzania fortsätter och Vårt uppdrag för dagen var att tränga djupt in i hjärtat av Dodoma-distriktet för att nå en skola vid namn Farkhwa Primary School. Målet var lika praktiskt som det var livsviktigt: att utvärdera de eldstäder som mättar barnen, med fokus på deras effektivitet, de ekonomiska ramarna och framför allt de röster som tillhör dem som dagligen arbetar vid lågorna.
Vägen till Farkhwa
Resan började under den stekande solen i ett vitt terrängfordon märkt med FN:s blå bokstäver. Men vägarna i detta område är skoningslösa; det tanzaniska landskapet krävde sin tribut och efter knappt en timmes färd tvingades vi stanna för ännu en punktering. Medan reservhjulet kom på plats under bilens tunga chassi, under den gassande solen, tog vi tillfället i akt att vandra längs den rödbruna grusvägen för att sträcka på benen. Naturen här är karg men vacker, prydd av urgamla, monumentala stenblock som vakar över landskapet. Kanske punkteringen var ett resultat av denna buskes hemska taggar?
Skolan
När vi slutligen rullade in på skolgården möttes vi av en varm välkomstkommitté bestående av rektorn och lärarna, omringade av en nyfiken skara barn som, likt alltid, fyllde luften med liv. Skolan är en välskött oas med blommande rabatter, där en ny skolbyggnad sakta reser sig för att ersätta de slitna väggarna från 1940-talet.
Eldstädernas kamp: TATADO mot MIGESADO
Skolan i Farkhwa hade valts ut specifikt för att de använder två olika typer av spisar, konstruerade av varsin icke-statlig organisation (NGO). Detta gav oss en unik möjlighet att jämföra dem sida vid sida.
TATADO-spisen
Denna spis framstår som en jätte i köket. Den är så hög att kockarna tvingas stå på en pall eller en träkista för att ens kunna se ner i grytorna. Grytorna i sig är massiva och tunga; för att flytta dem krävs ett vertikalt lyft som är nästintill övermäktigt för personalen.
- Effektivitet: Den kräver absolut torr ved för att elden ska ta sig, vilket skapar stora bekymmer i vardagen.
- Miljö: Rökkanalen är bristfälligt utformad, vilket gör att stickande rök läcker ut i köket istället för att ledas ut genom skorstenen.
- Kostnad: Grytorna är en dyrbar investering, de är massiva och tunga, vilket gör varje lyft till en riskfylld kraftansträngning. Varje gryta är en dyrbar investering eftersom de kostar 300 USD per styck, importerade från fjärran Indien.
- Ljusglimt: Det enda positiva kockarna nämner är att grytornas enorma volym gör att de bara behöver laga maten i en enda omgång.
MIGESADO-spisen
MIGESADO representerar en mer mänsklig arkitektur. Dess höjd är väl anpassad för användarna och grytorna är hanterbara och lätta att flytta.
- Effektivitet: Denna spis är en effektiv tjänare. Till skillnad från sin konkurrent accepterar den ved som inte är helt torr, vilket underlättar arbetet avsevärt.
- Miljö: Här förblir luften i köket klar; rökkanalen fungerar oklanderligt, vilket skapar en betydligt hälsosammare arbetsmiljö.
- Brister: Den svaga punkten är luckan till förbränningskammaren som lossnat, men detta bedöms kunna lagas av en lokal hantverkare.
- Slutsats: Kockarna är mycket nöjda, även om grytornas mindre storlek tvingar dem att laga maten i flera omgångar. Lösningen anses vara enkel: installera ytterligare en MIGESADO-spis.
Ordning i förråden
Innan vi lämnade skolan inspekterade vi förråden för att säkerställa att ingredienserna till barnens måltider – i dag en mustig ugali – förvaras under trygga och hygieniska förhållanden.
Allt var i god ordning. Vi kontrollerade även precisionen i den våg som används för att väga upp ingredienserna, så att varje barn får sin rättmätiga del.
Med dagens uppdrag fullbordat och med nya insikter i bagaget, påbörjade vi återresan mot Dodoma med förhoppning om att slippa ännu en punktering.
