Kapitel 39 – Flyktinglägret i Nyarugusu

Morgonsol över det västtanzaniska höglandet

Det är den 21 mars 2006 och morgonsolen stiger över det västtanzaniska höglandets böljande skogar med dess miomboträd, där vägarna skär genom landskapet som rostfärgade, dammiga ärr i den täta grönskan. Efter gårdagens besök i det Burundiska flyktinglägret har vi fått en skön natts sömn på vårt boende i Kasulu och smält våra upplevelser och intryck som vi fått därifrån. Den röda lateritjorden reser sig i fina moln bakom hjulet när vi lämnar staden och söker oss ut nordväst mot det Kongolesiska flyktinglägret i Nyarugusu. Resan dit ringlar sig genom ett kuperat terrängparti där glesa träddungar, taggiga buskage och spridda småbyar av lersten och halmtak kantar vägkanten. Dammpartiklarna hänger tunga i den varma luften och lägger ett fint skimmer över bilfönstren. Vår plan var att hämta upp WFP-personalen (FN:s livsmedelsprogram) inför dagens besök, men alla på kontoret i Kibondo som skall med oss är översköljda av arbete inför en ny ankommande delegation i morgon och vi fortsätter därför till Nyarugusu.

Vi fortsätter  fram mot Nyarugusu och stannar först vid inrikesministeriets kontor. Atmosfären här förändras omedelbart. Den varma, gästfria lättsamheten från gårdagen är som bortblåst; i stället möts vi av en märkbart strängare och mer spänd stämning. Vid varje hörn står havande kvinnor och undernärda barn. Inne hos ministern pryder ett franskt lexikon skrivbordet – en tyst påminnelse om språkgränsen och de kongolesiska flyktingarnas bakgrund. Efter en kort introduktion och namnteckning i gästboken rör vi oss vidare mot återvändandecentret.

Återvändandecentret sprudlar av ett kaotiskt, intensivt liv där hundratals människor trängs kvartersvis för att fotograferas och registreras. I återvändandecentret är det dock betydligt glesare. UNHCR-personalen förväntar sig att repatrieringen ska ta fart först i juni. Lägret är övervägande fyllt av kvinnor och barn. Det förklaras för oss att en man ofta kan ha upp till tre hustrur med cirka tio barn vardera, och samtliga måste vara överens om att lämna lägret. Ibland försöker man fuska och det är därför nödvändigt att alla fotograferas så att det finns bildbevis på att man är den man är. En enda konvoj på 40 personer kan utgöras av en och samma storfamilj. Just nu väntar familjerna dessutom in resultatet från det stundande valet i Kongo samt att barnen ska slutföra sitt skolår innan de tar beslutet att återvända. När man har registrerats för återvändande till Kongo och har en inplanerad datum för återresan får man flytta ur sitt boende och sova i en gemensam sovsal.

Kulturskillnader

Lägret skiljer sig markant från de burundiska flyktinglägren som vi besökt. Nyarugusu skuggas av ståtliga, uppvuxna träd, men marken mellan hyddorna är nästan helt tom på odlingar. Kongoleserna ser sig i grunden som handelsmän och entreprenörer hellre än jordbrukare. Många blickar mot hemlandets mineralrikedomar och handel framför att bruka jorden. Konsekvensen blir att nästan ingen kompletterande mat odlas; vardagen bärs enbart upp av WFP:s hårda basransoner på majs, baljväxter och berikat majsmjöl (CSB). Onekligen en kontrast mot de Burundiska lägren.

Bland sjukstugans patienter

Vi besöker därefter Röda Korsets dispensary (sjukstuga). Byggnaden har samma layout och erbjuder samma tjänster som tidigare, men här finns inga leenden. Vi tillbringar en kort stund i rummet för tilläggsutfodring (supplementary feeding room), där en mormor sitter direkt på golvet med ett tre veckor gammalt, litet spädbarn. Hennes dotter avled i barnsäng och mormodern står nu ensam kvar med ansvaret för sju barn – en helt hjärtskärande syn. På frågan om maken kommer att hjälpa till och stötta henne svarar hon bara med en uppgiven ryckning på axlarna och fortsätter med sitt liv.  I en av sjukhussalarna ligger tre eller fyra barn som uppenbart lider av malaria – en fruktansvärd sjukdom som skulle kunna minskas avsevärt genom användning av myggnät, insektsmedel och mediciner. Situationen är så nedslående och dyster att inga fotografier tas här inne, endast på utsidan.

Logistiken vid livsmedelsdistributören

Färden går vidare till lägrets matdistributionscenter. Uppbyggnaden av distributionscentren är identisk i båda lägren: de stora norska Rubbhall-tälten står fyllda till bredden med majs, CSB och baljväxter. Härifrån fördelas råvarorna vidare till särskilda rum som kallas ”chutes” (rännor eller fack), vilka är öronmärkta för olika familjestorlekar för att underlätta och effektivisera den vidare utdelningen.

Intressant nog förvaras inte bara livsmedel i tältlagren. Intill matkassarna staplas också UNHCR:s icke-ätbara förnödenheter (non-food items). Här sticker de oerhört viktiga plasthinkarna ut – föremål som används till i princip allt i lägret, men främst för att bära vatten på huvudet vilket kvinnorna är otroligt skickliga på. De står uppställda i enorma travade bergsformationer i väntan på distribution, så pass många att man nästan skulle kunna utlysa ett pris till den som lyckas gissa det exakta antalet.

Ute på planen har en transportlastbil precis anlänt med nya matsäckar. Ett intensivt och farfyllt avlastningsarbete drar igång. Bärarna balanserar vanskligt på flaket och ställningarna medan deras kollegor langar upp de tunga 50-kilos säckarna på bärarnas huvuden med mat i ett allt snabbare och högre tempo. Med tanke på säckarnas vikt gäller det att ha ordentliga halsmuskler och bra balans.

Mikroprojekt, kulturkontraster och en helafton i Kasulu

Dagen avrundas med ett besök vid några av lägrets mikroprojekt. Det första stoppet blir hos en grupp män som tillverkar och täljer färgstarka träfrukter för försäljning. Hantverket är fantastiskt fint, men tyvärr finns det inte mycket plats över i bagagekvoten för sådana inköp. Mottagandet är inte alls lika varmt som på andra ställen, och hantverkarna tappar snabbt intresset när de inser att vi inte tänker handla – vilket kanske inte är särskilt förvånande.

Vi rör oss vidare till ett hus där ägaren försöker föda upp ankor och kaniner för försäljning. Det finns inte särskilt många djur av något slag, och mitt framför ögonen på oss lyckas en av ankorna klämma sig ut genom stängslet (veckans vinst smet därmed sin kos). Platsen känns smutsig, dyster och helt utan hopp.

Tre små barn kikar nyfiket ut genom en dörr som är uppfinningsrikt tillverkad av hopslagna WFP-oljedunkar i plåt vid platsen för ank- och kaninuppfödningen, 2 flickor sitter i öppningen av ett lerhus och äter en bit majs medan vi wazungos (vitingar) skuffar runt och väntar på att få gå och när vi slutligen avrundar besöket märker vi att vår grupp har växt. Cirka 15 personer har anslutit längs vägen, så vi utgör ett ganska stort följe när vi tackar för oss.

Vi åker för att äta lunch på Hotel Source Du Nil i det burundiska flyktinglägret Mtabila. Stället ser visserligen inte mycket ut för världen men här vet vi att det serveras god mat.

Medan vi väntar på maten kommer det plötsligt gående en kyckling över det jordstampade golvet och vi undrar om det är vår mat som är på flykt eller om den bara letar efter mat till sig själv. Kontrasten mellan de två lägren vi besökt kunde inte vara mer slående, och under lunchen kretsar samtalen och debatten kring orsakerna till detta och våra olika kulturarv. Vad gör oss till dem vi är, och hur svårt är det egentligen för oss människor att förändras?

Efteråt gör vi ett försök att besöka internetcaféet på den lokala yrkesskolan i Mtabila, men det slutar i ett totalt fiasko – hastigheten på uppkopplingen påminner snarare om gummiband än bredband. I stället strålar hela gänget samman på hotellet i Kasulu där vi bor för några drinkar och middag. Köket har enorma problem och maten dröjer i över två timmar och ingen förstår vad problemet är, men stämningen blir enbart uppsluppen och trevlig i sällskap med lokal öl och conyagi, den lokala spriten som lika gärna skulle kunna fungera som flygbränsle! Vid ett tillfälle befinner sig faktiskt hela WFP-teamet inne i köket samtidigt för att undersöka varför det dröjer.

När maten väl trillar in pö om pö tappar vår chaufför Ellie tålamodet helt och får ett litet utbrott när hans pommes frites serveras 20 minuter före det stekta ägget. Trots väntan äter vi, skrattar, tar foton och har en rakt igenom fantastisk kväll tillsammans med dessa varma, trevliga människor.

Resan mot Singida var inte helt utan problem

När det är dags för färden på torsdag morgon så stannar vi till hos kontoret i Kasulu för att säga adjö innan vi kör österut tillbaka mot vårt hotell "Scene Lodge" i Singida. Här slingrar sig vägen uppför branta bergsavsnitt och hårnålskurvor. Plötsligt blir det stopp och vi kan inte komma förbi då en lastbil med trailer blockerade vägen eftersom själva trailern hade vält. Här fick vi vänta i nästan en timme i stigningen, vilket fördröjde vår resa mot Dodoma och Singida.

Dodoma, presskonferens och TNT:s roll

Vår förhoppning att kunna lämna Singida området och köra mot Arusha tidigare än planerat ställs på ända när vi blir ombedda att ändra våra resplaner. Vi kallas till huvudstaden Dodoma för att delta i en presskonferens, för att representera vårt företag, och som skall hållas den 30 mars i samband med att den allra första sändningen av TNT-finansierad mat anländer (det företag där vi är anställda) – en händelse som omges av ett litet "firande".

Väl framme i Singida-regionen skiftar landskapet karaktär. Här breder ett torrare, mer öppet savannlandskap ut sig, där akacieträd och kolossala baobabträd (livets träd) kantar vägarna. Vägen mellan byarna består av dammiga grusvägar som binder samman de spridda landsortsskolorna.

Sista arbetsdagen den här veckan

Uppfräschade och någorlunda utvilade efter en natt på vårt hotell "Scene Lodge" i Singida efter de senaste 7 dagarnas kringflackande så beger vi oss ut på vägarna igen för att följa upp de skolor där vi varit med och startat byggandet av vattentankar för att se hur långt i processen man kommit.

Sagara Primary School

När vi anländer till Sagara Primary School möts vi av en byggarbetsplats full av framtidstro. Den första vattentanken står helt färdigmonterad i betong och den andra är byggd till cirka 70 % och beräknades vara klar på måndag. Skolgården ramar in de enkla klassrumsbyggnaderna. Vi frågar om matleveransen från WFP har kommit eftersom vi visste att leveransen lämnade Dodoma den 16 mars. Men matleveransen hade inte kommit vilket gjorde oss aningen bekymrade eftersom en annan närliggande skola utefter vägen hit hade fått sin mat. Skolan står nu helt utan råvaror. Vi bestämmer oss för att agera och kör till en annan närliggande skola blott fem kilometer bort, en sträcka som avverkas på några få minuter. När vi förklarar den akuta situationen för rektorn tvekar han inte utan skickar omedelbart iväg ett par starka pojkar för att hämta 200 kilo majs och 50 kilo CSB.

Medan pojkarna lastar in de tunga säckarna i bilen sträcker jag mig in i vår bil efter en fotboll som tack för lånet av mat. Barnen och personalen blir utom sig av förtjusning, och överlämnandet blir ett perfekt sätt att visa vår uppskattning. Vi kör snabbt tillbaka till Sagara och lämnar över den så väl behövda maten så att skolmåltiderna kunde säkras medan man inväntade sin leverans.

Mgori Primary School

Färden går vidare längs de torra byvägarna till Mgori. Här står den nya vattentanken redo och väntar bara på hängrännor och slutgiltiga röranslutningar från skolans tak. Stämningen på skolgården är lugn och harmonisk, och matleveranserna har nyligen nått fram. Nu kan vi äntligen koppla av och återuppta vår resa tillbaka till Singida och avsluta vår dag med ett besök på det lokala Internetkaféet för att kolla epost och skicka rapporter.

Kartan visar hur vi rört oss de senaste 4 dagarna