Uppdrag Singida; En resa genom damm och hopp

Vägens nycker och ögon

Söndagen den 5 mars 2006

Bilderna från vägkanten berättar en historia om både motgång och gemenskap. Under den obevekliga tanzaniska solen tvingas vår vita Land Cruiser kapitulera och även denna dag då vi drabbas vi av ännu en punktering. När domkraften lyfter bilen ur  dammet för att åtgärda dagens punktering, är vi aldrig ensamma. Ur det höga, ibland torra gräset och från de intilliggande stigarna dyker de upp – barnen och byborna. De står där som en tyst, nyfiken publik, med stora ögon som betraktar våra ansträngningar i hettan. Det är en påminnelse om att vi aldrig bara är förbipasserande; varje rörelse vi gör bevittnas av dem som vi är här för att stödja.

Vi rullade in i Singida precis när solen började färga det tanzaniska landskapet i brända toner av ockra och guld. en stad där tiden tycks ha saktat ner för att matcha de uråldriga klippformationernas rytm. Resan från Dodoma hade tagit oss nära fyra timmar längs vägar som bäst kan beskrivas som en prövning för både man och maskin. Den nya vägen, som lovar asfalt och snabbare transporter till 2007, är ännu bara ett löfte täckt av rött damm, men för WFP:s tunga mattransporter kommer den att innebära skillnaden mellan hopp och förtvivlan.

Singida välkomnade oss med sin särpräglade karaktär. Här möts man av en sällsam arkitektur skapad av naturen själv – enorma stenblock som ibland vilar balanserat på varandra i fantastiska formationer, som om gudarna själva staplat dem på hög, eller som om en jätte lämnat sina leksaker i solen. När man ser människorna på bilderna så visar dessa hur enormt stora dessa välslipade klippblock är. Singida är en stad med cirka 150 tusen mycket vänliga själar, men till skillnad från det mer moderna Dodoma bär Singida sin historia (som många andra) i de enkla skjul och åldrande byggnader som kantar gatorna och på marknaden sjuder livet i en färgstark symfoni av människor, röster och dofter.

Vårt nya ”basläger” de kommande fyra veckorna, Scene Lodge , står som en kontrast till stadens damm, som en sval och ren oas mitt i denna sjudande dammiga verklighet. Nybyggt och svalt med rena lakan som lovar vila inför det arbete som väntar.

Möten bakom skrivbord och tunga dokument

Måndagen den 6 mars 2006

Vår första morgon i fält här i Singida handlade om protokoll och mänskliga möten. Luften är mättad av förväntan; vi är här för att påbörja ett nytt kapitel i kampen för livskvalitet – ett projekt för att samla regnvatten till de lokala skolorna. Efter en god natts sömn på det nyöppnade Scene Lodge, där lakanen fortfarande doftar nytt och rummen är svala, är vi redo att möta våra samarbetspartners. Vid distriktskontoret fick vi en inblick i den allvarliga situationen på landsbygden.

Därefter förs vi till distriktsdirektören Mr. Charles Mwagoa. Trots sviterna efter en nyligen inträffad motorcykelolycka utstrålar han en okuvlig optimism. Runt ett långbord täckt av en mönstrad röd duk samlas vi med hans stab för att diskutera den kritiska situationen på landsbygden. Det finns en djup tacksamhet i hans röst när han talar om samhällets glädje över vårt stöd. Jag passade på att fråga om han hade något emot att bli fotograferad och då blev han ännu gladare. Tanzanier i gemen gillar att bli fotograferade (dock finns det undantag här som i andra länder) och han poserade villigt och ville ha fotona översända till sig.

Teknik i livets tjänst

Strax före lunch besöker vi även den icke-statliga organisationen HAPA (Health Actions Promotions Assembly). Deras kontor ligger vackert beläget nära en sjö, och samtalet förs i en varm, informativ atmosfär.

Här möter vi grundarna av organisationen, teknikerna samt deras bokföringsansvarig och vi får ta del av ritningar för vattentankarna – en beprövad teknik som tjänat det tanzaniska samhället i över 30 år med minimalt underhåll. Tankarna, som kan rymma upp till 90 000 liter, är tänkta att samla regnvatten från skolornas tak via hängrännor. Det är en enkel men genial (och i våra ögon sett) logisk lösning på ett livsavgörande problem. I det mjuka ljuset från fönstret sitter vi i en halvcirkel och planerar för framtiden.

Livets vatten och bröd

Efter dagens möten åker vi vidare till en av skolorna, Sagara Primary School här möts vi av en tystnad som skaver. Skolan är livlös eftersom matförråden sinat; Skolgården, som borde ha vibrerat av lek och barnskratt, är tung av en onaturlig tystnad. Det är hungerns tystnad, utan skolmat stannar barnen ofta hemma eftersom det är i skolan de garanterat får ett mål mat om dagen vilket är en "morot" för barnen att verkligen komma till skolan. Det är ett hjärtskärande faktum att ett barn dör var femte sekund av hungersrelaterade orsaker världen över. Beslutet togs omedelbart. I samarbete med WFP ordnade vi en nöddonation av livsmedel. Att se glöden återvända till barnens ögon när de fick veta att grytorna åter skulle koka nästa dag var värt varje mil av skakiga och dammiga vägar. Redan nästa dag återvänder vi med några säckar mat och livet bli genast lite mer positivt på skolgården när doften av mat sprider sig.

Själva projektet

Konstruktionen av tankar för regnvatteninsamling – tog sina första konkreta steg idag i Sagara. Mitt i denna kamp ser vi också handlingskraft. Vi arbetade sida vid sida med de lokala arbetarna, där händerna formade järnnäten som ska utgöra stommen i tankarna. Vid Sagara hjälper vi till att förbereda armeringsnätet till fundamentet för en av de nya vattentankarna. Det är ett smutsigt, fysiskt arbete, men varje böjd ståltråd är ett steg mot en tryggare vattenförsörjning. Allt medans arbetet fortsätter har vi nyfikna skolbarn som kollar på vad vi gör, de verkar dock inte lika intresserade av stålkonstruktionen som av den vita "mzungon" med det gråsilvriga håret, men efter att par månader i landet har jag börjat vänja mig...

Dessa konstruktioner är mer än bara betong och stål; de är kärl för hopp, utformade för att fånga upp den dyrbara nederbörden och trygga barnens tillgång till rent vatten under de torra månaderna. Vid skolan reser sig järnnäten likt skelett mot den blå himlen. Dessa är stommarna till de vattentankar som ska fånga upp regnet, hoppets kärl som ska trygga barnens tillgång till vatten under de torra månaderna. Vi arbetar tillsammans, händer som flätar armeringsnät, i en gemensam kamp mot de hårda fakta som säger att ett barn dör var femte sekund av hunger. Vi är tvungna att lämna under tidig eftermiddag då vi skall till ytterligare en by och deras skola.

Mapinduzi

I Mapinduzi möter vi byns ordförande, Mr. Hasani Lissu, vars engagemang bekräftar att samhället är redo att själva vårda och underhålla dessa tankar i framtiden. När vi skall lämna för att köra tillbaka till vårt basläger i Singida upptäcker vi att vi drabbats av ännu en punktering som måste fixas

En blick framåt

I arbetet med projektet i Singida-regionen deltar vi eldsjälar, jag själv som här i Tanzania kallas och tilltalas "Baba Kjelli" från Sverige och min kollega Janet ”Mama Janetti” Dutton från England som även hon är frivillig volontär. Men kampen slutar inte här. I Singida-regionen har vi lagt grunden – inte bara i betong och stål, utan i form av hopp för de barn som nu återvänder till sina skolbänkar, mätta och med sikte på en ljusare framtid.

Vi lämnar Sagara och Mapinduzi för denna dag med damm i lungorna men med en klarhet i blicken och ser fram emot att komma tillbaka för att fortsätta arbetet inom någon dag. Mellan de dramatiska klipporna i Singida och de punkterade däcken på vägen har vi mött en mänsklig värme som överträffar solens hetta.

Vi vandrar vidare. Vi bygger vidare. Och vi glömmer aldrig att varje liter vatten och varje portion mat gör skillnad i denna vidsträckta, vackra men prövade del av världen.Varje tank vi bygger, varje säck mat vi levererar, är ett steg mot en framtid där tystnaden på skolgårdarna ersätts av hoppfullt sorl.