Denna sida har uppdaterats den 31 augusti, 2025; CEST 15:49
Folkbåten "Josåfin"
En härlig gammal "träfolka" som inköptes under 198o-talet och som gav finfina minnen under ett par år. Båtplats var Björlanda Kile som är norra Europas största småbåtshamn. Med denna båt utforskades hela västkusten norrut från Göteborg upp till norska gränsen och många naturhamnar upptäcktes under dessa seglatser. Speciellt ett minne som etsat sig fast var när vi ankrat upp i en vik på Toftö NV Skärhamn på Tjörn.
I med ankaret och såg till att det "tog" ordentligt och sedan linor till 2 bergdubbar på ön. Här låg vi fint i lä i den sydliga vind som rådde denna vackra sommarkväll och njöt av vädret och solnedgången, vad vi missat var att kolla väderleksrapporten... Under natten vred sig vinden till väst och vi väcktes av hur det ryckte i ankarlinan och slet i sittbrunnskapellet. Vinden tilltog i styrka och blev i stort sett närmare styv kuling med mycket hög sjö vilket tvingade oss att lossa förtamparna och helt enkelt kasta dom upp på berget, att hoppa i land och lossa var otänkbart. Fram med sjökort för att snabbt göra en översyn var och hur vi skulle ta oss in till Skärhamn och memorera var grynnor och skär låg.
Snabbaste vägen in till trygg hamn var att gå söder om Toftö och de mindre öarna norr om Högholmen, det gällde bara att hålla undan från ett par luriga grynnor, men det gick bra. När vi närmade oss Skärhamns hamninlopp denna mycket tidiga morgon stod det folk på piren och tittade på oss förundrat och skakade på huvudena när bogsvallet fräste om fören på båten, detta var nog det snabbaste jag fick segla med denna skönhet, haha! Dagen efter när kulingen lugnat ner sig kunde vi återvända till Toftö och hämta upp våra tampar som vi kastat upp på ön.
Ett år var vi tidigt igång och inför midsommar bestämde vi oss för att fira den uppe i Grebbestadstrakten, den midsommaren var sannerligen inte speciellt varm, det var samma temperatur som på nyårsafton året innan, d.v.s. 11 grader. Fukten dröp utefter sidorna inne i båten, inget klädesplagg var torrt, men är man seglare så är man och står ut... Båten skänkte många fina minnen under ett par års tid för att sedan säljas till ett par systrar i 20-årsåldern där den ena av dem var enarmad. Anledningen till försäljningen var att vid ett tillfälle ute på en ö så hade jag en Trio-80 som granne vilken jag fick komma in i och inspektera, blev helt såld av den snygga träinredningen och jakten började på att hitta en i bra och fint skick. Till slut lyckades jag till min stora lycka hitta "Mirann"!
