Denna sida har uppdaterats den 23 maj, 2026; CEST 16:11
Vägen mot bergen: Från Hällingsjö till Val di Fassa
När man packar i Hällingsjö för den tredje resan mot Italien, vet man precis vad som väntar – men spänningen är lika stor varje gång. Den här gången, under den första veckan i april, är det en renodlad far-och-son-resa. Bara jag och Rickard, redo för fartfylld skidåkning, god mat och obegränsat med tjöt.
Att åka buss med Leidex ner till Dolomiterna är en upplevelse i sig. Efter att ha rullat av färjan i Tyskland klyver man den europeiska kontinenten söderut. Landskapet förändras gradvis; de flacka tyska slätterna övergår i Bayerns böljande kullar, och plötsligt reser sig Alperna som en väldig mur i horisonten. Man passerar Innsbruck, klättrar uppför det klassiska Brennerpasset och rullar in i Italien.
När man svänger av motorvägen i Isarco-dalen och styr österut mot Val di Fassa, smalnar vägarna av. De slingrar sig fram genom djupa, barrskogsbeklädda dalar där små, pittoreska alpbyar med kyrktorn i spetsig barockstil passerar revy. Ju närmre Moena man kommer, desto mer dramatiska blir vyerna. De karaktäristiska, lodräta kalkstensklipporna i Dolomiterna – som ofta skiftar i rosa och guld i solnedgången – ramar in vägen likt gigantiska katedraler av sten.
Hemmabasen: Hotel al Parco och Moena
Väl framme i Moena, "Dolomiternas saga", checkar vi in på Hotel al Parco. Hotellet ligger vackert inbäddat på en av de soliga sluttningarna med en panoramautsikt över dalen och de omringande bergstopparna. Efter en lång resa är det en fröjd att mötas av den otroliga frukostbuffén.
Kvällarna här är ett kapitel för sig. Hotellets trerättersmiddagar inleds med en dignande salladsbuffé som snarare liknar en hel måltid: dignande fat med färska grönsaker, nygräddade pizza-slices och diverse lokala delikatesser. Det krävs karaktär för att inte äta sig proppmätt innan de egentliga rätterna ens har burits ut!
Moena i sig är en otroligt mysig och levande liten alpstad. När skymningen faller tänds de varma ljusslingorna längs husfasader och broar. Gatorna kantas av exklusiva sportbutiker och eleganta skyltfönster med texten "Sport Calzature" (sport och skor). Staden andas alpint välstånd – här är det inte ovanligt att se exklusiva designjackor i skyltfönstren med prislappar på över 50 000 kronor! Men trots lyxen behåller byn sin genuina, tyrolska charm med sina vackert målade trähus och snöklädda bergssidor som reser sig precis bakom hustaken.
Dag 1: Elddopet på Alpe Lusia
Efter en tidig frukost tar vi skidbussen upp till liftsystemet som ligger i samma byggnad som skiduthyrningen. Det är här, i Ski area Alpe Lusia, som äventyret börjar på riktigt. Vi kliver in i den moderna kabinbanan som mjukt svävar uppåt, över de snöklädda granarna, ända upp till toppen på 2 210 meters höjd.
Uppe på platån möts vi av en strålande blå himmel och krispig alpluft. Vid liftstationerna står skidorna uppradade i färgglada rader i snön – allt från neongröna carvingskidor till stabila pistsmiskare – redo för dagens äventyr. Det är en obeskrivlig känsla att spänna på sig pjäxorna, titta ut över de snöklädda massiven och kasta sig ut i den första backen för att se om takterna fortfarande sitter i. Hahaha, benen minns som tur är vad de ska göra!
Dag 2: OS-glans och dimma i Pampeago
Vädergudarna och arrangörerna på Leidex resor (som varje morgon scoutar fram dagens bästa skidväder) styr bussen mot Val di Fiemme och systemet mellan Predazzo och Obereggen. Vi kliver på kabinbanan vid Pampeago/Latemar, precis vid de mäktiga hoppbackarna där OS-striderna nyligen utkämpats. Att sväva över dessa anläggningar ger en extra krydda åt åkningen innan vi kliver ut på 2 300 meters höjd.
Morgonen är kristallklar och pisterna ligger nymantlade och perfekta. Men i bergen skiftar allt snabbt. Framåt eftermiddagen rullar en tjock, mjölkvit dimma in över kalfjället. Plötsligt är kontrasterna borta. I några åk ser man knappt var pisten slutar och offpisten börjar, och det blir till att köra med högsta beredskap och känna sig fram med fötterna. Men så, som genom ett trollslag, spricker molntäcket upp igen. Solen bryter igenom den fuktiga luften och lyser upp de dramatiska bergväggarna. Det är bara att trycka på igen, även om låren nu börjar skicka skarpa varningssignaler om att en transplantation av nya benmuskler vore en god idé.
Dag 3: Smörsnö och uthållighetstest till Santa Cristina
Tredje dagen bjuder på ett riktigt långdistanspass. Planen är ambitiös: vi tar kabinen upp ovanför Campitello i Des Alps för att via skidsystemen korsa de mäktiga bergspassen hela vägen till Santa Cristina i Val Gardena.
Skidåkningen är storslagen, men aprilsolen är stark. Under eftermiddagen förvandlas de hårda, snabba pisterna till tung, smörig vårsnö. Varje sväng kräver enorm kraft, och backarna förvandlas snabbt till djupa puckelpister. Låren brinner och frågar i princip vad i helsike jag håller på med. Vi når vårt mål i Santa Cristina, men klockan tickar obevekligt. Det är bara att vända om och påbörja den långa resan tillbaka. När vi slutligen glider ner i Campitello gör vi det som dagens absolut sista skidåkare – trötta, men stolta.
Dag 4: Col dei Rossi, vätskekontroll och veckans schnitzel
För att undvika de ökända liftköerna i Canazei tar bussen oss till Alba. Strategin är perfekt; här flyter det på utan väntetid, och snart lyfter kabinen oss upp till Col dei Rossi. Vyerna som möter oss här uppe är direkt häpnadsväckande – de majestätiska, snöklädda skidorna och de lodräta klippväggarna sträcker ut sig i 360 grader under en klarblå himmel.
Här delar vi upp oss lite; Rickard hittar snabbt tempot tillsammans med Nils, en trevlig kille från Borås, medan jag guidar mig fram med andra i gruppen. Vi skär sköna svängar i de breda pisterna och drar oss sakta mot Pozza di Fassa. På vägen stannar vi till för en välförtjänt "vätskekontroll". Det är ren livskvalitet att sitta på en solindränkt träterrass, höja ett glas skummande kall öl mot de snöklädda alptopparna och bara njuta av nuet. Klicka på fotot nedan för att se video!
När vi hungriga når botten av skidslingan i Pozza di Fassa skippar vi det första fiket där alla brukar stanna. Vi följer tipset och går 30 meter längre ner till en riktig restaurang, Ta Mongo på Hotel Garni San Nicolo. Det visar sig vara ett genidrag. På tallriken landar en schnitzel av episka proportioner – perfekt frasig och gyllene, serverad med en rejäl hög pommes frites, en klyfta citron och rårörda lingon. Tillsammans med en stor Forst-öl i ett klassiskt glaskrus blir detta veckans absolut bästa lunch.
Dag 5: San Pellegrino, kändisskap och picknick i snön
Fredagen bjuder på dramatik av två slag: Rickard har vaknat upp dunderförkyld och tvingas stanna i sängen, medan jag åker mot San Pellegrino med de andra. Här andas det världscup och OS-historia i varje hörn; funktionärer och nät förbereds för helgens kommande alpina världscuptävlingar.
Vi tar den stora kabinen upp till Margherita på 2 500 meter. Skidåkningen är magisk, men dagens höjdpunkt är Leidex klassiska picknick. Alla resebyråns bussar backar upp i snökanten nere i dalen och dukar upp en fantastisk utomhusbuffé mitt i den gnistrande snön. Skidentusiaster i färgglada jackor slår sig ner på snövallarna, njuter av mackor, frukt, godis och kalla drycker i den gassande solen.
Mitt under denna idyll, med ett glas rosévin i handen, hamnar jag i samtal med ett par från Herrljunga, Camilla och Anders. När jag frågar om de brukar besöka biografen Saga hemma i stan, lyser de upp. Det visar sig att de mycket väl känner min gamla klasskamrat Roland Käck!
"Jaså, du känner Roland? Han är ju en av Herrljungas absolut största kändisar och eldsjälar!" berättar de varmt.
De förklarar att han till och med har förärats med en egen platta på "Walk of Fame" längs Storgatan för sina ovärderliga insatser för ortens kulturliv. Anders avslöjar dessutom att han själv varit med och lagt om golvet inne på bion. Världen är fantastiskt liten. Det blir givetvis ett glatt selfie-kort i solskenet tillsammans med Herrljungaparet som vi snabbt skickar iväg via WhatsApp till en intet ont anande Roland hemma i Sverige.
Dag 6 & 7: Sjukstuga och en värdig final
Sjätte dagen, inte helt oväntat så har jag fått Rickards snuva och feber så den här dagen blev det min tur att hålla mig till sängs och försöka kurera mig till morgondagen som blir sista skiddagen, Rickard hade återhämtat sig så han drog iväg med nyfunna kompisen Nils till skidbackarna...
Den sjunde och sista dagen är busschaufförernas vilodag inför den långa nattkörningen hemåt. Det hindrar inte oss. Jag och Rickard tar den lokala skidbussen tillbaka upp till Alpe Lusia för en sista, intensiv skiddag under en perfekt blå himmel. Vi suger ut det sista ur pister, njuter av de sista skärande svängarna och blickar ut över de fantastiska bergsformationerna en sista gång.
När vi packar busen och gör oss redo för att rulla norrut mot Hällingsjö igen, är vi rörande överens: det här enorma skidsystemet i Dolomiterna har ännu en gång stulit våra hjärtan. Kombinationen av den dramatiska naturen, den fantastiska maten och den unika atmosfären i Moena gör att vi redan nu har börjat planera för nästa års resa. Det blir svårt att hålla sig härifrån!
