Minnesbilder av och med min Nordiska Folkbåt ”Josåfin”

Folkbåten "Josåfin"

Det finns en alldeles särskild magi i att äga en klassisk Nordisk Folkbåt i trä. ”Josåfin” var just en sådan skönhet – en härlig gammal ”träfolka” som köptes under 1980-talet och som under några intensiva år etsade sig fast i minnet med djupa, outplånliga spår. Vår hemmahamn var Björlanda Kile, norra Europas största småbåtshamn, där master i tusental vajade i takt med Kattegats vindar. Men så snart förtöjningarna släpptes lämnade vi vardagen bakom oss. Med ”Josåfin” utforskades hela den bohuslänska västkusten, från Göteborgs norra skärgård och ända upp till den norska gränsen. Vi kryssade genom trånga sund, rundade karga slipade granitklippor och upptäckte den ena orörda naturhamnen efter den andra. Ett minne har dock bränt sig fast starkare än alla andra. Det var den där vackra, till synes spegelblanka sommarkvällen då vi sökte nattläger i en skyddad vik på den nordvästra sidan av Toftö, strax utanför Skärhamn på Tjörn.

Dramat vid Toftö

Att segla in mot Toftö från väster innebär att navigera genom ett grynnhål fyllt av dolda undervattensstenar och bohuslänsk urberg. Sjökortet avslöjar ett myller av öar – Långh, Högh, Utterskären och de varningsbjudande Systrarna i söder. Vi närmade oss viken försiktigt, lät ankaret gå akterut och såg till att det ”tog” ordentligt i bottenlera, sten och tång. Sedan rodde vi ut linor i fören och gjorde fast i två fasta bergdubbar på ön.

Här låg vi fantastiskt i lä för den sydliga vind som rådde. Kvällen var magisk. Solen sjönk långsamt mot horisonten i väster och färgade himlen i dramatiska nyanser av guld, rosa och violett. ”Josåfin” speglade sig perfekt i det stilla, mörka vattnet mot de mjuka, bohuslänska granithällarna. Vildmarken kändes total, trots närheten till det skyddande samhället på Tjörn. Men vi hade begått ett klassiskt misstag – vi hade missat att lyssna på väderleksrapporten.

Under natten vred vinden lömskt om till väst. Vi vaknade tvärt av ett våldsamt ryckande i ankarlinan. Det slet och dånade i sittbrunnskapellet. Västvinden, som nu låg rakt på vår öppna vik, tilltog snabbt i styrka till styv kuling och drog upp en mycket hög, krabb sjö. Vågorna slog dånande mot klipporna och pressade båten framåt. Att försöka hoppa i land på de hala, våta berghällarna för att lossa tamparna manuellt var helt uteslutet – det hade inneburit livsfara.

I det begynnande morgonljuset fick vi snabbt fatta ett beslut: tamparna i fören lossades och kastades upp på berget. Fram med sjökortet i ruffen under den fladdrande fotogenlampans sken för en blixtsnabb översyn. Vi memorerade febrilt var grynnorna låg för att staka ut en flyktväg in mot tryggheten i Skärhamn.

Den snabbaste vägen var att styra söderut, runda Toftös sydspets och navigera genom det smala, luriga sundet norr om Högholmen. Det gällde att hålla tungan rätt i mun och hålla undan för de dolda grundklackarna, men ”Josåfin” visade prov på Folkbåtens legendariska sjövärdighet. Hon klöv vågorna med tung, trygg auktoritet.

När vi närmade oss Skärhamns hamninlopp i den tidiga, stormiga morgontimmen stod det folk ute på piren. De tittade förundrat på oss och skakade på sina huvuden när det vita bogsvallet fräste högt om fören på den lilla träbåten. Detta var utan tvekan den snabbaste, mest andlösa segling jag någonsin upplevde med den skönheten! Först dagen efter, när kulingen äntligen bedarrat och havet lagt sig till ro, kunde vi segla tillbaka till Toftö för att plocka upp våra kvarlämnade tampar som låg ensamma kvar på klippan.

Midsommar i Grebbestad och ett nytt kapitel

Ett annat år var vi extremt tidigt igång med säsongen. Inför midsommar bestämde vi oss för att segla långt norrut, upp till de bohuslänska pärlorna kring Grebbestad. Men den skärgårdsdrömmen bjöd på en bister realitet. Midsommaraftonen var sannerligen inte varm – termometern visade modesta 11 grader, exakt samma temperatur som på nyårsafton året innan!

Fukten dröp utefter de obehandlade träskroven inne i ruffen och inte ett enda klädesplagg kändes torrt. Men sann seglarglädje prövas i motgång; vi kröp ihop i våra ylletröjor, kokade kaffe på spritköket och stod ut med ett leende.

”Josåfin” skänkte oss fantastiska minnen, men efter ett par år var det dags för henne att segla vidare i livet. Hon såldes till två systrar i 20-årsåldern – ett möte som imponerade stort då den ena av systrarna var enarmad men en hängiven och skicklig seglare.

Anledningen till att jag till slut skildes från min älskade träfolka var ett slumpmässigt möte vid en ö. Min båtgranne var en Trio 80, en modernare svensk segelbåt i glasfiber ritad av Olle Enderlein. Jag blev inbjuden ombord och blev direkt helt såld på den rymliga, ombonade och vackra träinredningen under däck. Glasfiberkomfort kombinerat med traditionell träkänsla! Jakten började omedelbart efter ett eget exemplar i fint skick, och till slut lyckades jag hitta min stora lycka: ”Mirann”. Med sin vita fribord, röda dekorlinje, matchande röda bomkapell och sprayhood blev hon vår nya trotjänare, redo att föra oss på nya äventyr bland klippor, sjöbodar och saltstänkta bryggor.

Fakta om den Nordiska Folkbåten – Havets odödliga klassiker

Den Nordiska Folkbåten är en av segelvärldens mest framgångsrika och inflytelserika konstruktioner. Hennes historia sträcker sig tillbaka till andra världskriget:

År 1941 utlyste Göteborgs Kungliga Segelsällskap (GKSS), på initiativ av skeppsredaren Sven Salén, en tävling för att konstruera en billig, sjövärdig och rymlig båt som vanliga människor hade råd att köpa – en ”folkbåt”. Ingen enskild vinnare korades, utan konstruktören Tord Sundén fick i uppdrag att sammanställa de bästa idéerna till en slutgiltig ritning. Den första båten byggdes i rödved på Hisingen i Göteborg och sjösattes 1942.

Den känns lättast igen på sitt klinkbyggda skrov (där bordläggningsplankorna överlappar varandra, vilket syns tydligt på bilden av Josåfin vid bryggan), sin raka akterspegel med utanpåliggande roder och sin långa, tunga järnköl. Den är riggad som en snedseglar-slup (marconi) med ett högt storsegel och en fock som går till masttoppen.

Båten är även känd för att vara extremt sjövärdig och styv. Tack vare den tunga kölen (som utgör över hälften av båtens totalvikt på cirka 2 ton) tål den mycket hårt väder och grov sjö – vilket dramat vid Toftö är ett perfekt bevis på. Den rymmer en liten besättning på 2–4 personer som kan övernatta i ruffen under enkla men funktionella förhållanden.

Det har byggts över 4 000 folkbåtar i Norden. Under 1970-talet började man även tillverka båten i glasfiber (med bibehållna klink-linjer för att behålla klassreglerna), men de gamla, välskötta exemplaren i mahogny eller fura, likt ”Josåfin”, betraktas idag som rullande (eller snarare seglande) kulturarv som väcker beundran i varje hamn de besöker.