Jag borde köpt tuppen av medicinmannen i Chaludewa, Tanzania

Morgon över Ruahaslätten: Resan till Chaludewa

Fredagsmorgonen den 24 februari 2006 vaknade till ett ljus som färgade Mteras torra savannlandskap i blekt ockra och guld. Vårt tillfälliga högkvarter, strategiskt beläget i skuggan av den mäktiga Mteradammen – där det glittrande magasinet möter Great Ruaha-flodens karga strandlinje – sjuder av tyst aktivitet innan hettan hunnit lägga sig som ett tungt lock över Centraltanzania. Framför oss låg en drygt 85 kilometer lång resa genom Mpwapwa-distriktets hjärta. Målet var grundskolan i Chaludewa, där en ny, energieffektiv skolspis skulle muras upp.

Vägen som slingrade sig bort från Mtera var ingenting mer än ett rödbrunt band av packad jord och finfördelat damm, kantat av knotiga akacior vars paraplykronor tycktes sträcka sig mot den blekblå himlen i en tyst bön om regn. Landskapet här är storslaget men krävande; böljande slätter bryts av dramatiska stenkullar, så kallade kopjes, och gigantiska baobabträd som står likt urgamla, gråa väktare i det torra gräset. För varje kilometer virvlade bilens däck upp moln av den karakteristiska, lateritröda afrikanska jorden, som trängde in genom glipor och lade sig som en fin hinna över vår hud.

Redan dagen innan, under torsdagens skymningstimmar, hade vi tagit en omväg på hemvägen från grannbyn Chinyika. Med oss i bilen satt Msafari, vår hängivne projektledare från organisationen MIGESADO. För att maximera tiden och säkerställa att två spisar – en i Chaludewa och en på systerskolan Seluka – skulle hinna färdigställas under en och samma dag, föreslog Msafari att han skulle släppas av i förväg. När vi lämnade honom i Chaludewas begynnande kvällsmörker togs han genast emot av lokalbefolkningens gästfria famn. Denna kloka strategi bar nu frukt.

Frukostrutiner och ett oväntat möte

Kort efter vår ankomst ljöd signalen för barnens frukost. Skolgården fylldes av ett hav av förväntansfulla ögon och barfota fötter. Rutinen var slående disciplinerad: i en lång, ringlande led ställde barnen upp sig vid vattenposten. Med synkroniserad vana sköljde de sina händer innan de omsorgsfullt diskade sina medhavda plasttallrikar och färgstarka muggar.

Min resekamrat Janet tvekade inte. Hon klev resolut fram till den stora, ångande grytan och började hjälpa kokerskan att portionera ut den näringsrika frukostgröten. Att se en mzungu – en vit kvinna – stå böjd över rykande grytor och servera byns barn var en syn som fängslade både stora och små. Ett varmt, kollektivt leende spred sig genom folksamlingen, och barnens blyga fnissbyar övergick snart i en känsla av naturlig gemenskap.

Toaletterna är inte alls bra, faktiskt riktigt äckliga och dörrar saknas och ingen möjlighet att tvätta händerna efter toalettbesöket finns. Vi uppmärksammar detta för rektorn som skall åtgärda detta genast. Vi gör en anteckning i skolans loggbok, så det kan följas upp. Genom att göra en anteckning i den här boken säkerställer vi att detta kommer att utföras, eftersom loggboken är tillgänglig för alla, för samhället, skolkommittén, kommissionär etc. och om någon finner att de nödvändiga åtgärderna inte har ägt rum, så kommer det att rapporteras.

Medicinmannen och tuppen

Mitt i denna febrila aktivitet uppstod en skarp kontrast till den moderna utvecklingen. En man med djupt fårat ansikte och en blick som bar på generationers samlade visdom trädde fram ur mängden. Det var byns medicinman. I sina händer höll han en stolt, sprattlande tupp – en kuku – som han med eftertryck erbjöd mig att köpa. En språklig och kulturell dans tog vid. Jag försökte på min knaggliga swahili förklara att jag inte var intresserad av att köpa fågeln, vilket möttes av total oförståelse. I ett försök att sätta punkt för förhandlingen hävdade jag till slut att jag inte åt kyckling. Medicinmannens ögonbryn sköt i höjden; en människa som frivilligt avstod från kött var i hans värld en fullkomlig anomali. Till slut ryckte han på axlarna, log ett snett leende och försvann åter in i folkmassan med sin fågel.

Efterklokhetens ljus faller ofta skarpare än stundens. Långt senare, när dammet lagt sig, insåg jag mitt misstag. Jag borde naturligtvis ha köpt tuppen av honom. Att skänka fågeln till skolköket hade varit en perfekt synergi: medicinmannen hade fått sina pengar, skolan hade fått ett värdefullt proteintillskott till barnens måltid, och relationerna i byn hade stärkts ytterligare.

Skuggor i loggboken och en färgsprakande avslutning

Men dagen handlade inte bara om framsteg. En inspektion av skolans faciliteter drog ner en skugga över den i övrigt hoppfulla stämningen. Toaletterna var i ett bedrövligt skick – sanitära katastrofer utan dörrar och helt utan möjligheter till handtvätt i direkt anslutning till besöket. Det var en ohållbar situation för barnens hälsa. Vi konfronterade rektorn med våra iakttagelser, och han försäkrade oss om att detta skulle åtgärdas omedelbart.

För att ge orden tyngd och juridisk bärighet plockade vi fram skolans officiella loggbok. Med fast hand präntade vi ner bristerna och de utlovade åtgärderna i boken. I Tanzania är denna loggbok ett kraftfullt verktyg; den är ett offentligt dokument som granskas av skolkommittén, byrådet och statliga inspektörer. Genom att svart på vitt dokumentera missförhållandena skapade vi en garant för förändring. Om ingenting hänt vid nästa inspektion skulle det leda till kännbara repressalier för skolans ledning.

Innan vi tvingades packa ihop för att resa vidare mot systerskolan Seluka, nådde dagen sitt visuella crescendo. Som genom en osynlig signal förvandlades skolgården till en enorm marknadsplats. En statlig matleverans hade anlänt till byn, och vad som kändes som varenda invånare i Chaludewa strömmade till skolan för att hämta sina ransoneringar.

Kort därefter förbyttes dock allvaret i ren och skär stolthet. Skolans egen lilla blåsorkester ställde upp sig tillsammans med resten av barnen på den dammiga skolgården. Efter gårdagens utmaning, då vi visat dem filmer från grannskolan Chinyika, ville de visa att de minsann inte låg efter. Musikinstrumenten glänste i solen och en taktfast march tog sin början runt skolområdet, där vi stolta tågade med. De mindre barnen tryckte sina ansikten mot klassrumsfönstren för att få en skymt av skådespelet. Marschen kulminerade framför skolans flaggstång där orkestern stämde upp i den tanzaniska nationalsången; alla barn sjöng med full hals medan jag stod i givakt och saluterade det gripande ögonblicket.

Det färgsprakande välkomnandet: Sång och dans

Som genom en osynlig signal förvandlades skolgården därefter till en enorm marknadsplats. En statlig matleverans hade anlänt till byn, och vad som kändes som varenda invånare i Chaludewa strömmade till skolan för att hämta sina ransoneringar.

Det var en överväldigande och färgstark syn. Särskilt kvinnorna lyste upp den torra, brunbrända jorden med sina traditionella kangas – mönstrade tyger svepta runt kropparna, fyllda med symboliska ordspråk och mättade med kulörer i purpur, solgult och djupt cerise. Matchande sjalar var konstfullt knutna runt deras huvuden. 

Avslutning

Mitt i denna böljande mosaik av färger klev rektorn fram och välkomnade oss att formellt ta plats i den stora folksamlingen. Överallt fanns det människor som ville trycka våra händer, se oss i ögonen och uttrycka sin innerliga tacksamhet över den donation som vår arbetsgivare, TNT, fört med sig till deras skola. Med stor vördnad bar man fram två enkla trästolar till oss, och vi slog oss ner under bar himmel, djupt rörda av den generositet som visades oss.

Då hände något magiskt. Barnen ställde upp sig i en halvcirkel och började sjunga. En av de unga flickorna klev fram som solist; hennes röst steg klar och ren mot den tanzaniska mathimlen, helt utan ackompanjemang, innan resten av barnaskaran fyllde i som en mäktig, vacker kör. Sångens rytm var omöjlig att motstå. Den letade sig in i fötterna på åskådarna, och snart började de färgstarka kvinnorna och männen att gunga och dansa. Glädjen var smittsam – inom några ögonblick var både jag och Janet uppdragna på den varma jorden, mitt i den virvlande, skrattande dansen, helt förenade med byborna i stundens glädje.

Talen under akaciorna

När dammet slutligen lagt sig och sångerna ebbat ut i varma applåder, trädde en av skolans lärare fram för att hålla ett officiellt tal. Han talade med en lågmäld men bärande stämma, inte bara för egen del, utan på uppdrag av rektorn, hela lärarkåren, skolnämnden, barnen, deras föräldrar och hela det samlade lokalsamhället.

Med blicken vänd mot den nybyggda spisen uttryckte han sin djupa tacksamhet till TNT. Han beskrev målande hur denna till synes enkla gåva – en bränslesnål och effektiv spis – radikalt skulle förändra vardagen på skolan. Den skulle drastiskt minska mängden ved som behövde samlas in, koka maten snabbare och framför allt rena arbetsmiljön för den hårt arbetande kokerskan, som tidigare tvingats stå i en kvävande, rökfylld miljö. Samtidigt stack han inte under stol med verklighetens hårda villkor; med en ärlig underton förklarade han att skolan saknar så oändligt mycket av det mest grundläggande, och att varje form av stöd är som ett välkommet regn i en torr tid.

Sedan blev skolgården tyst, och blickarna vändes mot mig. Det var min tur att tala. Jag tog ett djupt andetag och valde att tala direkt till deras hjärtan på deras eget språk, swahili:

"Jina lango ni 'baba Kjelli', unatoka uswidi, jina lake 'mama Janetti' ninatoka lengereza. Nina fanya kazi Gothenburg na camponi ya kimataifa ya TNT. Ninafurahi sana kufanya kazi na ninyi. Asante sana."

Orden togs emot med ett varmt sorl och nickar av uppskattning. Att höra en svensk man från Göteborg, som rest tillsammans med en kvinna från England, försöka stappla fram orden på swahili för att berätta hur glada vi var över att få arbeta sida vid sida med dem, bröt ner de sista osynliga murarna mellan våra världar.

Nästa avsnitt kommer att handla om eftermiddagen denna dag i Sekula.