Med kamera i Göteborgs Haga 1976

Solen ligger på över Haga en sommardag 1976 när jag var ute och vandrade runt i stadsdelen Haga i Göteborg, men det är ett ljus som bär på ett stråk av vemod. Stadsdelen andas en brytningstid; doften av fuktigt trä, gammal mursten och nymalda kaffebönor blandas med stendammet från de rivningar som sakta men säkert ritar om kartan. Landshövdingehusens fasader står slitna, präglade av decenniers väder och vind, där flagnande målarfärg möter sprucken puts, och de gamla fönsterrutorna blänker matt i eftermiddagsskenet.

Längs kullerstenarna på Haga Nygata ekar stegen mellan de höga träkåkarna. I hörnet mot Husargatan, invid kvarteret Dragonen, rör sig ett ungt par genom gaturummet. De bär på en tung, gedigen kökssoffa i trä, ett arvegods eller ett fynd från någon av stadsdelens många gömmor. De passerar den lilla butiken ”Kom och se” med sin välvda dörr och handtextade skylt, en symbol för det Haga som lever på återbruk och enkla medel. Det unga paret, hon i lång kjol och han i utsvängda jeans, personifierar den nya tidens våg av studenter och kulturarbetare som sökt sig till de billiga kvarteren, redo att väcka liv i de gamla lägenheterna där kakelugnarna fortfarande står för värmen.

Längre bort flanerar livet vidare i sin egen, lugna takt. Utanför Kaponjärgatan 5, mot en fasad av stående träpanel, sitter några av Hagas välkända gestalter – de ”goa gubbarna”. De har slagit sig ner på en enkel träbänk i skuggan, och cigarettröken slingrar sig mot skyn. Här avhandlas allt från hamnens händelser till hur stadsdelen sakta monteras ner bit för bit. Samtalen sträcker sig bakåt i tiden, till åren då spårvagnarna gnisslade ännu högre runt hörnen och gårdarna sjöd av barnfamiljer.

Två äldre män sitter och vilar i ett gathörn. Kommer inte ihåg vilken gata detta var! Kanske kan vara Mellangatan?

Vid Mellangatan vilar en annan stillhet. Framför det anrika ungkarlshotellet ”Labor” i kvarteret Kadetten möts ett promenerande par och några boende i ett spontant samtal på trottoaren. Bakom dem står en ljus Volkswagen Bubbla parkerad tätt mot den ljusa stensockeln, med en förarglig lapp under vindrutetorkaren. Diskussionen rör sig kanske kring den moderna tidens strikta parkeringsregler, men blickarna berättar om något djupare – en undran över vad som ska hända med husen, boendet och den trygga gemenskapen när grävskoporna kommit allt närmare.

Mellan husraderna letar sig också bilderna av förändringen in. På sina håll har kvarteren redan öppnats upp i djupa sår. Där landshövdingehus nyss stod stabila syns nu blottade tapeter i flervåningshöjd, murade skortstensstockar som hänger fritt i luften och högar av timmer och tegel. Moderna bilar som Saab 99 och Opel Rekord står parkerade på de provisoriska grusytorna där generationer av göteborgare nyss haft sina köksfönster. Maskinisterna i sina tunga grävskopor tar korta pauser, kliver ut i rasmassan och blickar ut över förödelsen innan nästa skoptag faller. Det är en påtaglig kontrast mellan de hundraåriga träkåkarna som bär på så mycket historia och de kalla, effektiva rivningsverktygen.

Vandringen rundas av vid Skanstorget, där trapporna upp mot Skansen Kronan erbjuder en utblick över platsen. Här uppifrån ser man torget breda ut sig som en öppen arena för stadens original och daglediga. Runt den runda murade rabatten, som nu mest består av sand, har den vanliga skaran samlats för att dela en stund i den värmande solen. Några sitter tätt ihop i djupa samtal, en kvinna i sjalett betraktar folklivet och på en av träbänkarna ligger en man och sover med jackan som huvudkudde under det fläckiga lövverket. Lastbilar med brädlass och gamla stationsvagnar står uppställda i bakgrunden.

Detta är 1970-talets Haga: en plats fylld av livfull nostalgi, ruffig charm och en oundviklig förvandling, fångad i ett ögonblick precis innan det gamla Göteborg för alltid bytte skepnad.