Sjömannen som byggde ett liv under Södra korset
En berättelse om Johan Leonard Holmgren – från bohuslänska klippor till Kapstadens skugga.
(En släktkrönika på min mors sida (Vår Sydafrikanska släkt, del 2)
(Södra korset är en av södra halvklotets mest kända stjärnbilder och en ikonisk symbol för Sydafrikas natthimmel. Eftersom den saknar en motsvarighet till norra halvklotets Polstjärna, fungerar Södra korset som ett viktigt navigationsverktyg för att orientera sig i södra natten.)
Kapitel 1: Ynglingen som bytte efternamn
1853 - 1932
Min Mormor Hilda's morbror
Mormor Hildas morbror Johan Leonard har jag delvis skrivit om i föregående avsnitt i berättelsen om Mormors mor Bernhardina. Johan Leonard kom ju till Sydafrika ett par år innan han övertalade sin syster Bernhardina om att emigrera till möjligheternas land. Mitt släktskap med Johan Leonard ser ut som nedan.
Det fanns en rastlöshet i blodet på Johan Leonard Andreasson. Hans föräldrar var Andreas Johansson och Christina Johannesdotter och han föddes den 24 november 1853 i den lilla bohuslänska byn Stora Gullborga på Sveriges västkust, där karga klippor mötte ett piskande Skagerrak.
Som dopvittnen närvarade Bernt i Lillhammar och hans farbror Anders Johannesson i Byhn.
Men Leonard, som han kallades, blickade längre ut än till horisonten utanför hembygden. Den 11 april 1872 packade han sitt knyte. Dokumentet bär vittnesbörd om det exakta ögonblicket då han lämnade fädernegården. I prästens prydliga in- och utflyttningslängd för Karl Johans församling i Göteborg (rad 76, markerat med ett rött hjärta) skrevs han in som ”Johan Leonard (yngling)” och prästen noterar att han nu använder sig av efternamnet Holmgren och inte Andreasson! Det var alltså här han lade bort sitt gamla patronymikon Andreasson. Istället lät han rista in det nya släktnamnet i kyrkoboken: Holmgren.
Göteborg sjuder av liv, fyllt av dofter från fjärran hamnar. Leonard har bestämt sig – han ska till sjöss. Den 8 december 1873 kliver han över tröskeln till Göteborgs sjömanshus. I det tunga läderbandet registreras han in som nummer 279. Här noteras också hans föräldrar, Andreas Johansson och Christina Johannesdotter, som en sista ankring till hemmet innan världshaven kallar.
Kapitel 2: Kapstaden och den metodistiska vigseln
I nästan tio år lever Leonard sitt liv på de stora oceanerna, tills han en dag år 1881 kastar ankar i Kapstaden. Södra korsets stjärnhimmel och det mäktiga Taffelberget trollbinder den svenske sjömannen. Han bestämmer sig för att gå iland för gott. Han söker fristad och gemenskap i det anrika frimurarsällskapet British Lodge Cape Good Hope No. 419. I den vackra logeboken, skrivs hans namn in på rad 3541. Han är inte längre bara en tillfällig gäst; han har slagit rot.
Att Leonard går med i British Lodge Cape Good Hope No. 419 år 1881 är strategiskt och socialt viktigt. Kapstaden hade under slutet av 1800-talet en betydande skandinavisk koloni bestående av sjömän, handelsmän och hantverkare. Logerna fungerade som ett socialt skyddsnät där immigranter kunde knyta kontakter med inflytelserika brittiska och lokala medborgare för att få arbete och etablera sig i samhället.
Det är i denna myllrande kolonialstad som han möter Emilie Sophie Carlsson – ”Emily”. Hon är också svenska, född i Karlshamn, och har emigrerat till Kapstaden med sin mor Charlotta Emelie Carlsson (född Fagerberg 1821-07-24) och systern Ida Maria (född 1859-04-20) den 23 maj 1880 till Cape Town. Hennes far, vagnsmakaren Johan Arndt Carlsson, hade rest i förväg med Emelies syster Johanna Charlotta Carlsson (född 1854-09-05) , brodern Victor Emanuel (född 1861-12-08 samt systern Albertina Vilhelmina (född 1864-01-25) men fadern dog kort efter ankomsten på sin farm i Silvermine nära Simon’s Town.
Kärleken mellan sjömannen och vagnsmakarens dotter är stark. Den 20 mars 1883 står de inför altaret i den ståtliga Metropolitan Wesleyan Church i Kapstaden. Vigselboken, bevarad, visar bröllop nummer 553. De vigs av pastor Nendich Abraham. Emily signerar med en vacker, svepande handstil och bredvid henne sätter brodern Victor Emanuel Carlsson, som arbetar som prospektör, sin namnteckning som stolt vittne. Tio månader senare, den 27 januari 1884, föds sonen Herman John på Albert Road 217 i Woodstock.
Kapitel 3: Mellan två världar
Men hemlandet drar i familjen. I början av 1885 fattar Leonard och Emily ett märkligt beslut. De reser tillbaka till Sverige och flyttar tillfälligt in som hyresgäster i Norums församling i Stenungsund, i samma hus som Leonards syster Bernhardina den 21 mars skrivs in då hon också flyttar dit efter att ha varit skriven ett tag i Christine församling i Göteborg. Men i flyttlängderna finns en gåta: den lilla babyn Herman tycks inte vara med på resan. Lämnades han kvar under den afrikanska solen i tryggt förvar hos Emilys släktingar?
Väl hemma i Bohuslän måste Leonard tjäna till livets uppehälle. Han kan inte släppa sjön. Dokumentet visar att han den 28 februari 1885 mönstrar på lastångaren Frigga som förste styrman. För resan från Göteborg via Wismar till Gävle erhåller han en lön på 50 kronor.
Den 30 april mönstrar han av i Gävle och skyndar hem till Stenungsund. Emily är nämligen havande igen. Den 3 oktober 1885 föds sonen Victor Thorsten Leonard under den grå bohuslänska hösthimmeln. I födelseboken ser vi att pojken döps den 1 november, med Marie Johansdotter i Kärr och bondesonen Anders Petrusson i Widdesgärde (Leonards morbror) som vittnen.
Sverige är dock för kallt och fattigt för en familj som smakat på Afrikas möjligheter. Den 11 januari 1887 packar Emily återigen koffertarna. Med den lilla babyn Victor på armen kliver hon ombord på fartyget för att återvända till Kapstaden.
Leonard följer efter och Emily lär också ha fått en dotter vid namn Esther Svea Josefina som föddes den 31 januari 1888. Jag har dock inga dokument som kan bekräfta sanningshalten i detta.
Kapitel 4: Huset vid Treaty Tree och krigets mörker
När Leonards syster Bernhardina anländer till Kapstaden 1890, välkomnas hon till familjens hem på Albert Road i stadsdelen Woodstock. Strax intill deras hus, på hörnet av Spring- och Treaty Road, står det legendariska The Treaty Tree – en enorm, uråldrig vit mjölkvedsträd som i århundraden vaktat Kapstadens strandlinje. Leonard och barnen går dagligen förbi dess knotiga grenar, väl medvetna om trädets mörka historia som slavmarknad och platsen där fredsavtal slutits.
"Detta träd är ett av Kapstadens mest kända historiska monument. Det var här som fredsavtalet mellan det brittiska imperiet och den lokala bataviska republiken (holländarna) skrevs under år 1806, vilket ledde till att Storbritannien tog formell kontroll över Kapkolonin. Under Leonards tid i Woodstock förvandlades området från en havsnära idyll till en tätbefolkad, viktoriansk arbetarstadsdel".
Men 1890-talet är ett oroligt decennium. Premiärminister Cecil Rhodes drömmer om brittiskt herravälde över hela Sydafrika, och spänningarna stiger mellan britter och boer. När Bernhardina och hennes make Rudolf flyttar upp till nybyggarområdena i Matabeleland i Rhodesia, blir läget så farligt att Leonard tvingas ansöka hos myndigheterna om ett officiellt tillstånd att transportera en pistol och ammunition upp till inlandet för att skydda sin syster.
Att Leonard ansöker om vapentillstånd för en pistol och ammunition till Matabeleland 1894 är högst intressant. Det visar på den akuta faran i området efter det första Matabelekriget (1893). Rhodesia var vid denna tidpunkt en laglös nybyggarfront. Att transportera vapen krävde strikta tillstånd från den brittiska kolonialadministrationen för att förhindra att vapen hamnade i händerna på boer eller lokalbefolkningen.
(1896 (samma år som Bernhardinas dotter Hilda föddes) bröt det andra matabelekriget (eller "Chimurenga") ut. Det var ett våldsamt uppror från lokalbefolkningen mot de vita nybyggarna. Att morbror Leonard sökte tillstånd att föra upp vapen och ammunition 1894 visar hur spänd situationen var precis före upproret. Rudolf, som var byggmästare, hade förmodligen lockats dit av den enorma byggboom som uppstod när järnvägen nådde Bulawayo 1897.)
Leonard följer krigets fasor på avstånd från Kapstaden, djupt oroad över sin systers familj.
Det andra Boer-kriget bryter ut i början av oktober 1899 och staden Kimberley befinner sig i en utsatt position nära de två Boer-republikerna, Transvaal och Oranje-fristaten och staden blev nästan omedelbart anfallen. Men Kimberley hade vidtagit vissa försiktighetsåtgärder. Vapen hade köpts in och det fanns en plan för stadens försvar. Kimberley belägrades under 4 månaders tid och befolkningen använde gruvorna som skydd under boernas bombardemang av staden. Staden var allvarligt hotad men lyckades hålla stånd tills den slutligen befriades den 15 februari 1900.
(Gruvbolaget De Beers lät faktiskt uppföra skyddsrum djupt nere i de enorma dagbrotten och schakter (bland annat i den berömda Kimberley Mine / Big Hole). Där nere, hundratals meter under jorden, skyddades tusentals kvinnor och barn från boernas tunga artilleribeskjutning ("Long Tom"-kanonerna) tills general French befriade staden i februari 1900.)
Kimberley var allvarligt hotad men lyckades hålla stånd tills den slutligen befriades den 15 februari 1900. Här kan du läsa om svenskarna som deltog i boerkriget.
Kapitel 5: Tragedierna i Witbank och det sista avskedet
År 1908 blir det mörkaste året i Leonards liv. Sonen Victor har vuxit upp till en stolt ung man och fått en fin anställning som biträdande sekreterare vid kolgruvebolaget Witbank Colliery. Men lyckan blir kortvarig. Dödsattesten berättar den oerhörda tragedin: lördagen den 21 mars 1908 avlider Victor, bara 22 år gammal, i en plötslig "kloroformförgiftning" i lokalerna hos kemisterna Robb & McLees i Witbank. På dokumentet ser vi brodern Hermans darrande namnteckning under raden för uppgiftslämnare.
Dödsorsaken ”kloroformförgiftning” hos kemisterna Robb & McLees är tragisk men belyser dåtidens medicinska realiteter. Kloroform användes flitigt som bedövningsmedel (anestesi) vid enklare operationer eller tandutdragningar som ofta utfördes direkt på apoteken. Eftersom marginalen mellan bedövning och dödlig dos var extremt liten, ledde det ofta till plötsliga dödsfall orsakade av hjärtstillestånd". Sonen Victors dödsattest belyser gruvboomen i Transvaal. Witbank grundades formellt kring sekelskiftet 1900 tack vare sina enorma kolfyndigheter, och Witbank Colliery levererade kolet som drev guldgruvorna i Johannesburg.
Innan chocken och sorgen ens hunnit lägga sig, drabbas Leonard av nästa förintande slag. Samma månad, i mars 1908, sluter hans älskade hustru Emily sina ögon för evigt. Leonard står plötsligt ensam kvar i huset på Albert Road, djupt märkt av att ha förlorat både sin son och sin livskamrat under loppet av några veckor.
För att binda sig hårdare till det land som tagit så mycket men också gett honom allt, ansöker Leonard år 1909 om att bli sydafrikansk medborgare.
Samma år begår hans svåger Rudolf i Kimberley självmord efter en inblandning av diamantfyndsbedrägeri i Tyska Sydvästafrika (Namibia), och systern Josefina väljer att flytta till Sverige med sina barn. Leonard blir kvar. Han fortsätter sitt arbete som byggmästare och entreprenör (Builder & Contractor) och ser sina barnbarn växa upp.
Den 10 juni 1932 slår Johan Leonard Holmgrens hjärta sitt sista slag på ålderdomshemmet Nazareth House i Kapstaden, 78 år gammal. I hans sista dödsattest noteras dödsorsaken: Atheroma – åderförkalkning. Han begravs på kyrkogården Woltemade No. 1. Sjömannen från Stora Gullborga, som en gång bytte sitt namn i en kyrkoförsamling i Göteborg, fann till slut sin eviga vila vid foten av Taffelberget, men hans arv lever vidare i den sydafrikanska jorden genom sonen John Herman.
"När Leonard dör 1932 på Nazareth House (ett katolskt vårdhem i Kapstaden etablerat 1882 för fattiga och åldringar), har Sydafrikanska Unionen hunnit bildas (1910). Det gamla, äventyrliga nybyggarlivet var över och hade ersatts av en modern industristat. Begravningsplatsen Woltemade No. 1 (numera Maitland Cemetery) blev slutstationen för tusentals av de tidiga europeiska immigranter som byggde det moderna Kapstaden".
Nästa avsnitt, del 3, Järnvägselektrikern John Herman
Herman var en plikttrogen ung man. Han började sin bana i samhällets tjänst som en anspråkslös brevbärare, där han snabbt lärde sig Kapstadens myllrande gator utan och innan. Men det var elektricitetens nya, spännande värld som lockade honom. Han lämnade postväskan och sökte sig till järnvägen, South African Railways (SAR).
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
