Denna sida har uppdaterats den 28 augusti, 2026; CEST 18:15
Kapitel 3
De första mötena
Måndagen den 23 januari 2006: Morgonsolen gick upp över Indiska oceanen och kasta ett glödande, guldfärgat ljus över Dar es Salaam – "Fredens hamn". Luften var redan tidigt på morgonen tung av fuktighet och mättad med dofter av kryddor, saltvatten och bilavgaser. Våra möten började på FN:s livsmedelsprograms (WFP) landskontor, beläget på Plot No. 113 i Ada Estates vid Mwandu Lane i stadsdelen Kinondoni. Omgivningen här var grönskande och lugnare än stadens hektiska kärna, med höga palmträd, lummiga trädgårdar och ståtliga ambassad- samt kontorsbyggnader bakom bevakade grindar.
Väl inne på WFP-kontoret möttes vi av svala, luftkonditionerade korridorer och ett intensivt arbetsflöde. Dagens första möte ägde rum med chefsprogramofficeren (Head of Programme), Mr. Philippe-Serge Degernier. I sitt stilrena kontor tog han emot oss varmt, skakade våra händer och gav oss en grundläggande orientering om de regioner vi stod i begrepp att besöka. Han underströk vikten av förebyggande hälsoåtgärder och skickade med oss konkreta tips om hur vi skyddar oss mot malaria i fält. Degernier betonade också den avgörande betydelsen av skolornas rapportering: det var helt nödvändigt att noggrant dokumentera hur mycket mat som levererats, hur mycket som förbrukats och vad som fanns kvar i lager, eftersom givarna kräver full transparens gällande sina medel. Han förklarade att skolorna ofta rapporterar plikttroget under årets första månader för att sedan trappa ned, varför personalen ständigt måste påminna och ligga på dem om vikten av kontinuerlig rapportering.
Därefter fortsatte vi till ett större sammanträdesrum med långt mörkt konferensbord och vita stolar för att träffa medarbetarna på programenheten (Programme Unit) – däribland Programme Officers och deras assistenter. Framför väggar prydda med färgstark afrikansk konst och kartor presenterade var och en sina specifika ansvarsområden och dagliga rutiner.
Det tredje mötet hölls tillsammans med ställföreträdande landschef (Deputy Country Director), Mr. Giancarlo Stopponi. I ett arbetsrum med skrivbord av trä och kartor på väggarna gav han oss en klarsynt bild av vad som väntade oss i fält. Han belyste flera av de utmaningar som tidigare volontärer stött på, vilket bekräftade de diskussioner jag och Janet redan haft om vårt uppdrag – ett slags specialuppdrag.
När förmiddagens intensiva pass var över gav vi oss ut i staden för lunch. Färden gick mot en livfull marknadsplats där moderna köpcentrum låg vägg i vägg med en myllrande labyrint av mindre skjul och trästånd. Här pågick ett oavbrutet schackrande med kläder, frukt och hantverk. Vi slog oss ned på en mycket trevlig indisk restaurang mitt i detta färgstarka och surrande folkliv och njöt av en smakrik måltid.
Efter lunchen gjorde vi ett artighetsbesök hos Utbildnings- och yrkesutbildningsministeriet (Ministry of Education & Vocational Training). Där togs vi emot av Fortunatis Kagoro och Mrs. Ntunkamazima. Diskussionsvågorna gick varma kring skolmatsprogrammen, klassstorlekar (där det rekommenderade antalet var 1 till 45 elever per klass) samt de utmaningar skolsystemet står inför. De berättade att landet genomför ett accelererat lärarutbildningsprogram – ett års teoretiska studier följt av ett års praktisk fälttjänstgöring – och att ungefär 5 000 nya lärare utexamineras årligen.
När skymningen föll och staden sveptes in i en varm kvällsfuktighet sökte vi upp ett lokalt internetcafé för att uppdatera vår hemsida. Priset var lågt – endast 500 tanzaniska shilling per timme – men som ordspråket lyder får man vad man betalar för. Datorerna var av äldre modell och bandbredden var i det närmaste obefintlig; bara att öppna ordbehandlingsprogrammet tog avsevärd tid och det var helt omöjligt att visa bilderna som miniatyrer. Då mitt huvudsakliga syfte var att ladda upp fotografier slutade försöket i ren frustration. Jag gav upp, återvände till hotellet och åt middag tillsammans med Janet i restaurangen innan en tidig sömn avslutade en lång dag.
Säkerhet, logistik och förberedelser
Tisdagen den 24 januari 2006: Tisdagen inleddes med en resa från WFP:s landskontor i Kinondoni in mot centrala Dar es Salaam (Business District). Bilresan tog cirka 20 minuter. Vägen tog oss längs Ali Hassan Mwinyi Road och vidare in mot stadskärnan. Utanför bilfönstret skiftade landskapet från Kinondonis lummiga villaområden till en intensiv och tät stadsbebyggelse. Gatorna kantades av stolta baobabträd, mangoträd, färgglada matatu-bussar (dala-dalas), cyklister och gatuförsäljare som korskorsade trafiken.
Vi nådde korsningen mellan Samora Avenue och Zanaki Street i hjärtat av staden. Detta område präglas av en blandning av historisk kolonialarkitektur, banker och höga moderna kontorsbyggnader såsom Zahra Tower. Här, hos FN:s enhet för säkerhet och trygghet (UNDSS), träffade vi Mr. Kamala Stephano för en säkerhetsgenomgång. Eftersom vi båda redan innehar certifikatet "Basic Security in the Field – Staff Safety, Health, and Welfare" låg tyngdpunkten på att stämma av våra kunskaper. Det kändes stolt att bära detta certifikat, vilket inte innehas av all FN-personal och som gäller för framtida fältuppdrag världen över utan behov av omexaminering.
Färden gick sedan vidare till mötet med RPP och Mrs. Karla Hershey, ansvarig för media och inköp (Procurement). Karla gav oss en djupinblick i det komplexa arbetet med matinköp. Hon förklarade att WFP strävar efter att balansera sina inköp mellan inhemska och internationella marknader; om alla inköp görs lokalt riskerar det att uppstå livsmedelsbrist i landet med stigande marknadspriser som följd. Hon underströk också att donerade medel måste anlända i tid – sena donationer gör att man missar förmånliga priser när marknaden svänger.
Karla belyste även den kulturella och logistiska utmaningen med majssorterna. Tanzanierna föredrar den vita majsen och ratar ofta den gula, då de felaktigt tror att den gula har lägre kvalitet, trots att näringsvärdet är identiskt. Konsekvensen blir att den vita majsen går till lokalbefolkningen medan den gula styrs till flyktinglägren. Hon förklarade vidare att WFP i största möjliga utsträckning använder "hammer milled"-mjöl där hela vetekornet mals ned för att bibehålla högsta möjliga näringsinnehåll. Nackdelen är att detta mjöl har en hållbarhet på endast 6 veckor och därför inte kan lagras. Maten köps in på DDU-basis (Delivered, Duty Unpaid) till leveranspunkten, och kvaliteten kontrolleras regelbundet genom prover som tas av SGS och analyseras i laboratorium.
För att förstå omfattningen av WFP:s arbete i Tanzania under 2006 presenterades följande siffror:
Karlas presentation var oerhört givande (på väggen i hennes rum hängde intressant nog en svensk TNT-världskarta, och hon bjöd in oss på middag i sin bostad kommande lördag).
Nästa möte var med Mrs. Nicoletta Capelli, HR- och administrative officer, samt Mr. John Jm. Wambura, operationsassistent. Mrs. Capelli meddelade att hon föreslagit för landschefen att vi skulle tilldelas lokala SIM-kort (Celtel), då roaming-kort ofta saknar täckning i avlägsna områden som Mpwapwa. Landschefen hade godkänt detta. HR åtog sig även att lösa visumfrågor samt ordna det pappersarbete som krävdes för våra kommande besök i masajskolor, Ngorongorokraterna och Serengeti nationalpark – besök som låg utanför det ordinarie programmet.
Under lunchen, som intogs på samma trevliga indiska restaurang som dagen innan, passade vi på att ta nya passfoton som krävdes för HR:s dokumentation.
Efter lunchen träffade vi Mr. Aramais Alojants, IT-chef (ICT Officer). Hans avdelning består av sex anställda i Dar es Salaam och en i Kigoma, och de understödjer lokalkontoren i Dodoma, Arusha och Isaka. Han meddelade den glädjande nyheten att ett nytt satellitsystem inom kort skulle installeras i Dodoma, vilket ger kontoret där snabb internetuppkoppling. Detta innebär att vi kan nyttja WFP-kontorets internet när vi är i staden istället för tröga internetcaféer. Vi tilldelades även personliga interna WFP-e-postadresser och fick instruktioner om att kontakta tanzania.techsupport@wfp.org vid IT-problem. I Dodoma skulle vi senare få en genomgång av radiosystemet av IT-kontakterna Mr. Neema Urase och Mr. Fradius Martin.
Dagens sista möte var med logistikenheten och Mr. Carlos Mendes från Southern Africa Crisis Response Bureau. Han redogjorde för järnvägstransporternas utmaningar i Tanzania inför den planerade privatiseringen. Vissa tågvagnar är 100 år gamla och styckegods har upprepade gånger skadats under transport. Därför skickas nu endast containerlast på järnvägen. För att minimera transportkostnaderna skickas godset med tåg till Dodoma och därifrån vidare med lastbil via den norra korridoren mot Rwanda och Uganda, eller den södra korridoren mot Burundi och Tanganyikasjön. Leveranser till Arusha går enbart med bil. gällande skolmatsprogrammet distribuerar enheten mat till över 500 skolor.
När kvällen kom var vi återigen utmattade efter en lång dag fylld av information och möten. Vi tog en promenad i skymningen för att köpa dricksvatten och lyckades nästan gå vilse i mörkret innan vi fann vägen tillbaka till hotellet. Klockan 20.00 visade termometern 30 grader med en luftfuktighet på hela 95 % – en påminnelse om den tropiska hetta som råder under dagtid. Efter en svalkande öl och en god middag från buffén var det dags att söka vila.
Om du gillade inlägget så klicka på "gilla" ikonen som är en "tumme upp" här nedanför till vänster. Du får gärna kommentera eller fråga något genom att skriva en kommentar i kommentarsfältet nedanför.
Nästa avsnitt, kapitel 4
Till "skolbänken", dags för Swahili-kurs!
Nu skall vi lära oss Swahili, hur skall det gå? Men det är viktigt att vi lär oss användbara fraser för att visa respekt för de människor vi möter, samt klockan och hur man räknar i denna för oss ovana och okända kultur. Frågan är vem som kommer att få det jobbigast, är det vi eller vår lärare "Mama Jenga"?
