Uppdrag Singida: Doften av majsvälling och ljudet av hopp

7-17 mars 2006 - Solen stekte över skolgården och den röda jorden tycktes darra i hettan. Det var en tisdag som bar på ett särskilt löfte – det var första gången på en hel månad som de stora kastrullerna skulle fyllas med mat.

Inne i de ockrafärgade skolbyggnaderna med sina korrugerade plåttak hängde förväntan i luften, men också en stilla förvirring. De minsta barnen, de som brukar sluta vid lunchtid, hade redan börjat vandra hemåt med sina tomma magar. En miss i kommunikationen, orsakad av en lärares sviktande hälsa och ett minne som långsamt tärdes ner av sin sjukdom sedan han drabbats av AIDS som hade påverkat dels hans rygg samt hans minne som nu blivit svagt, detta höll på att beröva dem dagens höjdpunkt som var just att kunna få en portion av lunchen. Men ropen ekade snart över planen och kallade dem tillbaka. Ingen skulle behöva lämna skolan med tom mage idag.

En ceremoni i dammet

Ordningen var självklar och djupt rotad: de minsta först. Vid de gröna och orangea plasthinkarna utspelade sig en daglig ceremoni av renlighet. Vatten östes ur en stor grön gammal plastspann, och dammiga händer gnuggades rena innan måltiden tog vid.

När serveringen började blev kön framför de vita ”wazungos” snabbt den längsta vilket fick kocken att ge upp sin servering då alla ville bli serverade av oss. Det fanns en nyfiken vördnad i barnens ögon när de sträckte fram sina små plastskålar för att ta emot den rykande majsvällingen.

Oturligt tar maten slut och 18 barn kvar som inte fått någon mat, detta berodde på att man gjort en felräkning när man tillagade maten. Trots en felräkning i köket, som lämnade de äldsta eleverna väntande i ytterligare en halvtimme medan en ny sats kokades upp, var tålamodet obrytbart.

När den sista skålen slutligen var tömd, vilade en mättnadens frid över skolan och alla var nöjda och glada.

Lyckan kulminerade i ett jubel som tycktes nå ända upp till de vita stackmolnen när vi skänkte en riktig fotboll i läder som rullades ut på den torra marken. Pojkarnas glädjeskrik blandades med flickornas rytmiska hoppande med de nya hopprepen som vi också hade haft med oss till skänks, en koreografi av ren och skär livslust innan skolans rektor gick ut på skolgården med mässingsklockan och åter ringde för lektion.

"PolePole" – Konsten att bygga för framtiden

Vid skolorna i Mgori och Mapinduzi tog en annan sorts framtid form. Här byggdes vattentankar, cement på cement, lager för lager. Det fanns inga betongbilar, inga mullrande maskiner eller färdigblandad cement. Allt vilade på händernas kraft och hantverkarnas osvikliga precision.

Här regerade ordet PolePole – skynda långsamt. I en värld där vi ofta jagar sekunder, påminde de tanzaniska hantverkarna oss om att kvalitet kräver tid; varje lager cement behövde ett dygn på sig att härda under den gassande solen.

Praktiserar som lärare

Besöken i klassrummen gav en inblick i en annan verklighet. I ett av rummen, där väggarna var råa och ljuset silades in genom små gluggar, satt eleverna i Standard One i total tystnad. Ingen lärare syntes till, men i samma sekund som vi klev över tröskeln reste sig barnen och med en enda mycket hög röst som var kraftfull och samstämd hördes ett samstämmigt ”Good morning, teacher!”

Vi dröjde oss kvar och lät kameran och svarta tavlan bli våra pedagogiska verktyg. Medan en av oss höll upp ett föremål och frågade på engelska vad det var, skrev den andre ordet med krita på tavlan. Barnens iver att lära, deras glittrande ögon när de tillsammans lyckades stava till ”camera”, var en påminnelse om kunskapens sprängkraft.

När den ordinarie läraren till slut dök upp och presenterade sig och undrade över vad som pågick, bara för att försvinna lika snabbt igen, lämnades vi med frågor om de tomma katedrarna vi sett på så många skolor. Men i barnens ansikten, i deras lekar och i de växande vattentankarna, fanns svaret på varför vi var där. Det var en resa i tålamodets och de små stegens tecken.

Ute på skolgården hade vår chaufför slagit sig ned och pratade med en av eleverna som gav honom sin lärobok och han frågade eleven hur det går i skolan och om han gillade det, svarade han att han älskade skolan då man fick lära sig mycket och att man kunde få mat. Maten är en starkt bidragande orsak till att barnen kommer till skolan då det också innebär en lättnad för familjen att slippa mätta en mun vilket kan vara svårt i många familjers utsatta situation.

Vid dagens slut återvänder vi till vårt basläger och tillbringar kvällen på Scene Lodges restaurang tillsammans med våra projektkollegor för en bit mat och social tillvaro.

Det blir helg så jag och Janet kan helt (nästan) koppla av och tar oss till en restaurang i stan som vi hittat med god mat och mysig tillvaro. Tar man sig upp i denna aningen märkliga byggnad till tredje våningen så finner man de mysigaste platserna och med lite utsikt över stadens tak och omgivningar.

Skönt att vila upp sig under helgen speciellt med tanke på den långa och bitvis riskfyllda resa vi skall ut på under kommande vecka då vi först skall ta oss till WFP i Isaka för ett studie- och informationsbesök där man maler och förvarar bland annat majs och annat. Därefter bär det av till ett Burundiskt samt ett Kongolesiskt flyktingläger beläget vid Tanganyikasjöns östra sida, på andra sidan sjön ligger Kongo och strax norr om vårt läger ligger gränsen till Burundi.