Lördagen den 4 mars 2006
Vi satte kurs mot Singonhali Primary School, vinnaren av donationen från tävlingen ”Colour The World”. En högtidlig överlämningsceremoni väntade, en händelse som på begäran av skoldistriktets tjänstemän flyttats till denna lördag för att möjliggöra större deltagande. Men naturen hade andra planer...
Kampen mot leran och sanden
Natten i Tanzanias huvudstad Dodoma hade varit tung av regn, och när vi lämnade staden möttes vi genast av vägar som ibland inte längre ens såg ut att vara en väg, de var förvandlade till en sand/lerig sörja. Framfarten var frustrerande långsam men inte så mycket vi kunde göra något åt då säkerheten är främst.
Trots att himlen tycktes ljusna, dolde landskapet faror under ytan. Himlen hängde tung och mjölkvit över det böljande landskapet, där den täta grönskan kämpade om utrymmet med den rödbrunajorden. Vi färdades i en vit trotjänare som klarade av det mesta (trodde vi) och dessutom ganska skön att åka i, märkt med de blå bokstäverna UN, den var tungt lastad för sitt uppdrag. På takräcket vilade stora, glänsande nya grytor i aluminium, surrade med grova rep.
Vid en bro där vi en gång tidigare tvingats röja fallna träd, hade nattens flodvågor svept bort marken. Vägtrumman låg blottad och naken. Vi (eller snarare vår extremt duktiga chaufför) försökte tvinga fordonet över, men fastnade obevekligen. Endast genom att febrilt fylla det stora hålet med en massa sten som vi plockade ihop så kunde vi hindra bilen från att slukas av den mjuka jorden. Till slut lyckades vi som tur var att komma loss och kunde köra vidare.
Vid avgrundens rand
Efter en tid nådde vi ett uttorkat vattendrag med branta, förrädiska kanter. Naturen hade lagt ut en fälla för oss. Första försöket att forcera passagen misslyckades.
Vi sökte en annan väg, men den förrädiska lösa sanden grep tag i hjulen och bilen lutade så betänkligt att risken att slå runt var överhängande stor. Den väg som en gång varit en farled för framkomst hade förvandlats till en förrädisk ravin av mjuk, våt sand. Det första tecknet på nederlag kom när marken gav vika under de grova däcken. Bilen, trots sin styrka och fyrhjulsdrift, fastnade i ett grepp av sörja och röd sand. Den lutade betänkligt, som ett strandat skepp på en sandbank, med ena sidan djupt nedsjunken i en nyligen eroderad vall. Underredet skrapade mot den obevekliga jorden och motorn spann förgäves mot det sörjiga motståndet.
Det var då gemenskapens kraft tog vid.
Från den omgivande buskskogen och de närliggande stigarna dök de upp – människorna som kallar denna vilda terräng sitt hem. Män med spadar och bara händer började gräva fram däcken ur lerans omfamning. Vår chaufför Msafiri i vit skjorta arbetade outtröttligt med att kasta undan den tunga jorden, medan andra stod vakt eller gav instruktioner med utsträckta händer. I timmar tvingades vi gräva under hjulen för att minska den kritiska vinkeln.
Längs vägkanten passerade kvinnor med en sällsam värdighet, bärande tunga säckar på sina huvuden, balanserande livets nödvändigheter mitt i kaoset. En masaj i en färgstark röd masaj-shuka ledde sin cykel förbi vår "strandade" bil, en påminnelse om att livet fortsätter sin gilla gång trots de hinder som regnen lämnat efter sig. Det var en kamp mot elementen, ett pussel av mänsklig vilja och fysisk ansträngning. Varje spadtag förde oss närmare friheten. De stora aluminiumgrytorna på taket, surrade med omsorg, förblev orörda och låg stilla kvar trots bilens kraftiga lutning – ett tyst bevis på den noggranna förberedelsen inför resan, till slut stod vi åter på fastare mark.
När vi slutligen blickade tillbaka på den sönderfallna vägen och de djupa hjulspåren, stod det klart att det inte bara var maskinell kraft som tagit oss vidare. Det var den oväntade vänligheten hos främlingar, de gemensamma ansträngningarna i leran och den orubbliga beslutsamheten att nå fram, oavsett vad den afrikanska jorden satte i vår väg. Gladeligen erbjöd vi skjuts till den tanzan som kommit cyklande i den tunga lersanden.
Vägs ände
Ytterligare en halvtimmes färd förde oss till nästa prövning, och här tog resan mot vår destination slut. Vägen hade helt enkelt upphört att existera. Det som tidigare varit ett stilla grunt vattendrag hade förvandlats till en flod som svept med sig allt i sin väg. Att försöka korsa detta vore dårskap.
Klockan och naturen hade sprungit ifrån oss, och utan mobiltäckning i vildmarken kunde vi tråkigt nog inte heller nå skolan för att meddela vår försening. Eftersom vi nästa dag skulle bryta läger för att förflytta oss till ett nytt basläger och påbörja ett nytt projekt i Singida-regionen, där vi skall bygga tankar för vatteninsamling, så fanns det ingen tid och möjlighet till ett nytt försök att nå Singonhali denna dag.
En hyllning till vägens hjältar
När vi själva, med våra fyrhjulsdrivna fordon, ställdes inför sådana hinder (ännu en gång...), går det knappt att föreställa sig den vardag som möter förarna av FN:s livsmedelsprograms (WFP) lastbilar här i Tanzania. Dessa män, som levererar mat till skolor i de mest avlägsna hörn, är sanna uppfinnare. De löser punkteringar och gräver fram sina tunga fordon ur lera och sand med en outsinlig envishet, bilden nedan visar en sådan situation när vi var på väg till en skola i Ipera i Dodoma regionen, februari 2006. De gör ett fantastiskt arbete.
