Denna sida har uppdaterats den 28 augusti, 2026; CEST 18:16
Kapitel 5
Swahili, frukost och en avfärd i färg
Tisdagen den 31 januari 2006 markerade starten på en ny etapp i Tanzaniaäventyret. Efter två fyllda veckor av intensiv träning – den första i ett svalt Rom och den andra i den sjudande hettan i Dar es Salaam – var förväntan i luften påtaglig. Dagen då färden mot Dodoma skulle påbörjas var äntligen här.
När morgonen grydde på Peacock Hotel möttes sällskapet som vanligt av den alltid lika trevliga, strålande och mycket vackra tjejen i matsalen. Hon var klädd i en traditionell, jordfärgad massajdräkt med vackra vita broderier, pärlhalsband och en färgstark pannbindel. I handen höll hon sin flätade korg och en penna, redo att anteckna, men de senaste dagarna hade hon lagt till med en ny vana: hon vägrade benhårt att tala engelska. Nu var det bara swahili som gällde! För ett gäng som snart skulle ut i fält var detta både en tacksam och smått svettig språklektion till frukostäggen. Praktisk träning kan man trots allt inte få för mycket av.
Ompackning och packåsnor på fyra hjul
När chauffören från WFP (World Food Programme) dök upp trodde alla att den åtta timmar långa resan mot Dodoma var i gång. Det visade sig dock vara en optisk villa. Bilen tog dem istället raka vägen till WFP:s huvudkontor i Dar es Salaam. Där krävdes ett snabbt byte av både chaufför och fordon. Vägarna mot det tanzaniska inlandet krävde robusta fyrhjulsfrodiga krafter.
Sällskapet bestod av fem personer fördelade på två bilar, och fordonen packades på ett sätt som trotsade tyngdlagarna. Det var inte bara personliga resväskor som trängdes; bilarna var lastade från golv till tak med utrustning som skulle levereras till WFP:s lokala underkontor i Dodoma. När den sista väskan pressats in återstod cirka 600 kilometer asfalt, grus och äventyr.
Genom ett landskap i förvandling
Rutten västerut sträckte sig genom ett skiftande afrikanskt landskap. Efter några timmars färd började den grönskande kustvegetationen vika hädan och ersättas av allt torrare, brunare nyanser – ett tydligt tecken på den uteblivna nederbörden. Bilarna rullade förbi små byar där husbyggena berättade sin egen historia. Bortom städernas cement och Bantu-tegel bestod husen här av lera och stelnade jordblock. Tak av korrugerad plåt hölls desperat på plats av stora, tunga stenar för att inte blåsa bort när de savanniska vindarna tog i.
Längs vägkanten syntes det vardagliga livet passera som i en levande kuliss. Kvinnor i färgglada tyger gick rakryggade med tunga vattendunkar balanserande på huvudena, medan barn i skoluniformer susade förbi på cyklar – om de hade turen att äga en – med sina dunkar fastsurrade. Skolbarn i vita skjortor och blå kjolar eller shorts gick längs vägrenen med sina plastdunkar i händerna.
Längs vägen kantades asfalten också av livliga marknadsstånd där lokalbefolkningen sålde sina skördar. Hinkar fyllda till bredden med röda tomater, grön papaya och lök stod uppradade i långa, färgstarka rader mot den dammiga jorden.
Prisförhandlingar och billig lunch under palmbladen
När kurrande magar krävde sitt gjordes ett stopp i en mindre by. Lunchen avnjöts på en enkel men otroligt charmig liten restaurang, skuggad av vajande palmer och täta lövverk som gav ett efterlängtat skydd mot den gassande solen. Maten var både välsmakande och befriande billig. Hela kalaset för fem personer – inklusive läsk – landade på 9 000 tanzaniska shilling, vilket motsvarade ungefär 7,80 USD eller 64 svenska kronor.
I samma by fanns även leverantören av de specialtillverkade grytorna som används till projektets bränslesnåla spisar. Mötet tog dock en oväntad dramatisk vändning. Leverantören hade skruvat upp sina priser med maffiga 36 % jämfört med föregående år och skyllde bittert på att allt blivit dyrare, inte minst bränslet som stigit med 40 %.
Den medföljande NGO-partnern bad oss om hjälp att förhandla. Vi klev in i den rymliga verkstadslokalen – där svarvar och tunga metallmaskiner stod uppradade under ett öppet takstolskonstruerat plåttak – för att möta direktören. Efter en hårdför men artig förhandlingsrunda lyckades vi pruta ner prishöjningen med 20 procentenheter. Den slutliga ökningen hamnade därmed på rimligare 16 %, och vi kunde lämna verkstaden med både hedern och budgeten i behåll.
Slutmålet Dodoma och skymning över horisonten
Sista sträckan mot Dodoma bjöd på storslagna vykortsvyer. Milvida slätter skurna av rödbrun jord bredde ut sig mot horisonten, inramade av maffiga bergskedjor och enstaka akaciaträd som sträckte sina kronor mot skyn.
Klockan var 18.45 när bilarna slutligen rullade in i Dodoma. Den långa resan avslutades på New Dodoma Hotel, där en inbjudande pool glittrade stämningsfullt under kvällsbelysningen intill den strålande paviljongbaren. Efter en välförtjänt och god middag var det dags att kasta in handduken och krypa till korgs – för morgondagen utlovade ännu en intensiv dag fylld av viktiga möten.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Nästa avsnitt, kapitel 6
Säckar, solceller och strategiska möten i Dodoma
Nu börjar det verkliga arbetet med att först möta olika ministerier samt organisationer. Studiebesök hos lager, skolor och NGO's som arbetar för och med World Food Programme - Schoolfeeding. Dodoma är ett centralt logistiskt nav och WFP:s kontor här är det enda FN-kontoret i staden. Det stödjer inte bara regionerna Dodoma, Iringa och Singida, utan är också utgångspunkt för mattransporterna till flyktinglägren vid gränserna mot Rwanda, Uganda och Kongo.
