Kapitel 4
En resa i byråkrati, miljonbelopp och den första Swahili-lektionen
Onsdag 25 januari 2006 : Dar es Salaam låg varmt och fuktigt omkring oss denna januaridag. Resan fick en dramatisk och intensiv start i den tanzaniska bankbyråkratin. Utan pass, utan originalkvitton och utan ett lokalt bankkonto stängdes dörr efter dörr när vi försökte lösa in våra resecheckar. Det som borde ha varit en rutinåtgärd utvecklades därför till en mindre administrativ huvudvärk. Räddningen kom först när WFP:s ekonomiofficer ringde banken och förklarade att vi var tillfälligt anställda inom FN.
Lösningen blev att vi skickades till ett särskilt växlingskontor på Mövenpick House, där man också arbetade som American Express-agent. Hotellet var vid denna tid Mövenpick Royal Palm Hotel, ett relativt nytt namn för en verksamhet som ursprungligen hade öppnat 1995 och tidigare burit bland annat Sheraton-namnet. Mövenpick hade tagit över driften 2005. Vi begav oss alltså dit med våra eftertraktade resecheckar och där väntade nästa lilla överraskning.
När vi passerade på väg till kontoret hade vi sett en växelkurs för amerikanska dollar. När vi kom fram hade skylten, enligt vår uppfattning, plötsligt fått ett betydligt mindre fördelaktigt utseende. Det kändes misstänkt bekvämt att växelkursen hade hunnit ändras just när de visste att vi var på väg och dessutom hade problem. Vi kunde knappast bevisa att vi blev lurade, men känslan var svår att skaka av sig. Vi hade helt enkelt blivit, som det heter på vardagligt språk, tagna på en åktur, igen!
Trots den sämre kursen fick vi till slut ut mer än 2,5 miljoner tanzaniska shilling – en summa som på den tiden fick plånboken att kännas betydligt tyngre än den egentligen var. Då vi inte vågade bära på en sådan förmögenhet skickade vi snabbt det mesta tillbaka till WFP:s landskontor med vår chaufför Emanuel.
Vår undervisningssal visade sig vara skuggan under ett stort träd, där vår ödmjuka men bestämda lärare, Mama Jengo, tog sig an uppgiften att lära två "mzungos" (vitingar) Swahilins grunder. Efter sex timmars intensivt matande med hälsningsfraser och grammatiska snubbeltrådar kändes hjärnan fullständigt överhettad. De sista 30 minuterna hjärnans minnesbank till fullo helt blivit fylld och inte ett enda ord till gick att pressa in.
Mot Salvation Army
Emanuel tog oss därefter vidare mot Frälsningsarmén, där språkkursen anordnad av Swahili och Culture Ltd skulle äga rum. Längs de dammiga och solstekta vägarna bjöds vi på klassiska vyer över hur lokalbefolkningen smidigt balanserar sin packning på huvudet, en stad långt från det Europa vi var vana vid – en vardaglig syn som för en svensk besökare ändå blev en bild av en helt annan rytm och ett annat sätt att röra sig genom staden.. På vägen dit fick Dar es Salaam åter träda fram där trafiken, människorna, värmen och den tropiska miljön bildade en brokig fond till dagens uppdrag.
Swahili under ett träd
Den första lektionen hölls utomhus, sittande i skuggan under ett träd, och den skulle pågå i hela sex timmar. Vår lärare hette Mama Jenga, vår ödmjuka men bestämda lärare, skulle ta sig an uppgiften att lära två "mzungos" (vitingar) Swahilins grunder.
Den första dagen handlade framför allt om hälsningsfraser. Att kunna hälsa ordentligt är viktigt i Tanzania, och därför fick vi ägna stor möda åt något som i Sverige kanske hade avklarats med ett snabbt ”hej”. Sedan började vi bygga meningar av de ord vi hade lärt oss.
Det var betydligt svårare... Ett av problemen var att ett enda bortglömt tecken eller en felaktigt uttalad del av ett ord kunde förändra betydelsen. Språket krävde alltså inte bara minne utan också precision – två egenskaper som efter flera timmars koncentrerat lärande började kännas tämligen uttömda. Under de sista trettio minuterna var hjärnan i princip slut. Den mentala hårddisken hade fått arbeta övertid och började uppenbarligen fundera på om den inte borde gå hem för dagen.
Kvällen
Efter kursen återvände vi till hotellet och arbetade en stund framför datorerna. Janet tog senare en promenad till ett internetkafé för att samla in och skicka iväg material via e-post. Jag anslöt senare och tillsammans laddade vi båda ner programmet PDF Writer, eftersom våra datorer endast hade Adobe Reader installerat. Det var ett sådant där praktiskt litet problem som knappast skulle ha blivit ihågkommet hemma – men på en arbetsresa långt hemifrån kunde även en PDF-läsare plötsligt bli en del av dagens äventyr.
Vid halv tio var vi tillbaka på hotellet och gick till restaurangen. Där väntade kvällens program: "African Music Evening". Det blev musik, underhållning och en kväll som förändrade stämningen från dagens koncentrerade språkstudier till något helt annat. Efter middagen gick vi ut på dansgolvet tillsammans med de afrikanska gästerna.
Dansen skedde i en ring. Alla följde varandra och då och då gick en eller två personer in i mitten och dansade medan de andra fortsatte runt omkring. Till slut gav sig även delar av restaurangpersonalen in i dansen. Det var ett långt avstånd från våra sex timmar under trädet – men kanske var det också dagens mest pedagogiska lektion.
När orden vägrar fastna och middag vid havet
Torsdag 26 januari: Lektionerna fortsatte med Mama Jenga under de följande dagarna under trädkronorna vid Frälsningsarmén, vår lärare har onekligen en stor portion tålamod och förståelse för våra problem när vi satt där och försökte förstå grammatik, ord och uttal medan hon lyssnade på våra försök att tala swahili på ett tillräckligt bra sätt. Medan Janet visade sig ha ett fantastiskt minne för glosor, gick det lättare för mig med räkning och uttal – ett perfekt lagarbete! Det fina med ett bra team är att den enes svaghet ibland är den andres styrka. Vi kompletterade helt enkelt varandra. Vår lärmiljö erbjöd dock en intressant kontrast mellan ambition och förfall; intill vår studieplats stod en tömd swimmingpool som uppenbarligen inte använts på tio år. Både poolen och de solblekta trädgårdsmöblerna vittnade om ett land där underhåll inte alltid står överst på prioritetslistan.
Det väckte en viss förvåning hos oss. Varför höll man inte sakerna bättre i ordning? Ur ett svenskt perspektiv kändes det märkligt och kanske nästan provocerande. Samtidigt var detta en av de där kulturkrockarna som är lätta att reagera på men svårare att förstå när man bara befinner sig där under en kort tid. Bilderna från platsen ger också en tydlig känsla av miljön: den öppna gården, träden som gav skugga, den enkla bebyggelsen och de ganska slitna utomhusmiljöerna. Det var långt ifrån den välordnade standard som många europeer är vana vid.
På kvällen bjöd WFP på middag på restaurangen Calabash, belägen på Seacliff Hotel ute på Msasani-halvön där sköna havsvindar sveper in från Indiska oceanen, samma hotell som Janet och jag hade besökt föregående söndag. Hotellet byggdes 1998 och låg då fortfarande relativt nytt i stadsbilden. Restaurangen drivs och övervakas av en sydafrikansk familj och erbjuder utmärkt service. Som vanligt kom Emanuel och hämtade oss vid hotellet för att köra oss dit. På väg dit förändrades stadsmiljön gradvis. Det centrala Dar es Salaam, med sitt tätare urbana liv, övergick mot de mer havsnära områdena kring Msasani. Där blev miljön grönare och luftigare, och havet kom närmare
När vi kom fram såg vi Karla Hershey från WFP-kontoret på parkeringen. För ett ögonblick trodde vi att hon också skulle delta i middagen men det skulle hon inte. Hon var endast där för att handla i butiken. Vi fortsatte alltså utan henne in till Calabash Restaurant, där middagen väntade. Från kontoret deltog Giancarlo Stopponi och James, och tillsammans njöt vi av en fantastisk middag med mycket trevligt och avslappnat samtal under kvällen. Efter dagens språklektioner var det en ganska perfekt och angenäm avslutning på dagen. Och någonstans i bakgrunden väntade fortfarande alla de där swahiliorden på att bli ihågkomna.
Språkövningar, dalla-dalla och middag på Hot Africa
Fredag 27 januari: Språkundervisningen fortsatte.
Den här dagen hade vår andra lärare, Gloria sin nioåriga dotter Belinda med sig eftersom hon missat skolbussen. Flickan var tystlåten och satt med under undervisningen. För oss vuxna blev hon nästan en symbol för den situation vi själva befann oss i. Att lära sig ett nytt språk är svårt. Att lära sig det som vuxen är ännu svårare, och minnet har inte riktigt samma entusiasm som när man var ung.
Men vi gav inte upp. Språkstudierna under trädet fortsatte i god fart. Janet förde flitigt anteckningar i sitt skrivblock och fick även möjlighet att praktisera sin swahili direkt med en lokalbo i skuggan under byggnadens arkader. Under dagen ledde vår leende lärarinna för dagen, Gloria tog oss igenom Swahilins grammatiska regelsystem, inklusive lektioner vid blädderblocket om negerande presens.
Vi hörde swahili överallt. Vår chaufför Emanuel började ställa frågor till oss på swahili. Personalen i hotellets restaurang började också prata med oss på swahili. Det gick helt enkelt inte längre att fly undan språket. Och det var förmodligen just därför det började fungera.
Med lokalbussen till marknaden
Efter lunch bestämde vi oss för att ta en lokalbuss till marknaden Kariakoo. Det var ett äventyr redan innan vi kom fram. Bussarna var små och i mycket dåligt skick, med plats för omkring tolv personer. Ur ett europeiskt perspektiv kändes de knappast som fordon som skulle ha klarat en europeisk besiktning. Det var trångt, enkelt och långt ifrån den kollektivtrafik vi var vana vid.
Marknaden var och är en av Dar es Salaams viktigaste handelsplatser och hade redan vid den här tiden ett rykte som en av Östafrikas största marknader. Marknadens historia går tillbaka till 1920-talet, och området växte fram kring marknaden som ett centralt kommersiellt centrum. Det var inte bara en marknad i vanlig mening. Det var snarare som om en hel stad hade bestämt sig för att samlas på samma plats.
När vi steg in i området möttes vi av ett enormt myller. Gatorna fylldes av människor, butiker, små skjul och försäljare. Kariakoo har länge sträckt sig långt utanför själva marknadsbyggnaden, ut på de omgivande gatorna och in i kvarteren. Här fanns nästan allt man kunde föreställa sig.
Men det fanns också en varning: Se upp för ficktjuvar. Vi försökte därför njuta av atmosfären utan att samtidigt behöva hålla reda på varje hand som befann sig i närheten av våra fickor. Vid ett tillfälle blev vi varnade av andra som påtalade att några försökte stjäla ur Janets ryggsäck.
Det var färgerna, lukterna och människorna som gjorde det största intrycket. Kläder i starka färger, varor staplade överallt och ett intensivt folkliv omgav oss. Det var en värld långt från våra svenska köpcentrum. Och betydligt mer levande.
Kvällen vid havet
På kvällen blev vi inbjudna av Karla Hershey på middag tillsammans med några av hennes vänner till Dar-es-Salaam Yacht Club. Bland gästerna fanns Christian från WFP kontor och hans flickvän Hanna, båda från Norge. Emanuel körde oss till Dar es Salaam Yacht Club, norr om staden i närheten av Oyster Bay.
Yachtklubben har en lång historia. Den grundades 1933 och flyttade 1967 till sin nuvarande plats vid Leopard's Cove i Msasani Bay. Platsen ligger direkt vid Indiska oceanen och erbjuder utsikt över en skyddad vik. Men vägen dit var inte riktigt lika elegant som destinationen. Vägen alldeles i närheten av klubben var i mycket dåligt skick. Groparna var många och dammet låg över vägen. Bilen gungade så kraftigt att man nästan kunde misstänka att Emanuel försökte ge oss en försmak av segling innan vi ens kommit fram.
Ingen blev åksjuk och tur var väl det för det hade onekligen sett ganska märkligt ut utanför en yachtklubb.
Väl framme förändrades scenen. Där låg båtarna förtöjda vid vattnet och havet öppnade sig framför oss. Yachtklubben var populär och tillträdet var begränsat till medlemmar och deras gäster. Vi hade kommit före skymningen, men hade ändå svårt att hitta en sittplats.
Utsikten över havet var fantastisk. De förtöjda segelbåtarna låg i vattnet framför oss medan kvällsljuset sakta förändrade färgerna över bukten. Klubben hade en tydlig internationell prägel, och många av gästerna var européer. Priserna var enligt våra anteckningar rimliga och maten såg dessutom mycket lovande ut. Men vi fick aldrig veta hur bra den faktiskt var. Vi nöjde oss med ett par öl.
Det är kanske den enklaste restaurangrecensionen som finns: maten såg god ut, men vi beställde den inte.
Hot Africa
Efter ölen fortsatte vi till en av Dar es Salaams nya populära restauranger, Hot Africa. Restaurangen låg inte långt från yachtklubben, men hade ingen havsutsikt. Däremot hade den något annat som snabbt blev viktigare: mycket god mat. Kvällen blev lång och trevlig. Vi pratade om segling och dykning, men naturligtvis även om arbete. Christians flickvän Hanna hade bara varit i Dar es Salaam i några månader och skulle ta ett certifikat i dykning. Därför blev just dykning ett naturligt samtalsämne.
Nästa gång vi kom till Dar es Salaam kunde vi bo hemma hos Karla. Hon hade extra rum och erbjöd oss dessutom att följa med ut och fiska eller dyka. Hon var själv dykare. Vi tackade naturligtvis ja. Karla körde oss sedan tillbaka till hotellet efter en mycket trevlig kväll.
Swahili, havsutsikt och kalla öl på Kempinski
Lördag 28 januari: Swahililektionerna fortsatte. Och nu började det faktiskt kännas som om något hade hänt. Orden började bli lite lättare att känna igen. Minnet arbetade fortfarande motvilligt, men tålamodet hade blivit en viktig del av undervisningen – både vårt och framför allt Mama Jengas.
Enligt dagens plan skulle vi efter lunch besöka Village Museum. Men vi hade ett annat förslag. Vi behövde öva mer. Så i stället för att åka till museet gick vi tillbaka till hotellet och tog några timmar till att repetera det vi redan hade lärt oss. Te, kaffe eller någon läskedryck fick ackompanjera studierna.
Det var kanske inte den mest turistiska aktiviteten i Dar es Salaam. Men sannolikt den mest nyttiga.
Kvällspromenaden
Klockan åtta på kvällen promenerade vi ner mot havet och gick in på Kempinski Hotel. Det var ett stort och lyxigt hotell, och vid den här tiden var namnet Kempinski Kilimanjaro väl etablerat. Hotellet hade öppnat på nytt 2005 efter en omfattande renovering och var då en av stadens främsta lyxanläggningar. Hotellet låg vid Kivukoni Street med utsikt över staden och hamnen. Idag heter det Hyatt Regency Dar es Salaam, The Kilimanjaro
Vi tog hissen upp till åttonde våningen. Där fanns en bar med stora soffor, levande musik och utsikt över hamnen. Det var en miljö som nästan krävde att man slog sig ner. Så det gjorde vi. Vi beställde öl och fick snacks utan extra kostnad. Framför oss öppnade sig utsikten över Dar es Salaams hamn medan musiken fyllde lokalen.
Och som så ofta under resan hände något oväntat. I soffan mittemot satt två norrmän. Ännu en gång hade vi lyckats springa på skandinaver i Dar es Salaam. Det började nästan kännas som om Sverige och Norge hade bestämt sig för att flytta till Tanzania utan att meddela oss. Janet och jag trivdes utmärkt. Vi satt länge och njöt av atmosfären. Där satt vi i bekväma skinnfåtöljer, njöt av den storslagna utsikten över hamnen och jämförde kalla öl – från belgiska Stella Artois till den lokala favoritölen Kilimanjaro – till fria tilltugg.
Genom Dar efter midnatt
Plötsligt var klockan midnatt. Det var dags att gå hem. Vi valde att promenera genom staden. I efterhand kan man konstatera att det kanske inte var det mest genomtänkta beslutet för två Mzungos mitt i natten. Men gatorna var ovanligt tysta. Trafiken hade nästan försvunnit. Samtidigt fanns människor överallt.
Några sov på stolar, andra i bilar och andra direkt ute på gatan. Det var en märklig, stark och tänkvärd kontrast. Staden var tyst, men inte tom. När vi kom tillbaka till hotellet gick vi omedelbart till sängs.
När swahilin flyttar in i drömmarna och kackerlackor i verkligheten
Söndag 29 januari 2006: Swahili, Swahili och åter swahili. Söndagen präglades av en tryckande tropisk hetta med temperaturer som nådde upp mot 35–40 grader och är den varmaste dagen hitills. Till och med de infödda tanzanierna undvek solen och hettan och vår lärare hade tidigare föreslagit att vi kunde ha lektion nere på "South Beach" men det var helt omöjligt i den stekande solen. Efter några dagar började språket nästan följa med oss även när lektionerna var slut. Vi började skämta om att vi snart skulle få mardrömmar på swahili. Men det fanns också andra nattliga störningsmoment.
På hotellrummet fanns två sängar. Det ingen hade berättat för oss var att den andra sängen tydligen också var reserverad för hotellgäster av betydligt mindre storlek – kackerlackor. Under natten vaknade jag med några av dessa små varelser i sängen. Jag hade föredragit ett annat sällskap.
Och kvällen innan hade jag dessutom druckit en Coca-Cola som smakade alldeles utmärkt – tills jag skulle fylla på glaset från flaskan. Då kom något annat ut. Någon påstod att det var proteinrikt. Jag var inte helt övertygad. Det såg mest ut som en fluga. Efter några dagar började det därför kännas som om vi fick öva på ytterligare en viktig färdighet: att inte bli alltför förvånade.
Vi träffade också två svenska flickor från Tabora. Det kändes nästan osannolikt hur många svenskar vi hade träffat under den korta tid vi varit i Tanzania. Jag började skämta om att Sveriges befolkning måste vara på väg att minska dramatiskt. Tjejerna läste vid en skola i Småland som hette Viback, och en av dem bodde i Stenungsund utanför Göteborg. Hon frågade mig direkt om jag var från Göteborg, vilket min tydliga dialekt avslöjade direkt!)
Swahili och tidens mysterier
Den här dagen antecknade jag också några saker om själva swahilitiden. I den traditionella swahili-tidsräkningen börjar dagen vid soluppgången, omkring klockan sex på morgonen, och natten börjar vid solnedgången omkring klockan sex på kvällen. Det innebär att tidsangivelserna skiljer sig sex timmar från europeisk standardtid.
Det kan vara mycket förvirrande. Om någon på swahili säger att klockan är fem minuter i fyra – saa nne kasoro dakika tano – måste en europé lägga till sex timmar. Då blir tiden alltså fem minuter i tio. Det tar tid att vänja sig vid. Som om inte själva språket vore tillräckligt.
Veckodagarna följer dessutom en annan ordning än den europeiska. Den första dagen är lördag och den sista fredag. Även datum skrivs på ett annat sätt och kan uttryckas genom en särskild numerisk uppbyggnad. Ett datum som 17 december 1994 blir därför en betydligt längre historia att säga högt. Efter en veckas intensiv undervisning började hjärnan kännas som om den hade en hårddisk på väg mot total krasch. Och värmen gjorde inte saken bättre.
Bilder från vardagen
Fotografierna från denna dag fångar mycket av den miljö vi befann oss i. På Frälsningsarméns område hängde tvätten på tork längs långa linor intill den färgglatt målade lekplatsen – en påminnelse om hur vardagens arbete och sysslor fanns alldeles nära den miljö där vi själva satt och studerade. De bilderna gör att platsen framträder tydligare än orden ensamma kan göra. Det är skuggorna från träden, de enkla byggnaderna, sanden och den öppna gården som ramar in vår undervisning. Och mitt i detta satt vi och försökte få ordning på grammatik, uttal och klockslag.
Klockan 13.30 avbröt vi undervisningen och återvände till vårt luftkonditionerade hotell. Tack och lov för luftkonditionering. Tanken på Dodoma började samtidigt närma sig. Där väntade nästa del av resan.
Imorgon kommer vi att ha vår sista lektion i swahili och även vårt sista möte på WFPs landskontor innan det är dags att bege oss till Tanzanias huvudstad Dodoma. Dessutom och är vi dessutom bjudna hem till Karlas hus på kvällen. Sedan väntade resan till Dodoma.
Avståndet var omkring 500 kilometer och bilresan beräknades ta ungefär åtta timmar. Där skulle vi träffa flera WFP-enheter och diskutera det arbete som väntade. Vi skulle också prata om planen för Walk the World. Det fanns även planer på en motsvarande aktivitet vid och på Mount Kilimanjaro. De som ville delta i vandringen och bestiga Kilimanjaro behövde anmäla sig och ordna biljetter i förväg.
Det var alltså mycket som återstod. Men innan vi lämnade Dar es Salaam skulle vi hinna med ett sista möte på landkontoret och ännu en kväll tillsammans med Karla.
Sista dagen i språkskolan och förberedelser inför fältarbetet
Måndag 30 januari: Vår sista dag i Dar es Salaam inleddes på WFP:s kontor där vi satt vid datorerna för att arbeta och förbereda oss inför den kommande resan västerut. Det kändes nästan svårt att greppa att detta var den allra sista dagen på språkkursen i swahili. Att försöka ta till sig ett helt nytt språk på bara en vecka var utan tvekan en rejäl utmaning. Målet var förstås inte att bli helt flytande eller kunna läsa avancerad litteratur direkt, utan snarare att få en grundläggande förståelse för språket. Detta var helt avgörande eftersom den kommande resan skulle ta oss ut på landsbygden, där kunskaperna i engelska är mycket begränsade eller obefintliga. I dessa miljöer räcker det helt enkelt inte med nollkunskaper, utan man måste ha en fungerande bas att stå på. Nu handlade allt om att få praktisk övning, vilket vi garanterat skulle få framöver.
Tidigare under veckan hade vi lämnat över en lista med frågor till våra lärare för att få hjälp med att översätta dem till swahili. Dessa frågor var avsedda att användas under våra kommande intervjuer med lärare och rektorer på skolorna. Syftet var att ta reda på hur skolorna sköter sin återrapportering till WFP, hur maten förvaras, hur rotationen av livsmedlen fungerar samt hur många barn som får sin dagliga frukost. De grundläggande swahilikunskaperna skulle dessutom komma till stor nytta när vi själva skulle hålla lektioner i skolorna, vilket också ingick i våra uppgifter.
Reflektioner kring swahili, små nyanser och en läskig läskhistoria
En viktig lärdom som blivit tydlig under veckan är hur extremt viktigt det är med rätt uttal och korrekt stavning i swahili. Det räcker med att missa eller ändra en enda bokstav i ett ord för att det helt ska byta innebörd – något som snabbt kan leda till riktigt pinsamma situationer!
Två tydliga exempel på detta är:
- Att dricka vs. toalettbesök: Ordet "kunywa" betyder "att dricka". Om du råkar skriva eller säga "kunya" istället, syftar det på något helt annat som man gör på toaletten.
- Hälsningsfras vs. väderavgång: Det vanliga ordet "Jambo" betyder "hallå/hej". Om du istället säger eller skriver "Jamba", betyder det "att prutta".
Slutsatsen är densamma som gäller för alla språk i alla lägen: tänk efter noga innan du talar och uttala orden väldigt tydligt för att undvika missförstånd!
När jag berättade historien från gårdagen om den dränkta insekten jag hittade i min Coca-Cola för min lärare, delade hon med sig av en egen upplevelse. Hon berättade att hon för några år sedan besökte sin syster i Arusha när systern precis fått barn. Hon drack en Coca-Cola ur flaskan och hann dricka flera glas innan hon slutligen upptäckte vad som faktiskt låg på botten av flaskan... Det visade sig inte vara läsk på botten, utan något som började på samma två bokstäver. Historien var så otäck och direkt avskyvärd att den inte lämpar sig att återberätta här, men den gör att jag definitivt inte tänker dricka mer Coca-Cola i det här landet!
En stämningsfull avskedskväll i gott sällskap hos Karla
På kvällen var vi bjudna hem till Karla. Efter att vi gjort oss klara på WFP:s landskontor – där vi skickat rapporter och kollat e-posten – tog Karla oss med sig direkt från kontoret till sitt hem. Hon bor i den norra delen av Dar es Salaam, i ett område där de flesta diplomater håller till (en av hennes närmsta grannar är till och med premiärministern!).
Huset omges av höga betongmurar och staket, vilket är standard i dessa kvarter. Porten öppnades av vakter så att vi kunde köra in. Innanför möttes vi av hennes två hundar: hennes egen tvååriga boxer Caesar och en fosterhund. Caesar var sprudlande glad, ville hälsa och leka, och hoppade upp och slickade mig oavbrutet – vilket slutade med att mina byxor såg ut som om jag hade krupit runt i rena lervällingen!
Det var ett fantastiskt vackert hus, omgivet av en lummig trädgård med underbara träd som mango, banan och cashewnötter. Några fler vänner var redan på plats: Peter och Martina från Italien. Vi slog oss ner ute på altanen för lite drinkar och tilltugg i den trettio grader varma kvällsluften och njöt för fullt av värmen och varandras sällskap. Till middag serverades vi en helt fantastisk spenatlasagne tillsammans med en god sallad och vitlöksbröd, allt tillagat av Karlas kock som skötte hennes matlagning. Det blev en helt perfekt sista kväll i Dar es Salaam innan färden dagen därpå gick vidare mot Dodoma.
Dar es Salaam bakom oss – men inte riktigt ännu
De fem dagarna hade egentligen varit en blandning av två världar. Å ena sidan fanns det internationella Dar es Salaam: WFP kontor, hotell, restauranger, konferenser, datorer, internetkaféer, resecheckar och arbetsmöten.
Å andra sidan fanns den vardag som hela tiden trängde sig på utanför de luftkonditionerade rummen: kvinnan med lasten på huvudet, den livliga marknaden, de slitna bussarna, människorna som sov ute på natten, tvätten som hängde på tork, barnen under träden och den tropiska hettan.
Mellan dessa världar färdades vi hela tiden. Emanuel körde oss genom staden, från kontor till undervisning, från hotell till restauranger och vidare mot havet. Vägarna kunde vara dammiga och fulla av gropar, medan nästa plats plötsligt kunde vara en elegant hotellbar högt över staden med utsikt över hamnen. Det var kanske just denna kontrast som gjorde Dar es Salaam så minnesvärd. Staden var inte en polerad kuliss. Den levde. Den lät, luktade, dammade, svettades, skrattade och överraskade.
Och ibland lade den en kackerlacka i sängen eller en mystisk proteinberikning i Coca-Colan. Men den gav också oss Mama Jengo under trädet, en ringdans efter middagen, färgerna på Kariakoo, båtarna vid Dar Yacht Club, musiken på Hotell Kempinski och människor som Karla, som utan vidare erbjöd oss både sitt hem och framtida dyk- och fisketurer.
När vi nu snart skulle lämna Dar es Salaam var swahilin fortfarande långt ifrån perfekt. Men vi hade åtminstone lärt oss att hälsa. Och kanske var det trots allt en ganska bra början.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Nästa avsnitt, kapitel 5
Mot Dodoma för fälttjänstgöring
Dagen markerade starten på en ny etapp i Tanzaniaäventyret. Efter två fyllda veckor av intensiv träning – den första i ett svalt Rom och den andra i den sjudande hettan i Dar es Salaam – var förväntan i luften påtaglig. Dagen då färden mot Dodoma skulle påbörjas var äntligen här. Rutten västerut sträckte sig genom ett skiftande afrikanskt landskap. Bortom städernas cement och Bantu-tegel bestod husen här av lera och stelnade jordblock.
