Christian är min farmors (Jenny Sandqvist gift Rosengren) morfars (Johannes Christiansson) far, född 24 mars 1802 i Hölseböke, Asige socken, Halland. Han var torpare och son till Anders Nilsson och Helena Svensdotter. I Abild bodde han först i torpet Stenarne och sedan i torpet "Backen" som sorterade under godset Hjulebergs herrgård. Här hade han bott i 9 år tillsammans med sin hustru Ingjerd Pålsdotter från Stenbrohult i Kronobergs län och deras 4 barn, Johannes, Bengt Peter, Anders Gustaf och Sven. 4 barn hade tidigare dött, 1-åriga Christina 1836, 3-åriga Johannes 1837, 2-åriga Bengt Peter 1838 och den sista som dog i början av 1847, 14-åriga Anna, samtliga drabbade av Rakit, den "engelska sjukan" som berodde på D-vitaminbrist som gjorde barns skelett mjukt och deformerat.
Jordbruken i Halland under den här tiden höll ofta låg standard. Växtföljden bestod i huvudsak av råg, korn och havre. Marken led ofta av näringsbrist då man inte tillförde tillräckligt med gödning för att balansera uttaget vid skörd/bete. Torparens kost var i huvudsak vegetabilisk och baserades på det man kunde odla på sin lilla jordlott. Näringsintaget var ofta otillräckligt och ensidigt. Torparna var en av de obesuttna grupperna, vilket innebar att de inte ägde sin jord utan hyrde den. Deras levnadsförhållanden präglades av hårt arbete och ekonomisk osäkerhet: Det var vanligt att få 6–8 barn, och alla i hushållet behövde bidra till försörjningen. Torparna betalade i princip sin hyra genom att utföra dagsverken – arbete för godsägaren. Detta innebar att de var skyldiga att arbeta ett visst antal dagar i veckan eller året på godsets ägor. Dessa dagsverken var prioriterade och tog ofta tid från arbetet på det egna torpet. De hade en liten bit mark (torpjorden) som de kunde bruka för att odla grödor och hålla några djur (kreatur). Detta var avgörande för familjens överlevnad. Christian och hans familj hade det tufft och väldigt svårt att få pengar och mat att räcka till.
Inte blev det bättre av att Kronolänsman L.P. Bernström hade stämt in Christian Andersson från Abilds by och Bengt Larsson (bördig från Drängsered socken) den 18 september 1847 till Årstads häradsrätts urtima ting som skulle hållas i Heberg lördagen den 18 september klockan 09:00.
Änkan Kjerstin Wennberg som bodde 5 kilometer från torpet Backen, påstod att natten mellan den 1 och 2 september stals två hästar (ett treårigt sto och en äldre mörkbrun häst med en vit vänster bakfot) från hennes beteshage då hon på morgonen den 2 september saknat sina hästar så hade hon genast skickat ut folk för att leta rätt på hästarn (samt de två anklagade), vilka hittades på vägen mot marknaden i Svenljunga mellan Hids och Svenljunga gästgivaregårdar.
Stöld av häst ansågs som ett mycket allvarligt brott i Sverige under 1840-talet och var, liksom annan grov stöld, förenat med stränga straff och han kände nog att han nu låg riktigt illa till om han skulle bli fälld.
På 1840-talet gällde fortfarande i princip 1734 års lag, även om vissa straffreformer var på gång. Grova stölder, särskilt av värdefull egendom som en häst, kunde leda till långa fängelsestraff eller straffarbete på fästning, ibland på livstid. Även om dödsstraffet för stöld var på väg att fasas ut, hade det fram till början av 1800-talet varit relativt vanligt för grövre brott. Dödsstraffet för stöld upphävdes formellt i Sverige först 1855. Det fanns alltså fortfarande en allmän syn på stöld som ett potentiellt livsfarligt brott i lagens mening, särskilt vid upprepad eller särskilt grov stöld. Ett exempel från 1836 visar att dödsstraff kunde utdömas för grova brott i samband med tillgrepp.
Utöver själva straffet kunde grova stölder, inklusive häststöld, leda till vanfrejd (att förklara en person som oärlig), vilket innebar förlust av medborgerligt förtroende för alltid. Detta hade en enorm social och juridisk inverkan på den dömdes liv. Hästen var en avgörande tillgång för jordbruket och transporter, särskilt på landsbygden. Att stjäla en häst kunde innebära en katastrof för en bondefamiljs försörjning och existens, vilket bidrog till att brottet betraktades som extra allvarligt. I ett samhälle med begränsade resurser betraktades stölder generellt som mycket allvarliga brott. Sammanfattningsvis var häststöld ett brott som hotade grunden för människors försörjning och ansågs vara så allvarligt att det kunde medföra några av de strängaste straffen i det svenska rättssystemet under den här tiden då brottet begåtts..
Under rättegångsförhöret berättade Christian sin version av vad som hade hänt. Han hade kvällen den 1 september gått för att sova i en hö-lada vid torpet Backen under Hjuleberg, här hade även arbetskarlen Lars Andersson från Vrå förlagt sitt "nattläger". Klockan 10 på kvällen blev han väckt av sin hustru som sade att en "främmande mansperson" ville tala med honom om ett "åtagande".
Utanför väntade en man som var klädd som en "bättre karl" eller herreman. Mannen sa att han var från Borås men vägrade uppge sitt namn. Han erbjöd Christian 6 Riksdaler Banco (en ansenlig summa) om Christian kunde leda två hästar till marknaden i Svenljunga samma natt.
Lars Andersson anmärkte då till Christian att vädret var ju obehagligt/dåligt och att det vore klokt att av sådan anledning stanna hemma, men Christian som var angelägen om att förskaffa sig en extra peng då tillfället uppenbarade sig och av mannens klädedräkt att döma var en så kallad "karl eller herreman" och sade sig vara hemmahörande i Borås men utan att nämna sitt namn. Han erbjöd Christian 6 riksdaler banco om han åtog sig att bege sig till Svenljunga marknad vilken inträffade dagen efter och att han skulle möta Christian under helgen vid gästgivaregården.
Den främmande mannen sa att han själv hade ett viktigt ärende i Roasjö och inte kunde gå själv, men att han skulle möta upp Christian på gästgivaregården i Svenljunga. Christian tyckte att betalningen var bra och tackade ja. Christian tyckte sig inte ha skäl att misstänka att mannen olagligt hade åtkomst till dessa hästar så han antog budet utan att efterfråga mannens namn vilket han nu sade sig ångra. Han fick hälften av den utlovade ersättning, d.v.s 3 riksdaler banco och gav sig av med hästarna vid midnatt. I gryningen träffade han på Bengt Larsson på vägen mellan Krogsereds och Ryas gästgivaregårdar. Bengt hade sagt att han var på väg för att hälsa på släktingar. Christian övertalade därefter Bengt att hjälpa honom med hästarna mot betalning, eftersom Bengt kunde vägen bättre än Christian. Han tvekade men Christian övertalade Bengt om att det nog inte var osannolikt att han skulle träffa på sina släktingar på marknaden. Vid middagstid följde Bengt sedan med.
När de kom fram till Hids gästgivaregård mitt på dagen kom en man fram vid namn Johannes Hansson och som sade sig vara broder till gästgiverskan på Hid och ville köpa hästarna. Christian svarade då: "Jag äger dem inte och kan inte sälja dem, de är inte mina." Strax därefter dök kronolänsman Bååth upp och grep dem och beslagtog hästarna.
Domstolen pressade Christian: "Hur sannolikt är det att du tar emot hästar av en helt okänd person mitt i natten för att föra hästarna 6 1/2 mil utan att ens fråga vad han heter med de svårigheter det skulle innebära att hitta en person vid en stor marknad?" Christian svarade att han nu insåg sin "stora obetänksamhet" och ångrade sig djupt, men fasthåller att det var så det gick till. Rätten noterade noga hans berättelse, men verkade skeptisk till hans berättelse.
Den målsägande änkan påstod att de bägge svaranden ganska väl borde ha känt hästarna igen såsom tillhöriga henne då de, såsom boende endast en halv mil från hennes hemvist, ofta varit i tillfälle att se kreaturen begagnas av både henne och hennes husfolk, varemot de svarandena invände, att hästkreatur ofta har en sådan likhet, att de inte så lätt kan kännas igen av andra än dem som dagligen är i tillfälle att se dem.
Hästarna i fråga hade medförts till tingsstället, och blev skärskådade av tinget, så värderades de, det yngre till 90 och det äldre till 10 Riksdaler Banco.
Domstolens beslut
Rätten ansåg att målet var för oklart för att döma direkt, men misstankarna var starka. Christian åberopade till sitt frikännande att åberopa vittnen som han trodde, var för sig skulle kunna bestyrka hans oskuld, personerna Lars Andersson på Hjuleberg och Johannes Hansson på Lia gård, samt Bengt Larsson och drängen Bengt Christensson i Ekedahl samt pigan Helena Andersdotter på "Afkroken.
Rätten beslutade att Christian Andersson "genast skall träda i häkte". Han bedömdes som misstänkt och ska därmed föras till Länshäktet i Halmstad i väntan på nästa rättegångsdag. Medbrottlingen Bengt Larsson fick gå fri tills vidare men måste infinna sig vid nästa rättegång, annars skulle han hämtas in av polis och betala ett vite av 3 Riksdaler Banco.
Rättegången pausades (uppskov) därmed för att man skulle kalla in vittnen, bland annat den där "Lars Andersson" som påstods ha väckt Christian, för att se om historien om den okände mannen stämde.
Christian överfördes därefter till länsfängelset i Halmstad den 19 september i avvaktan på ytterligare utredning. Vid ankomsten till länsfängelset skrevs han in anklagad för häststöld och beskrevs vara av ordinär växt med mörkt hår och ögonbryn och blå ögon samt att han hade hustru och 5 barn som levde i största fattigdom!
2:a rättegångstillfället avhölls den 7 oktober
Vid rättegången närvarade:
- Åtalade Christian Andersson som skickats dit från länsfängelset
- Åtalade Bengt Larsson
- Åklagare Kronolänsman L.P Bernström
- Målsägaren änkan Kjerstin Wennberg
- Vittnet Lars Andersson på Hjuleberg
- Vittnet Pigan Helena Andersdotter på Afkroken
- Vittnet Christian Larsson på Lunnagård
De åtalade vidhöll sina tidigare berättelser och ansåg sig därför vara oskyldiga.
Vittnet Lars Andersson berättade att han skulle köra ett lass tre fjärdedels mil bortom Svenljunga och i dagningen den 2 september, vid Gunnarps gästgivaregård sett de tilltalade komma med tre hästar och att då de åtalade när de insåg att de var iakttagna, avvek från den vanliga vägen och tagit en sidoväg åt Gunnarps kyrka till.
Vittnet Lars Andersson berättade att han den 1 september legat i samma hölada som Christian och vars hustru kommit in vid 10-tiden på kvällen och väckt Christian om att en främmande karl önskade tala med Christian angående skjuts...
Vittnet Helena Andersdotter upplyste om att hon varit dömd för stöld och med anledning av det förklarade häradsrätten henne, jämlikt 17 kap. 7 par.RB henne jävig att vittna i målet.
Häradsrätten fann det därför skäligt att återigen uppskjuta rannsakningen och under tiden skulle Christian återföras för förvaring på länsfängelset i Halmstad.
3:e rättegångstillfället avhölls den 4 november.
Vid denna rättegång närvarade:
- Åtalade Bengt Larsson
- Åklagare Kronolänsman L.P Bernström
- Handelsbetjänten A.G. Rödlund
- Drängen Johannes Hansson på Hid
Målsägaren änkan Kjerstin Wennberg samt den åtalade Christian Andersson närvarade inte, varför Christian inte närvarade anges i slutet av berättelsen.
Vittnet A.G. Rödlund berättade att han den 2 september varit närvarande på Hids gästgivaregård då vice länsman Melander hade förhört de anställda. Han sade att Christian och Bengt hade avgivit avvikande berättelser om var de faktiskt träffats, Christian hade sagt att han träffade Bengt mellan Sjönevad och Rya samt att de aldrig varit inne på något ställe. Bengt däremot hade uppgivit att de träffats mellan Krogsered och Rya, samt att de varit inne i Krogsered. Rödlund sade också att de åtalade under förhöret hade visat stor förlägenhet.
Vittnet Johannes Hansson berättade att han noterat att de åtalade farit förbi Hids gästgivaregård tämligen sakta, men sedan sedan kommit på andra sidan i hög fart. Johannes hade därför ridit efter de åtalade och när Christian då blev varse att han var förföljd, hade hoppat av kärran på vilken han åkte och sprungit bort från vägen, såsom han velat fly undan... Bengt Larsson som ej brytt sig om att Christian försökte fly, visade sig motsträvig till att återvända till Hids gästgivaregård.
Bevisen hade därmed styrkts av vittnena som sett dem agera skyldigt (gömma sig, fly, och med motsägelsefulla berättelser). Trots detta skjuts målet upp ytterligare en gång för vidare utredning, och Christian Andersson förblir därmed häktad.
Anledningen till att Christian ej närvarade vid senaste rättegången var att (enligt kyrkböckerna) Christian avlidit i fängelset redan efter 20 dagar den 9 oktober, någon dödsorsak finns ej noterad någonstans, antingen avled han av sjukdom eller möjligen att han tog sitt eget liv. Hans hustru fick det ännu svårare med att försörja familjen och fick bidrag från socknen när familjen fick flytta in till fattigstugan i byn. En av sönerna som föddes efter Christians död (hans hustru Ingjerd var gravid med sonen Lars Christiansson när Christian sattes i fängelse ), han fortsatte på brottets bana, säkerligen på grund av den enorma fattigdomen, hur gick det för honom? Det är en annan historia som jag skall redogöra så småningom...
