ta vara på dagen och lev din dröm!
ta vara på dagen och lev din dröm!
Dodoma bjöd på sin omisskännliga centralafrikanska kuliss – ett torrt, dammigt landskap där hettan darrade över vägarna och maffiga, karga klippformationer reste sig i bakgrunden bakom de rostiga järnvägsspåren. Vår lilla trupp, med mig och Janet i spetsen, var redo för en intensiv dag fylld av ministeriemöten, hjälporganisationer och fältbesök.
Dagen markerade starten på en ny etapp i Tanzaniaäventyret. Efter två fyllda veckor av intensiv träning – den första i ett svalt Rom och den andra i den sjudande hettan i Dar es Salaam – var förväntan i luften påtaglig. Dagen då färden mot Dodoma skulle påbörjas var äntligen här. Rutten västerut sträckte sig genom ett skiftande afrikanskt landskap. Bortom städernas cement och Bantu-tegel bestod husen här av lera och stelnade jordblock.
Dar es Salaam låg varmt och fuktigt omkring oss denna januaridag. Resan fick en dramatisk och intensiv start i den tanzaniska bankbyråkratin. Utan pass, utan originalkvitton och utan ett lokalt bankkonto stängdes dörr efter dörr när vi försökte lösa in våra resecheckar. Marknaden var och är en av Dar es Salaams viktigaste handelsplatser och hade redan vid den här tiden ett rykte som en av Östafrikas största marknader. Marknadens historia går tillbaka till 1920-talet, och området växte fram kring marknaden som ett centralt kommersiellt centrum.
Morgonsolen gick upp över Indiska oceanen och kasta ett glödande, guldfärgat ljus över Dar es Salaam – ”Fredens hamn”. Luften var redan tidigt på morgonen tung av fuktighet och mättad med dofter av kryddor, saltvatten och bilavgaser. Våra möten började på FN:s livsmedelsprograms (WFP) landskontor i Dar-es-Salaam
Det sägs att vart än i världen man reser så står det redan en svensk där och försöker hitta skugga. Flygresan från Rom till Addis Ababa var inget undantag; i passagerarvimlet trängdes Stockholmsbor på väg mot Etiopiens inlandsäventyr och ett glatt gäng värmlänningar i köerna. När vi slutligen steg ur flygplanet i Dar es Salaam var det som att kliva rakt in i en ångande bastu. Termometern visade visserligen måttliga 28 grader, men med en luftfuktighet på svindlande 95 % kändes det snarare som tryckande 40 grader mot huden.
Jag hade lyckats passera nålsögat. Av 60 000 sökande globalt inom det företag som jag arbetade för så hade valet fallit på mig och elva andra. Vi var utvalda av FN:s livsmedelsprogram (WFP) för att delta i projektet ”School Feeding” i Tanzania. Innan fältets damm skulle lägga sig över mina kängor väntade fem dygns intensivutbildning vid huvudkontoret i Rom.
