Måndagen randades tidigt. Kontoret i Kasulu, en låg tegelbyggnad omgiven av en välskött gräsmatta och en stor parabolantenn, sjuder av liv. Här mötte vi flyktingteamet bestående av Patricia, Rose och Charles, samt UNHCR:s färgstarka ledare, Mrs. Bik Lum. Flera intensiva möten avlöste varandra. Atmosfären präglades av ett nytt, tungt regeringsdirektiv: ett absolut förbud mot att hugga ner träd för vedbränsle. Skogarna runt lägren var nära ekologisk kollaps, men direktivet skapade ett omedelbart humanitärt dilemma. Utan ved, hur skulle flyktingarna kunna koka sina bönor och sitt majsmjöl? Inga alternativa bränslekällor fanns i sikte. Jag och Janet lade fram flera kreativa förslag, bland annat att pressa regeringen att installera storskaliga biogasspisar, innan vi lämnade Mrs. Bik Lum att brottas med dagens monumentala utmaningar.
Resan fortsatte därefter i riktning mot flyktinglägret Mtabila 1, beläget cirka 40 kilometer från den burundiska gränsen. Vägen dit var en smal, slingrande jordstig som kantades av frodiga kassavaodlingar och små byar. Vid lägrets portar möttes vi av en nitisk lägerchef som som genast efterfrågade våra säkerhetstillstånd – jag och Janet hade ju våra certifikat (ganska unikt) vilket andra saknade. Genom diplomati och ihärdigt pratande lyckades vi ändå bli insläppta för att påbörja vår inspektion.
HISTORIK OCH LÄGERFAKTA (KASULUDISTRIKTET)
Tillströmningen av burundiska flyktingar – främst hutuer – till distriktet Kasulu inleddes i oktober 1993 efter en militärkupp i Burundi. Majoriteten av flyktingarna bosatte sig i byarna Katanga, Kilelema och Migongo nära gränsen mot Burundi. Antalet flyktingar vid den tidpunkten uppskattades till 44 500. I januari och februari 1994 omplacerades de till tre olika platser. Mtabila 1, Mtabila 2, samt Myuvozi. Under denna process återvände fler än 28 000 flyktingar till Burundi, då de ansåg att situationen var tillräckligt säker för att de skulle kunna återvända. I april 1994 öppnades lägret Mtabila, beläget cirka 40 km från gränsen mot Burundi, med 7 000 flyktingar. Efter ytterligare en militärkupp i juli 1996 ledde en ny tillströmning av burundier till Kasulu till att lägret Muyovozi öppnades. Banyamulenge-upproret i Zaire i oktober 1996 medförde att kongolesiska och burundiska flyktingar anlände till Kigoma, vilket i sin tur ledde till att lägren Nyarugusu (för kongoleser) och Mtabila Extension (för burundier) öppnades i november respektive februari 1997. Trots att burundiska och kongolesiska flyktingar fortfarande anländer till landet har registreringen i lägren i Kasulu varit stängd sedan slutet av 1999. Enligt uppgift finns det omkring 16 000 burundier i distriktet Kasulu som är registrerade hos immigrationsmyndigheten.
WFP ansvarade för att förse lägren med matvaror samt tillskottsföda till sårbara grupper, sjukhus, undernärda barn samt gravida och ammande mödrar. Matdistributionen sköttes i praktiken av hjälporganisationen World Vision och genomfördes varannan vecka. Processen tog två hela dagar eftersom den nya distributionsdatabasen (Progress) ännu inte var helt tillförlitlig; arbete pågick ständigt med att korrigera uppgifter om familjer som tidigare fått för mycket mat. Maten delades ut till utsedda gruppledare mot uppvisande av ransoneringskort baserade på familjestorlek, varpå ledarna fördelade maten vidare till upp till 200 personer i sin grupp. I teorin hade varje flykting ett kort, men i praktiken fanns en stor svart marknad där kort köptes och såldes i samband med att folk återvände hem. Många familjer hade skaffat sig flera kort, vilket den pågående omregistreringen försökte råda bot på.
Besök i Mtabila lägren: Repatriering och registrering
Första anhalten var repatrieringsavdelningen, som hanterade frivilliga återvändanden till Burundi:
Flyktingarnas identitet kontrollerades och de tillfrågades om orsakerna till att de ville återvända, för att säkerställa att beslutet var helt frivilligt. En grundlig läkarundersökning genomfördes innan avresan godkändes. Flyktingarna tilläts ta med sig omkring 50 kilo bagage per person (med viss flexibilitet) samt sina husdjur och boskap. Natten före avfärd tillbringades i ett avreseområde där WFP bjöd på middag. Flyktingarna kontrollräknades räknades och rådgjordes en sista gång. Avfärden skedde sedan under eskort av polis, UNHCR-personal och en läkare. De som stod på medicinering fick med sig tre månaders förråd. Väl framme togs de emot i mottagningsläger i Burundi innan de slussades vidare till sina hembyar.
Det fanns stora kryphål för att "lura systemet" – falska identiteter användes, och familjemedlemmar lämnades ibland kvar under ett namn medan andra reste hem, så att sålda ransoneringskort kunde fortsätta nyttjas. En bra vecka kunde uppåt 500 personer välja att repatriera; under veckan för besöket var det dock bara 45 personer. Vår egen reflektion var att i takt med att regeringen skurit ner på matransonerna och det hängde ett hot om vedeldningsförbud i luften, kunde motivationen att återvända till hemregionen komma att öka.
Andra anhalten gick vidare till registreringsprogrammet, där ett omfattande arbete pågick med att fotografera varenda person i alla tre lägren för att utfärda nya, säkrare ransoneringskort. Lokalerna var varma, luktade starkt och var fyllda av ett enormt buller när hela familjer slussades igenom processen – ofta ganska motvilligt. Många registeruppgifter var felaktiga, och risken för nya felinmatningar var stor. Det var vanliga trick att "låna" grannars barn för att framstå som en större familj, och det var svårt för personalen att upptäcka om samma spädbarn visades upp flera gånger.
Besök i Muyovozi lägret: Dispensären, marknaden och verkstäderna
Färden fortsatte till dispensären i Muyovozi. För att dämpa spänningarna mellan lokalbefolkningen och flyktingarna var denna klinik även öppen för tanzanier från de närliggande byarna. Inne i tegelbyggnaderna fanns en BB-avdelning, en enhet för särskild näringstillförsel, allmänna avdelningar för män och kvinnor samt en barnavdelning. Dagen för besöket var sjukhuset relativt tomt, men de vanliga sjukdomarna dominerade: malaria, inälvsmask och luftvägsinfektioner. Lyckligtvis var förekomsten av hiv och aids fortfarande låg.
Ute i korridorerna arbetade Röda Korsets personal i sina orangea överdragskläder. På näringsenheten utbröt plötsligt ett högljutt skrik när ett litet barn fick ett ilsket utbrott under matningen. I rummen bredvid satt mödrar på golvet och matade sina barn ur enkla plåtskålar. När vi gick runt i byggnaderna ropade mödrarna nyfiket på sina små: "Mama, look Mzungo!" – barnens första möte med en vit människa framkallade en blandning av fascination och förskräckelse. Inne på förlossningsavdelningen stod barnmorskan i sin vita uniform bredvid en av besökarna, Janet, som ivrigt hoppades att de skulle hinna lämna rummet innan nästa förlossning satte igång.
Mtabila var inte bara ett läger; det var en hel, pulserande stad i sig själv. De burundiska flyktingarna, som främst tillhörde hutu-befolkningen och flytt undan våldsamheter sedan 1993, visade sig vara naturbegåvade jordbrukare. Varje tänkbar liten jordplätt prunkade av grödor för varenda jordplätt var uppodlad. Skördad majs lades ut på marken för att torka i solen (ett smakprov visade att den smakade vidrigt, som kartong). Färska ananaser såldes för 150 Tsh i lägret, jämfört med 800 Tsh i Singida där vi hade tillbringat en vecka innan vi kom hit.
Lägret som sådant har rent dricksvatten (vilket skapade avund hos lokala bybor), egen polisstyrka, yrkesutbildningar och kurser. Kvinnor tillverkade mattor och brickor av återvunnen tråd från WFP:s matsäckar blandat med gräs.
Snickeriet var helt utan elektricitet. Varje maskin – inklusive svarven – drevs för hand. Grovt timmer klövs med handsåg där en man stod i en urgrävd grop under stocken och den andre stod ovanpå. Deras hantverkarskicklighet var så stor och känd så att det lokala styret och andra som hade råd, beställde sina möbler här.
Bland husen och hyddorna med halmtak mötte vi ett äldre burundiskt par. De hade levt i flyktinglägret i många år, och deras vuxna barn hade nu byggt egna hyddor i närheten. Paret försörjde sig på att väva och sälja vackra mattor. Vi hade i förväg blivit tillsagda att "leta efter ordningen i kaoset", men kunde inte låta bli att skämtsamt notera att invånarna var betydligt mer stökiga än vad vi själva var.
