Gnistan under Taffelberget

(En släktkrönika på min mors sida (Vår Sydafrikanska släkt, del 3)

Berättelsen om järnvägselektrikern John Herman Holmgren (1884–1939)

Bilden nedan visar hur vi är besläktade

Kapitel 1: Woodstock och mötet i The Baptist Hall

Den 27 januari 1884 föddes John Herman Holmgren i ett hus på Albert Road 217 i Woodstock, Kapstaden. Som son till den svenske sjömannen Leonard Holmgren och hans hustru Emily växte Herman upp i glänsande sydafrikanskt solsken, men med doften av saltvatten och bohuslänsk tång ständigt närvarande i fädernehemmet. Under uppväxten i Kapstaden fanns också kusinen Hilda (min mormor) nära till hands; de två unga svenskättlingarna delade glädje och vardag under Södra korsets stjärnhimmel.

Herman var en plikttrogen ung man. Han började sin bana i samhällets tjänst som en anspråkslös brevbärare, där han snabbt lärde sig Kapstadens myllrande gator utan och innan. Men det var elektricitetens nya, spännande värld som lockade honom. Han lämnade postväskan och sökte sig till järnvägen, South African Railways (SAR).

"När Herman började arbeta vid järnvägen var den uppdelad i koloniala bolag (såsom Cape Government Railways). Efter bildandet av den Sydafrikanska Unionen 1910 slogs dessa samman till South African Railways and Harbours (SAR&H). SAR blev landets största arbetsgivare och en enorm maktfaktor. Järnvägarna var strategiska nyckelobjekt för att transportera trupper och material till fälttågen i Tyska Sydvästafrika (Namibia)"

Det var under dessa tidiga ungdomsår som han mötte flickan som skulle stjäla hans hjärta: Maria Martha Elizabeth Bruwer, som i folkmun och bland vänner bara kallades ”Mimie”. Mimie bar på ett stolt holländskt arv och hade fötts samma år som Herman i den avlägsna, vackra bergsbyn Barrydale som ligger vid gränsen till Overberg och Klein Karoo-regionerna i västra Kapprovinsen i Sydafrika – en plats där Tradouws pass slingrar sig dramatiskt genom de karga bergen mot Swellendam.

"Hermans blivande hustru Mimies hemby Barrydale och det närliggande Tradouws pass (byggt av den berömda vägkonstruktören Thomas Bain på 1870-talet) var en isolerad men viktig länk mellan jordbruksområdena i Overberg och halvöknen Klein Karoo. Att människor från dessa boerdominerade inlandskommuniteter sökte sig till Kapstaden kring sekelskiftet 1900 berodde ofta på de ekonomiska efterverkningarna av boerkriget, vilket drev unga kvinnor och män till städerna för att söka arbete".

Kärleken mellan järnvägsmannen och boerflickan var stark och överbryggade två olika kulturer. Annandag jul, den 26 december 1906, fylldes The Baptist Hall i Kapstaden av förväntan. Som dokumentet visar, förklarades den 22-årige ungkarlen och elektrikern Herman och den 21-åriga "Mimie" som man och hustru av baptistpastorn Ernest Baker. De bevittnades av Nellie Annie Schanker och J. J. Wiese, och i marginalerna kan man ana doften av bläck och den högtidliga stämningen.

Samtidigt som barnen växte, klättrade Herman i graderna inom järnvägen. Han var skicklig, pålitlig och lugn i kristider. När första världskriget rasade och satte hård press på landets infrastruktur, stod Herman stadigt på sin post. I september 1916 nådde han en milstolpe då hans namn trycktes på den ärorika sidan ”Roll of Honour” i järnvägens personaltidning. Han bar nu den ansvarsfulla titeln Chargeman Electrician i Kapstaden – mannen som såg till att strömmen flöt och loken rullade.

"Hermans befordran till Foreman Electrician i Table Bay Harbour 1933 sammanfaller med en gigantisk moderniseringsvåg. Under 1930-talet elektrifierades Kapstadens hamn i snabb takt. Kranar, slussar, verkstäder och den tunga bangården vid hamnen ställdes om från ångdrift till el".

Kapitel 3: Förluster och framgång vid Waterfront

Historiens vingslag och livets förgänglighet gjorde sig påminda under 1920-talet. Den 18 oktober 1925 somnade Mimies mor, Maria Elizabeth Bruwer, in. Endast tre år senare drabbades familjen av en plötslig tragedi. Mimies far, Gert Christiaan Bruwer, som levt som änkeman sedan hustruns död, omkom i en våldsam olycka i Stellenbosch den 25 maj 1928. Han efterlämnade sju sörjande barn, däribland en djupt tagen Mimie. Mitt i denna tid av sorg fick Herman och Mimie dock en sista oväntad välsignelse: den 23 februari 1927 föddes deras yngsta son, Trevor Llewellyn.

År 1933 kröntes John Hermans långa yrkeskarriär med en prestigefylld befordran. Han utsågs till förman (Foreman Electrician) för hela arbetsgruppen i det strategiskt livsviktiga Table Bay Harbour.

För att bo nära sitt nya ansvarsområde flyttade familjen till huset Parkhurst på Portswood Road i Green Point – ett stenkast från det som idag är det berömda ”Waterfront”. Här, i skuggan av hamnens master och med Atlantens vindar utanför fönstret, ledde Herman det elektriska arbetet i en av södra halvklotets mest trafikerade hamnar.

Att bo på Portswood Road i Green Point innebar att Herman i princip bodde på arbetsplatsen – området var vid denna tid fyllt av järnvägsbostäder, tullhus och marina verkstäder, långt innan det förvandlades till dagens turisttäta "V&A Waterfront".

Kapitel 4: Den sista signalen

Sensommaren 1939 drog mörka moln upp över världen när andra världskriget bröt ut. Men i huset på Portswood Road utkämpades en helt annan, privat kamp. Herman hade drabbats av malaria, en lömsk och tärande sjukdom. Den 8 september 1939 – samtidigt som Europa kastades in i krig – slocknade Hermans egen livsgnista, 55 år gammal. Som noteras med vacker men sorglig handstil i hans dödsattest, satt hans trogna hustru Mimie vid hans sida i dödsögonblicket.

Herman fördes till sin sista vila på Maitland Road Cemetery, där pastor Smears ledde begravningen. Han sänktes ner i grav nummer 23470B 1/2. I sitt testamente lämnade han allt han ägde till sin älskade Mimie, som trygghet för henne och den då 12-årige sonen Trevor.

"Att Herman dör i malaria i Kapstaden 1939 är anmärkningsvärt, eftersom Kapstaden i sig inte är ett malariadrabbat område (klimatet är för svalt för malariamyggan). Som Foreman Electrician vid SAR reste man dock ofta längs linjerna för att inspektera och reparera infrastruktur. Det är högst troligt att Herman smittades under en tjänsteresa i inlandet, exempelvis uppe i Transvaal eller längs gränsfloderna, där malarian under denna tid skördade många järnvägsarbetares liv".

Månaden efter hans död, i oktober 1939, publicerade South African Railways and Harbours Magazine en varm dödsruna över honom. Där beskrivs han som ”enormt populär bland personalen i det västra kapprovinsiala systemet”. Tidskriften skrev visserligen felaktigt att han kom till landet som 12-åring, men sanningen om hans lojalitet och yrkesskicklighet var obestridlig.

Mimie, den starka boerflickan från Barrydale, överlevde sin make med nästan tre decennier. Hon bar minnet av sin svenske elektriker med stolthet fram till sin egen död den 30 oktober 1968, då hon återförenades med sin Herman vid 84 års ålder.

Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.