(En släktkrönika på min morfar Janne Falks sida, del 1)
min morfars farfars farsfars far
Jorden, Livet och Världens Gilla Gång i Blekinge – Berättelsen om Anders Olsson (1710 - 1771)
Vindarna som svepte in över Näsums socken bar med sig doften av fuktig mylla, skog och det ständiga, tysta slitet på fälten. Här, i brytningstiden kring år 1710, föddes Anders Olsson. Hans första levnadsår präglades av den djupaste nationella kris trakten skådat. Det stora nordiska kriget rasade för fullt, och samma år som Anders kom till världen härjades södra Sverige av den sista stora böldpestepidemin. Samtidigt, bara ett stenkast bort i Blekinge, arbetade tusentals timmermän febrilt med att bygga upp den nya flottbasen i Karlskrona under Karl XII:s hårda regim. Som son till Olof Andersson och Sigrid Bengtsdotter lade Anders tidigt sina händer på plogbilsfästet. Han formades till en man av jorden – en bonde vars livsmelodi kom att regisseras av årstidernas obönhörliga växlingar.
Det var i vinterns hjärta, den 20 december 1742, som Anders förde sin brud Kierstin Tykesdotter till altaret. Vigselboken från det året, bär vittnesbörd om denna kalla decemberdag. Landet befann sig återigen i krig, det katastrofala hattarnas ryska krig, och unga män skrivna i socknarna runt omkring skrevs ut till knektar för att skickas mot öst. Men i Näsums kyrka lyste värmen från vaxljusen upp tillvaron när två liv flätades samman för att gemensamt möta tillvarons glädjeämnen och djupa sorger.
Snart fylldes det lilla timrade torpet av barnaskrik och liv. Redan nästa högsommar, den 13 juli 1743, föddes dottern Nilla. Samma sommar skakades Sverige av det stora dalupproret, "Den stora daldansen", då tusentals uppretade bönder tågade mot Stockholm i protest mot krig och regim – en påminnelse om hur nära undergången riket svävade medan Anders bärgade sin första skörd som nygift familjefar. Nilla skulle komma att vandra på denna jord i sextio år, ända fram till försommaren 1804.
Livets skörhet gjorde sig ständigt påmind. Syster Hanna, som kom till världen den 22 januari 1745, delade inte bara barndomens lekar med Nilla utan också dess slutgiltiga kapitel. Året 1745 var också då Ostindiska kompaniets berömda skepp Götheborg förliste precis utanför hemmahamnen efter sin långa resa till Kina, en händelse som fängslade hela riket. Hanna och Nilla fick ett långt liv tillsammans, men vi ser hur ödet till slut vävde deras sista timmar samman; Hanna dukade under i den tärande lungsoten (TBC) och drog sitt sista andetag samma dag som hennes syster lämnade jordelivet, precis när Napoleonkrigen började kasta sina första mörka skuggor över Europa.
Skaran av barn växte. Bengta föddes en vinterdag 1747, samma år som riksdagen införde den nya kalendern för att närma sig Europa (vilket några år senare kapade 11 dagar av almanackan). Bengtas vidare öde döljer sig i historiens dunkel. Åren gick, och en vårdag 1754 lade sig en tung tystnad över gården. Kierstin födde fram ett livlöst barn. Det var ett år av global oro, då de första skotten i det sjuåriga kriget – som kom att kallas det första världskriget – avlossades i Nordamerika. I Näsums torpstugor var dock den tysta förlusten av ett barn en nog så stor tragedi, en belysande påminnelse om hur nära födelsen och döden ständigt vandrade.
Men livet krävde sin fortsättning. Sönerna Olof (född 1755, samma år som det stora jordskalvet i Lissabon lamslog en hel värld med fasa), Måns och Pehr föddes i tät följd. Detta var under pommerska krigets dagar, då svenska soldater stred i Tyskland och potatisen för första gången började spridas i de svenska bondehemmen som räddning mot svält. Nya starka ryggar behövdes på gården för att hålla nöden från dörren.
Hösten 1761 välkomnade familjen dottern Berta. Berta fann så småningom kärleken i Sven Olsson, men hennes tid blev utmätt till 49 år innan den fruktade rödsoten (dysenteri) släckte hennes liv en kulen novemberdag 1811, mitt under brinnande svensk-brittiskt krig och under den tid då Jean Baptiste Bernadotte precis valts till svensk kronprins. Sist i syskonskaran kom Lusse Lucia, född våren 1761, som flyttade till Gonarp, gifte sig med Lars Lundahl och fann en sällsynt lång vilotid innan hon avled i vördnadsvärd ålderdom år 1841 – en tid då de första ångbåtarna börjat trafikera Ivösjön och det gamla bondesamhället saktat började industrialiseras.
Anders Olssons liv utspelade sig under den epok i svensk historia som kallas för frihetstiden (1719–1772). Efter Karl XII:s död och stormaktstidens fall flyttades makten från kungen till riksdagen och de två partierna Hattarna och Mössorna. För den vanlige bonden i Näsum innebar detta dock sällan någon omedelbar politisk frihet; vardagen handlade fortfarande om överlevnad, skatter till kronan och kyrkans strikta övervakning av moral och leverne genom husförhör.
Näsum, strategiskt beläget i nordöstra Skåne nära gränsen till Blekinge, var en trakt präglad av skogs- och jordbruk. Det var en tid innan de stora jordreformerna (såsom enskiftet), vilket innebar att bönderna bodde tätt tillsammans i byar och delade upp åkermarken i långsmala tegar. Man levde i ett genuint bofast och kollektivt bondesamhälle där samarbete vid skörd och slakt var en absolut nödvändighet.
Släktkrönikan på morfar Janne Falks sida (del 2) handlar om Anders Olssons son:
Pehr Andersson
(under bearbetning)
