Det var i mars 2006, när den tanzaniska hettan dallrade över vägarna, som arbetet med projektet tog sin verkliga början. Dammet från de torra stigar och vägar där vi hade tagit oss fram med bil hade lagt sig som en tunn hinna över allt – bilen, över arbetshandskarna och över de leende ansikten som hade mött oss vid varje stopp och plats vi varit på. Nu var vi i region Singida för att ta vara på regnet, att fånga det i stora vattentankar av betong och järn, men vi insåg snart att kampen mot hungern var lika brådskande som behovet av vatten.
Livets viktiga och tunga säckar
Morgnarna i staden Singida inleddes innan solen hunnit bränna bort nattens svalka. Vår uppgift var repetitiv men livsviktig: att köpa majsmjöl. Varje säck var ett löfte om mättnad. Vi pendlade mellan marknaden och skolorna, en logistisk dans där föraren av bilen blev en livlina för de tre skolor vi valt att stödja samtidigt som vi byggde vattentankarna.
Vid Sagara Primary School vilar morgonljuset mjukt över den röda jorden, men stillheten är bedräglig; hungern tar aldrig rast. Det är en logistisk dans mot klockan. Varje säck majsmjöl vi bär är en livlina, men vår vita terrängbil har sina begränsningar. Fyra tunga säckar – mer tål inte axlarna på Landcruisern om vi ska forcera de dammiga vägarna utan att bryta samman.
Det har blivit likt en rytm i tillvaron. Vi köper, lastar, transporterar. Maten som nyss fyllde förråden räcker bara i två dagar; skolgårdarnas sorl kräver sitt ständiga underhåll. Medan dammet yr bakom hjulen när chauffören kör mot nästa skola, stannar vi kvar i Sagara. Här bygger vi inte bara för dagen, utan för framtiden.
När vi rullade in på skolgårdarna möttes vi av blickar som rymde både förväntan och tålamod. Bilderna av barnen som sitter i rader, med sina små plastskålar och hinkar i händerna, etsar sig fast. För många av dem var denna tisdag den första dagen på en hel månad som de fick äta ett lagat mål mat i skolan. Att se de minsta barnen lämna skolan vid lunchtid, mätta för en gångs skull, gav arbetet en djupare mening.
Vid horisontens rand: Dagarna vid Sagara
Vid Sagara Primary School förvandlades visioner till fysisk form. Här var det inte maskiner som dominerade, utan muskelkraft och traditionella metoder. Vi arbetade sida vid sida med de lokala arbetarna. Våra händer flätar järntrådarna, svetten pärlar sig i nacken när vi flätar ihop armeringsnätet, en tålmodig process där varje tråd räknas. Mitt på skolgården reser sig ett skelett av metall. Det flätade järnnätet glimmar i det skarpa solskenet, en cirkulär bur som snart ska bli något mer bestående.
En annan sorts effektivitet
Kontrasterna mot livet hemma i Sverige blev smärtsamt tydligt, en bit bort hörs det dova ljudet av tunga klövar mot torr mark. Det är dagens främsta transportmedel: två oxar som med ett stoiskt lugn drar en tungt lastad träkärra. Den är fylld till bredden med sand, hämtad för att blandas till den cement som ska binda samman allt. Det var en långsam process, en rytm dikterad av djurens steg och solens gång, men det var effektivt. Det var vackert i sin enkelhet – hur järnnät och mänsklig vilja långsamt reste sig ur marken för att bli en vattentank.
Jag kan inte låta bli att le åt kontrasten. Hemma i Sverige hade vi rullat in med grävmaskiner, lastbilar och hydrauliska lyft. Här är det muskelkraft, tålamod och oxarnas jämna lunk som gäller. Det är en kärv men vacker effektivitet. Det som vid en första anblick kan verka ålderdomligt är i själva verket det mest praktiska och hållbara man kan tänka sig under dessa förhållanden. Det är en påminnelse om att framsteg inte alltid mäts i hästkrafter, utan i den gemensamma viljan att få arbetet gjort.
Arbetet belönas med lite mat i magen
Inomhus, i skuggan av de tjocka väggarna, möts vi av en annan typ av hantverk. Doften av glödande kol och nystekt bröd fyller rummet. Min kollega ”Mama Janetti” från England sitter på en liten låg "trebenspall" på stampat jordgolv, hon hjälper till och delar upp degen i mindre delar som sedan kavlas ut och sedan skall stekas till att bli ”chapati” över den öppna elden.
Efter trettio gräddade chapatis över öppen eld började hon finna rytmen i deras vardag, en rytm där arbetet och måltiden flätades samman.
(Det här är ett mycket gott bröd som jag tyckte mycket om då jag några år senare åt det igen vid ett flertal tillfällen när jag reste runt i Kenya med familjen där vi besökte både de som hade det bra och de som bodde i lerhyddor)
Det är här, i det enkla delandet av en måltid med de lokala arbetarna och det tunga arbetet under den tanzaniska himlen, som man verkligen förstår värdet av det vi gör. Vi bygger en vattentank. Vi mättar magar. Vi lär oss att världen är större, långsammare och mycket mer hoppfull än vad vi någonsin kunnat ana hemifrån.
Skolans elever i Sagara
Alla vill vara med på kort, en del är glada, några fundersamma över vem är den vite mannen (mzungon). På foto nr 4, om du zoomar in så ser man en handskriven multiplikationstabell uppsatt på väggen.
