Kapitel 31 – Resan till Farkwa: En spissafari i Tanzanias hjärta

Mot nya äventyr från Dodoma

Det var fredagen den 3 mars 2006. Solen steg över Dodoma och kastade ett varmt, gyllene ljus över gatorna när vi förberedde vårt terrängfordon från FN. Dagens uppdrag var storslaget i sin enkelhet men ack så viktigt: vi skulle utvärdera två helt olika typer av spisar installerade i skolmiljö. Syftet var att noggrant granska deras effektivitet, kostnader samt ta del av kockarnas egna uppriktiga utlåtanden och rekommendationer.

Målet för färden var Farkwa Primary School, belägen i Dodoma-distriktet. När vi lämnade stadens sorl bakom oss bredde det tanzaniska landskapet ut sig. Vägen framåt var en lång, dammig spårgata av bränd, rostfri röd jord som skar rakt igenom den torra buskvegetationen. På båda sidor om vägen sträckte akaciaträd ut sina grenar, tätt beväpnade med långa, vassliknande vita törnen som pekade i alla riktningar mot den terrakottafärgade marken.

En ofrivillig bensträckare och punkteringens poesi

Efter ungefär en timmes färd på den skumpiga vägen påminde verkligheten oss om vem som faktiskt bestämmer ute i fält. Ett dovt pysande och en välkänd krängning i fordonet skvallrade om det oundvikliga: det var dags för en punktering igen Med rutinartad lugn rullade vi in till kanten av den röda grusvägen. FN-bilen stod där med vidöppna bakdörrar medan reservhjulet plockades fram och rullades ut på det dammiga underlaget.

Eftersom vi dagligen spenderade åtskilliga timmar skakandes längs vägarna tog vi tillfället i akt att sträcka på benen. Promenaden längs vägkanten bjöd på dramatisk natur – enorma, rundade granitblock låg staplade på varandra som om en uråldrig jätte kastat plockepinn med klippblock.

Ankomsten till Farkwa Primary School

När hjulet var utbytt fortsatte färden tills vi slutligen rullade in på skolområdet i Farkwa. Vi välkomnades varmt av lärarna och rektorn. Som alltid i dessa trakter var vi snabbt omringade av en nyfiken och förväntansfull skara barn.

Farkwa Primary School hade valts ut med omsorg. Skolan hade installerat en spis från vardera av de två berörda organisationerna – NGO:erna TATADO och MIGESADO – vilket gjorde att vi slapp resa vidare till ytterligare en skola. Ett mycket praktiskt och uppskattat upplägg!

När vi såg oss omkring på skolområdet slogs vi av hur välskött och prydligt allt var. Gården pryddes av prunkande, klarröda och lila bougainvilleabuskar som lyste upp den solbrända jorden, omgivna av omsorgsfullt lagda stenrabatter. Två lärare i eleganta kläder gick över gården i den gassande solnedgången medan undervisningen pågick i bakgrunden. Skolan höll dessutom på att uppföra en helt ny skolbyggnad, avsedd att ersätta en äldre byggnad från 1940-talet.

En kamp mellan giganter och effektivitet: TATADO mot MIGESADO

Vi skred till verket och inspekterade de två spisarna i köket. Det visade sig vara en studie i kontraster:

TATADO-spisen

Ett rejält bygge, men led av ett par uppenbara ergonomiska utmaningar.

• Konstruktion & Höjd: Spisen var så pass hög att kockarna behövde en pall eller stol att stå på för att överhuvudtaget kunna titta ner i grytorna eller arbeta med maten.
• Grytorna: Kärlen var gigantiska! För att få bort en gryta behövde kocken först lyfta den vertikalt rakt upp, vilket i praktiken var näst intill omöjligt när den var full. Dessutom var grytorna oerhört dyra – cirka 300 USD styck – och importerades hela vägen från Indien.
• Ved & Rök: Förföriskt nog krävde spisen absolut snustorr ved. Om veden inte var helt torr var det stört omöjligt att tända. Förbränningskammaren var konstruerad med en rökkanal vid sidan av grytan, vilket resulterade i att rök läckte ut längs sidorna och fyllde köket.
• Kockarnas omdöme: Det mest negativa var det strikta kravet på torr ved samt de svårhanterliga grytorna. Den enda klara fördelen var grytornas enorma volym; maten behövde bara tillagas i en enda omgång.

MIGESADO-spisen

En modell som vi själva varit med och konstruerat – erbjöd en helt annan upplevelse.

• Konstruktion & Höjd: Spisens höjd var väl anpassad och erbjöd en god arbetsställning.
• Grytorna: Grytorna var betydligt lättare att hantera, flytta och arbeta med tack dess rimliga storlek.
• Ved & Rök: Till skillnad från TATADO krävde denna spis inte helt torr ved för att fungera effektivt. Rökkanalen fungerade fläckfritt och köket hölls helt fritt från rök.
• Kockarnas omdöme: Kockarna var mycket nöjda med effektiviteten och den rökfria miljön. Ett litet minus var att luckan till förbränningskammaren var löst sittande och behövde repareras, men det var ett enkelt ingrepp som en lokal fundi (hantverkare) lätt kunde ordna. Det enda egentliga klagomålet var att grytornas storlek tvingade dem att laga maten i flera omgångar – något som dock enkelt kunde lösas genom att installera ytterligare en MIGESADO-spis!

Skolmat, förråd och matvågsexpertis

Efter vår utvärdering av spisarna fortsatte vi till skolans matförråd för att säkerställa att råvarorna förvarades på ett säkert och hygieniskt sätt. Förrådet var välordnat med staplar av vita säckar fyllda med majs och berikad blandning från FN:s livsmedelsprogram (WFP).

I förrådet hängde en rejäl fjädervåg från takbjälkarna. Vi kontrollerade vägningen noggrant när ingredienserna till dagens måltid mättes upp. Dagens meny bestod av ugali – den klassiska och mättande majsgröten.

Avslutning vid klippblocken

Innan det var dags att packa ihop tog vi en sista rundtur. Ute på skolgården, under de massiva granitblocken som erbjöd svalka mot eukalyptusträd och buskar, satt skolbarnen i sina rena skoluniformer. Några av pojkar klättrade skickligt upp på de rundade klipporna och poserade stolt i skuggan.

Dagens uppdrag var slutfört med framgång. Med protokollet fyllt av värdefulla insikter gällande spisar, grytkostnader och köksergonomi tog "Baba Kjelli" och "Mama Janetti" farväl av Farkwa Primary School för att påbörja den skumpiga resan tillbaka till Dodoma med förhoppning om att slippa ännu en punktering.