Denna sida har uppdaterats den 29 augusti, 2026; CEST 21:02
Kapitel 7
Vägen mot fältet: Från Dodomas oaser till Mpwapwas röda damm
Det var torsdagen den 2 februari 2006. Efter intensivt springande mellan myndigheter, organisationer och diverse officiella kontor i Dodoma var pappersarbetet slutligen avklarat. Äntligen kunde vi packa ihop och rikta blickarna mot det verkliga äventyret: fältet! Men vi kommer att sakna det trevliga och fina hotellet i Dodoma med sin vackra innegård, swimmingpool och goda maten.
Färden gick från de svalkande oaserna på New Dodoma Hotel – med sina blänkande, azurblå pooler, grönskande palmer och små, eleganta träbroar – ut på den karga afrikanska landsbygden. Vårt nästa mål och tillika första ”basläger” låg i Mpwapwa, ungefär 16 mil sydost om Dodoma. Rutten tog oss österut längs väg B129, förbi byar som Mtumba, Vikonje och Buigiri, fram till Chalinze. Därefter vek vi av söderut förbi Kambi och Chenyu, innan vägen snirklade sig vidare österut genom Chisokwe och slutligen tog oss hela vägen fram till Mpwapwa.
Dammet, baobabträden och den blå öltransporten
Så snart vi lämnade asfalten bakom oss förvandlades världen till ett skådespel i färgstarkaste rött och brunt. Vägarna saknade helt beläggning – det var enbart en lång, uppkörd sträcka av packad sand och torr jord där dammet hängde tungt och tätt i luften efter varje fordon. Torkan i Mpwapwa-regionen var extrem och hård. Landskapet som bredde ut sig var solbränt, strösslat med torkade törnbuskar och ståtliga, uråldriga baobabträd som stod likt majestätiska väktare över de torra slätterna.
Mitt i detta rödbruna dammhav mötte vi en färgglad kontrast: en stor, blå trailerlastbil dekorerad med målade berg och stolt reklam för ”Safari Lager”. Den skumpade fram på den gropiga grusvägen och påminde oss om att även mitt i torkan finns det vissa livsnödvändigheter som måste transporteras fram till byarna.
Längs vägen passerade vi små samhällen där husen var uppbyggda av lera eller lokalt tillverkade Bantu-tegelstenar. Husen var låga med platta tak – en genialiskt enkel arkitektur anpassad för det hårda klimatet. De håller sig naturligt svala när solen gassar som värst under dagen och behåller värmen under de kyligare nätterna.
Möten vid vägkanten och det nya baslägret
Under färden gjorde vi ett stopp där James från samarbetspartnern MIGESADO, som reste tillsammans med oss, passade på att prata med några lokala bybor. Byn låg tryckt mot den röda jorden under en klarblå sky med spridda, vita molntussar. Att stanna till, byta några ord och dela ett leende vid vägkanten gav en varm påminnelse om den lokala gästfriheten mitt i den annars så karga miljön.
Till slut nådde vi Mpwapwa, som bäst kan beskrivas som en lite större by. Själva centrumet är överraskande litet och charmigt. Här möts man av en bred, dammig öppen plats omgiven av låga butikslängor med plåttak och enkla stånd under skuggande lövverk, medan bergen reser sig som en mörkgrön kuliss i bakgrunden.
Vårt eget boende låg en bit upp i bergen och sluttningarna. Här uppe var luften betydligt mindre fuktig och kvällarna bjöd på en fantastiskt behaglig svalka jämfört med den gassande hettan i Dodoma. Vi installerade oss i vårt helt ”egna” hus där en underbar mama tog hand om oss med varm hand. Medan Janet tog en välförtjänt vilopaus på husets baksida – med en flaska Dasani-vatten till hands – samlades James, Willbroad och några lokala bybor i gräset bredvid en röd Honda Trail-motorcykel för att glatt diskutera dagens planer.
FN-projekt, byråkrati och promenaden mot skolan
Efter att ha installerat oss tog vi en promenad i omgivningarna mot Kikombo Primary School. Vägen dit var magiskt vacker. Vi vandrade längs en smal, röd grusstig omgiven av ett täckande tak av slingrande akaciegrenar och gröna trädkronor. Vid sidan om stigen sträckte sig nyligen plöjda, djupröda åkrar mot de skogsklädda bergsryggarna i bakgrunden.
Glädjeyra och fotosession vid Kikombo Primary School
När vi närmade oss skolan var eleverna på väg hem för dagen, klädda i sina stiliga skoluniformer – vita kortärmade skjortor och khakifärgade shorts eller blå klänningar. Bredvid stigen stod också en liten kille i en alldeles för stor röd t-shirt och ett par mörka byxor. Han var lite för ung för att gå i skolan ännu och stod blygt kvar i kanten med en liten pinne i handen och fingrarna nyfiket i munnen.
Mötet med skolbarnen blev dagens absoluta höjdpunkt. I början var de lite avvaktande inför oss ”wazungos” (vitingar), men nyfikenheten vann snabbt över osäkerheten och vägen förvandlades snabbt till en sprakande glädjefest. Barnen ställde glatt upp sig framför kameran i de mest sprudlande och underhållande poseringar. En av killarna lyfte ett ben högt i luften i en perfekt balansakt och skuggade ögonen med handen, strålande av stolthet. Särskilt stolt var han över sina skor – ett par rejäla, svarta läderskor som egentligen tillhörde hans storebror och var alldeles för stora, men som han mer än gärna visade upp!
En annan kille gorde kaxiga honörssalutationer mot solen medan han spände blicken i linsen, och snart gaddade hela kompisgänget ihop sig. De lyfte benen i takt, hakade arm i arm och gjorde galna spex på den röda grusvägen. Flickorna i sina blå uniformer sökte sig också fram, hängde förtroligt armarna om sina klasskamrater och bjöd på varma, blygsamma leenden mot kameran. Flera av barnen bar sina skolböcker och häften tryggt inslagna i ihoprullade plastpåsar för att skydda dem mot väder och damm.
När vi sedan vände på digitalkameran och visade dem bilderna direkt på den lilla skärmen bröt ett obeskrivligt jubel ut. De trängdes och skattade om vartannat när de fick se sig själva på bild. Det var en helt obetalbar stund full av ren rörelseglädje och gemenskap, och de varma skratten följde oss hela vägen resten av dagen.
Hela vårt arbete ingår i ett viktigt skolmatningsprojekt (”The School Feeding Project”), som drivs med stöd av bland annat FN:s livsmedelsprogram (WFP) och storiesworthtelling.org. Projektet involverar ett omfattande nätverk av lokala utbildningsledare, vilket framgick tydligt när vi studerade den handritade organisationsplanen för utbildnings- och kulturdepartementet (Education and Culture Department) uppnålad på anslagstavlan. Där linjerades ansvarsområdena upp från District Education Officer ner till Academic Officer, Logistics Officer, Ward Education Co-ordinators och vidare till rektorer och lärare.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Nästa avsnitt, kapitel 8
Första riktiga dagen i fält
Nu blir det så att säga på riktigt. Det är nu vi skall ut på fältet och åstadkomma saker. Vi skall ta oss från baslägret i Mpwapwa till Ipera Primary School. Resan dit visade oss vilka besvärligheter mattransporterna kan stå inför. En spännande och intressant dag låg framför oss.
